Jag var halvvägs ner mot botten när jag trodde jag hade nått den
Nere på C von, Tottas klubb, jag var sjutton
Och jag jobbade med veteraner
Och Totta svara’ över axeln du vet inget om bluesen förrän du har ätit sten
Totta nu vet jag vad du menade
Mamma är några år äldre än Håkan Hellström. Jag minns henne bakom ratten. Hon har Håkans skiva 2 steg från paradise på CD i bilen. Jag minns att jag sitter bredvid. Mamma sjunger högt. Mamma ropar: ”Jag var också på C von!” och ”Totta! Totta Näslund!”
Den 3 september 1973 klockan 18:28:32 landade en spyfluga som kunde slå 14 670 vingslag i minuten på Rue Saint-Vincent i Montmartre. Samtidigt på en restaurang nära Moulin de la Galette gled vinden magiskt in under en duk och fick glasen att dansa. I samma stund, på femte våningen 28 Avenue Trudaine i 9:e arrondissementet, suddade Eugène Colère ut vännen Maginaus namn ur adressboken efter dennes begravning. I samma sekund drog en spermie med X-kromosom tillhörande Raphaël Poulain ifrån klungan och nådde fram till fru Poulain, född Amandine Fouet, eller närmare bestämt: hennes ägg. Nio månader senare föds Amélie Poulain.
Både min och Amélies tillkomst tycks bestämd av sin tajming. Jag skapas på en plats och i en tid som Håkan skulle komma att besjunga. Amélie skapas till synes av slumpen, men flickan Amélie konstrueras av en stab av manliga manusförfattare, regissörer; ramas in av en manlig berättarröst. Berättelsen är från början inte hennes egen utan någon annans.
*
Det är 00-tal och jag står på golvet i mitt flickrum. Väggarna är mörkröda. Den ena väggen är klädd i vinröd medaljongtapet. Sammetsmedaljonger. Rött på rött. Runt mig ligger kläder strödda. En LP-spelare står med plastlocket uppfällt. Under den en hög med LP-skivor. The Smiths. Velvet Underground. U2. Led Zeppelin. Jag drar mina blåjeans över de tunna skärsåren på benen och över bomullstrosorna. Pappa frågar om jag ska följa med honom och min syster till badhuset. Jag säger nej, jag har mens. Jag sitter på toalettlocket med en sax i handen. Frisörsax, gammal, min farfar var barberare, saxen var hans. Bara små rispor. Toalettlocket är kallt. Huden är blekt lilaröd och reptilmönstrad. Jag blir grumlig. Lutar huvudet mot spolknappen. Håkan sjunger.
Hon låg på gatan
medan rymdskeppen
sände meddelanden
genom atmosfärenHon skär sig i handleden
i solskenet
för hon säger
att hon redan sett Spanien
Innan jag skär mig har jag lyssnat på låten och förstått att det går att bli älskad och omsjungen om jag bara är tillräckligt skör. Den skadade kroppen behöver en annans kropp för att kunna förmedla sig.
I Amélies bostadskvarter har en otrevlig grönsakshandlare sitt stånd. Grönsakshandlaren frågar Amélie: ”Det vanliga? Ett fikon och tre hasselnötter?”
För att komma hem måste jag passera en viadukt. Under viadukten går ”leden”. Jag vet inte vad det är för typ av väg, den kallas bara för ”leden”. Vägen är mycket trafikerad. Från trottoaren ser jag på bilarna och springer fram och tillbaka. Bilarna får på inga villkor köra under mig. Då blir jag underkörd. Jag klarar mig över vägen med andan i halsen. Vid övergångsstället drar jag in luft hårt i lungorna och i 20 sekunder försvinner det vita ångmolnet. Om jag ska lyckas hålla mig från att äta av julbordet utan att någon blir misstänksam är det bäst att jag övar upp uthålligheten.
Jag förstår att jag duger till att bli en myt, eftersom myter är berättelser och inte aktörer. Håkan Hellström besjunger myten som en inversion: jag är inte kär i henne för vad hon är / utan för vad hon inte är. Både jag och Amélie speglar oss i denna mytologi. Vi bantar, klipper håret i en skarp page, stympar oss själva. Det är övertydligt: hur vi genom självskadan och ätstörningen agerar för att reducera vår egen agens och bli en berättelse värd att berätta.
*
Amélie från Montmartre, född Poulain men berövad sitt efternamn, blir undersökt av sin far läkaren. Hon är ett barn, sitter på ett bord med sin barnkropp. Fadern sätter stetoskopet mot hennes bröst och ber henne hosta. Amélie hostar. Hjärtat skenar. Den manliga berättaren förklarar bakgrunden. Hälsoundersökningarna är de enda tillfällena då barnet kommer nära sin far. Hälsoundersökningarna är regelbundna men hjärtat är oregelbundet. Fadern är övertygad om att Amélie är allvarligt sjuk och tar henne ur skolan. Modern kan undervisa henne hemma.
Jag minns detta från den estetiserade barndomen. Pappa startar företag och kommer hem med nya klänningar till mig. Rosa, blå, blommiga, prinsessklänningar. Jag väljer en av dem, bär den varje dag förutom tvättdagen. Jag får en ring av pappa. Tar av mig den och slänger den i toaletten, testar att spola. Jag minns mig och min fem år yngre syster i matchande vita klänningar på midsommarafton.
