En essätidskrift

Det är lätt att tänka att unicitet inte finns att finna i reality-tv, eftersom reality-tv till sin uppbyggnad är just ett fortplantande av stereotyper och välbekanta mönster. Att använda uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” i sammanhanget låter naivt. Ändå vill jag påstå just det.

Jag flyttar mig en bit längre ut på hörnet av kalkflisan. Av respekt. De här sambanden finns på fler marker än alvaren, men här, i dessa unika miljöer, blir de som mest påtagliga. Lyckas träd växa upp här – och det gör de – är det ett påtagligt och synligt bevis på fungerande samband.

Här är det intressant att fråga sig om vilket som så att säga är korrekt: en uppfattning där tiden är som ett snurrande hjul, en perfekt cirkel, eller en mer modern linjär uppfattning – är inte sanningshalten beroende på om vad vi talar om? Är inte båda i viss mån korrekt?

En dragkamp, en utsträckt hand. Föränderlig är människan, en varelse som genom sin levnad skapar sig själv. Varandets ständiga blivande, en kontinuerlig framåtrörelse som människan gör fram till livets slut.

Om man ska lägga sin tillit hos en religion, då är mitt synsätt att man bör välja den religion som bäst stämmer överens med verkligheten. Olika religioner har olika sannolikheter i en sannolikhetsanalys baserat på deras anspråk om den externa världen. För mig, är det helt centralt att lägga vikt vid frågan om vilka centrala…

Tidigt lärde jag mig att trolla fram ett trevligt dukat kaffebord. I denna skam slog sig ett frö rot. Tunna fina trådar grävde sig ner i den svarta myllan och bildade ett helt nät, det syntes inte ovan jord men i mitt hjärta växte det sig allt starkare. Mitt klasshat.

Ja, jag försökte vara en bra kristen – så lik Jesus jag bara kunde. Givetvis var jag även en motståndare till allt vad icke-heterosexuella relationer hette. Samtidigt var det jag motsatte mig också det som jag längtade efter allra mest. Jag längtade efter att få vandra sida vid sida med någon jag älskade. Någon att…

Med blicken på de forna jöklarna bestämde jag mig för att skapa mitt egna bibliotek av smältande texter. Texter att återkomma till för att förstå det obegripliga i att tusentals år av iskall historia smälter undan. Det finns något befriande i att ägna sig åt sparande när så mycket går förlorat.

Jag vill närma mig den textproduktion som ännu inte har laddats av en riktning mot marknaden och snegla på människorna i skrivprocesserna. Vilka är de och vad vill de skriva om? Jag kallar dem skissörer.

Sedan flytten från Emmaboda består mitt liv av två halvor som verkar oberoende av varandra och ogärna låter sig sammanföras. Jag tolkar allt jag hör och ser genom dessa halvor, dessa narrativ om land och stad, men talar knappt om den halva som Emmaboda utgör, utan runt den.

Insikterna som ensamheten gav får sitt värde genom återvändandet till samhället, vilket kan ske först när individen är redo att dela med sig av sina nyfunna kunskaper.

Vår förmåga att föreställa sig någon annans inre värld är rough – men en neurotypisk persons förmåga att föreställa sig den inre världen för någon med autism är väldigt rough – som en karta med vita fläckar.

Ett sammanbrott i taget. Jordan Peterson talar om hummerhjärnans återväxt som en självklarhet. Jag tror återväxten är allt annat än självklar.

För fem år sen publicerade Sveriges Radio ett reportage med rubriken ”Rasistiskt arkiv öppet för alla”. Fotona skulle visa samernas rasmässiga underlägsenhet och bilderna var tillgängliga för både allmänheten och forskare.

Hur ska revolutionären förhålla sig till våldsanvändning? Det sägs att revolutionen äter sina barn, men måste det vara så? Paul George Johansson funderar kring revolutionären och dennes relation till våldet.

Nittioett år efter utgivningen av Ett eget rum stängdes världens familjer in i sina hem och tvingades dela rum, dygnet runt. Det skapande rummet försköts, försvann, fick inte ta plats, kunde inte ta plats under nedstängningen. En pandemi är inget krig, vi ska bara hålla oss hemma.

På Sveavägen ligger Föreningssparbankens kontor. Solen går upp och vi hänger på låset. Mamma har pengarna i en Konsumkasse. Genom plexiglaset ser jag vaktmästaren skramla med nyckelknippan. Han skrattar ljudlöst när han får syn på mig, och låser upp.

När man är mitt uppe i livet vet man sällan vad denna period kommer ha för roll i den större livsberättelsen. Ida-Nathalie Hildén sätter fingret på detta genom ett imaginärt tillbakablickande på det som just varit som om det låg långt tillbaka i tiden.