En essätidskrift


När skådespelarna i Svindel lånar ut sina egna kroppar för att kunna gestalta karaktärerna och ge dem liv sker något annat. Det rör sig om en annan slags upplevelse. Orden och texten måste ges liv.

Om april är grym, är maj neurotisk. En månadslång, hyperaktiv jakt efter bekräftelse på att det gångna halvårets produktion var värd mödan. Proppfull av röda dagar, så att lönearbete framstår som en eftertanke, något vi gör mellan evenemang och fester. Det finns så mycket att fägnas över att tankarna på döden börjar lossna, glömmas bort,…

Mellan springorna glimtar dubbelgångarens kusliga ansikte. Djuransikte, stenmask, insektsögon. Ensamhetens lås spricker upp. Du upplever ett främlingskap inför dig själv: ögat konfronteras av sin blinda fläck, vänds ut och in, det maniska leendet falnar. Vem tror du att du är?

Vår förmåga att föreställa sig någon annans inre värld är rough – men en neurotypisk persons förmåga att föreställa sig den inre världen för någon med autism är väldigt rough – som en karta med vita fläckar.

Du gav mig ensomheden og alt det forbandede lort der følger med. Jeg fik et sprog som ingen forstår, jeg er en bedrager. En komposition af fiktive minder, af påståede svigt skabt af min tanke.

Vi borde vara tacksamma, vi är galna om vi inte är tacksamma. Vi fixar och förhandlar med utrymmet, vi flyttar på sakerna och vi flyttar på oss själva