Familjens patriarker säger att vi är sjuka och söta i våra klänningar. Jag går upp i Amélie. Det estetiska ideal hon representerar är inte hennes eget men den patriarkale filmskaparens, på samma sätt som det estetiska ideal jag ger uttryck för inte är mitt eget utan min patriarkale skapares. Mitt utseende filtreras genom flera lager av patriarkal estetik. När jag blir tonåring gör jag detta uttryck till mitt eget. Jag köper randiga tröjor på HM, smala jeans, gör mig till en del av en hyperfemininitet som utger sig för att förakta det feminina, rosa, glittrande.
Vi låter oss kläs på och vi låter oss kläs av.
Berättaren säger: ”Amélie har ingen man i sitt liv. Hon har försökt, men resultaten motsvarade inte förväntningarna. Hon ägnar sig istället åt mycket små njutningar. Som att sticka ner handen i en säck med frön, knäcka skorpan på en crème brûlée med en kaffesked och kasta smörgås på Saint-Martin-kanalen.”
När hon har sex går det till så här. Amélie ligger underst. Över henne guppar en bred och slät mansrygg. Väggarna är djupt röda. Färgerna är alltid skarpa och klara. Grönt. Blått. Rött, olika nyanser. Brunt. Brunt hår i page, stora bruna ögon. Ögonen håller kontakt med kameran. Amélie ligger stel och rak. Hon rycker med axlarna och biter sig lite i läppen. Inte på ett sexigt sätt, utan mer som ”oops, det här var tokigt”.
*
Jag går över viadukten, skolväskan på ena axeln, mattebokens sidor vågiga däri, det regnar för det mesta i Göteborg. Tar ut handen ur fickan och låter den falla längs med sidan. De är ofta kalla. Om någon skulle fatta den skulle jag aldrig släppa för jag skulle inte våga återta greppet, tänker jag, det är tidigt 00-tal och sex utspelar sig ännu bara i min fantasi.
Håkan Hellström sjunger.
Jag kan bränna dig som du aldrig bränt
Om du leker med mig
Det kommer aldrig va’ över för mig
Och han sjunger: Jag är kär i den fulaste flickan i världen.
Det är sent 00-tal och jag väntar. På alla platser väntar jag. I skolkorridorerna, på rasterna, på festerna, i rökrutorna. Sena nätter fryser jag på gräsmattor. Jag tänder en till cigarett och läppjar på en öl. Ölen har en bismak av blod. Jag väntar. Drar halsduken hårdare kring halsen. Knäpper jeansjackan till översta knappen. Lägger mina strumpbyxklädda ben över en väns strumpbyxklädda ben. Ser in i en eld någon tänt tidigare under kvällen. Kroppar lyses upp bredvid den, tätt omslingrade, även de frusna. Jag lämnar röda läppstiftsmärken på cigarettfiltret. Jag ligger på rygg på en gräsplätt i ett hyresområde. Solen lyser på en annan del av jordklotet. Runt mig skickar satelliterna signaler till parabolerna. Jag har lärt mig skilja satelliter från stjärnor. Satelliter blinkar. Mitt finger pekar mot stjärnbilden Karlavagnen. Innan jag somnar tar jag en klunk av ölen och tänker på vad Håkan sjunger. Om du vill ha mig / nu kan du få mig så lätt.
Jag och Amélie är tomma mottagare, aldrig initiativtagare, vi tar aldrig för oss eller njuter. Vi är projektionsytor för hans sexualitet. En sexualitet som hotar om att bränna oss som vi aldrig bränt oss, eller besjunger oss som den fulaste flickan i världen. När jag ser Amélie bita sig i läppen är det mig själv jag ser. Jag ser mig spegla Håkan Hellströms och den manliga filmskaparens förväntningar: villig men inte horig. Samtidigt gör rädslan mig passiv och sexuellt otillgänglig. Han skapar oss för att själv kunna stå för vår sexuella frigörelse. Våra stora, uppspärrade men nyfikna ögon har han satt dit, och han ser till att de söker efter honom; genom att ligga med honom fullföljer vi vårt uppdrag och skriver in oss i hans berättelse.
Så blir flickan oförmögen att njuta.
*
Den första november börjar det snöa. Jag är tonåring; jag kan inte längre härleda specifika minnen till specifika årtal. Jag sitter på samma kafé som alltid. Väggarna är mörkröda. Mitt emot mig sitter en vän, i minnet är hennes ansikte otydligt, blurrat. Jag äter en av två saker: morotskaka eller baguette med brie och salami. Det är konstisenslöst. Vännen och jag går in i rökrummet och röker under det skarpa lysrörsljuset. Några kvarter bort ligger hamburgerbaren där vinden håller tal. Håkan sjunger: Det kan ta slut i morgon / eller hålla på för alltid / ibland är det så.
Amélie leker ensam: får ljud i kristallglas, blåser i ett grässtrå, drar av lim från huden, äter hallon från fingrarna.
Vi är hela tiden två steg från paradise – omskapar oss själva för att kunna bli återskapade av den manliga konstnären; det är där vi tror att paradise finns. Men till slut måste vi välja en av två vägar: vi måste upphöra att existera eller skriva oss själva ut ur narrativet. Med det sistnämnda alternativet offrar vi vår status som dream girl och blir en vanlig girl. En vanlig girl blir inte representerad i film och är inte åtråvärd. Dream girl förblir en dream eftersom hon är en manlig projektion. Vi kan aldrig bli som hon, men i vår strävan svälter vi oss, skadar oss och blir till en inversion av oss själva.