Människor jag pratat med fnös till när jag berättade om klostret. Det sista de anser klosterlivet vara är just förståndigt. Jag läser om en nunna som enligt egen utsago saknat gott omdöme när hon som ung valde klosterlivet. Efter många års psykisk misshandel i klostret bestämde hon sig för att det kloka var att lämna det. Jag söker upp kvinnan och pratar med henne om tiden i klostret och tiden efteråt, om boken hon skrev.
Vi sitter utanför en Max-restaurang och det blir svårt att frammana bilden av att hon en gång varit en nunna. Hon har man och barn nu, kallar sig för troende men berättar att den organiserade katolska tron var för mycket för henne. Hennes beslut verkar ha omkullkastat livet, det som skulle bli hennes framtid ligger nu bakom henne. Samtidigt är det väl så att religiösa människor har en logik och reson som egentligen inte kan eller ska behöva försvaras gentemot de icke-religiösas. För visst handlar det om olika världsbild – vissa beskylls för en blind tro på en personlig gud och andra för en blind tro på vetenskapen och en total avsaknad av andlighet.
Jag är nyfiken på vad min uppfattningsförmåga, min tankeförmåga, mitt förnuft, säger mig om klostren och människorna som bor bakom murarna. Därför väljer jag att spendera ett dygn i ett kloster som en del av mitt slutprojekt på min journalistutbildning. Bortom vindkraftverken och det sista mysiga lantkafét utmed riksväg 19, i Tomelilla i Skåne, ligger den helige Benedictus kloster. regerar här. Endast vindens sus och skornas friktion mot grusvägen hörs. Dörrar och staket är i trä, i övrigt dominerar betong. Upprest ur det platta med någon konstgjord gräsplätt här och var vilar detta hus för andlighet. Känslan av nybyggt dominerar. Sterilt med en fläkt av konstgjort mys.
Den benediktinska ordens regel om enskildhet och avskildhet genomsyrar allt här; utsmyckningar tillåts inte eftersom de distraherar klosterinvånarna från en skönhet bortom den jordiska. Vid dörren hänger en skylt som upplyser om tidebönerna; ryggraden i det benediktinska klosterlivet, hörnstenen för livet innanför murarna, vägledningen till att leva förnuftigt och utan överflöd. Allt från hur munken ska klä sig till hur han ska sova, hur han ska be och inreda klostret, finns nedskrivet i boken Den helige Benediktus regel från mitten av 500-talet. Den föreskriver till exempel att klostret ska vara inrättat så att allt nödvändigt finns där, så att munken inte behöver ströva omkring utanför klostret ”vilket ingalunda är nyttigt för deras själar” (Den helige Benediktus regel, kapitel 66). Regeln föreskriver attmunken ska undvika omåttlighet så att han aldrig råkar ut för övermättnad, att alla utom de mycket sjuka och svaga ska avstå helt från kött av fyrfota djur, och att klosterinvånare ska förbjudas att följa den egna viljan och inte lyda sina önskningar och begär. De ska följa en abbots order. Dessa regler, baserade på det som ansågs vara mänskligt förnuft, förutsätter att det är förnuftigt att isolera sig från samhället och ägna sitt liv åt bön, kontemplation, arbete och tystnad – något som inte skulle få många instämmande nickningar i dag.
Många av de som jag talar med om att jag ska besöka klostret berättar för mig att deras sunda förnuft talar emot ett liv baserat på isolering, kontemplation och bön. Att ett kuvande av viljan aldrig kommer att kunna försvaras med förnuftet. Under diskussionerna återkommer ständigt frågan om viljan att utforska vad det är som skapar ett meningsfullt liv och hur man får ut det mesta av livet.
Själv anser jag mig inte vara klar över vilken väg jag ska följa och väljer därför att utforska många. Därav har jag mött människor med många olika livsåskådningar och åsikter som har påverkat min livssyn. Mitt förnuft talar dock emot isoleringen och den glorifierade bild av kontemplation som klostren förmedlar. Det talar emot erkännandet av en högre makt, en personlig gud. Att klostren står i kontrast till vad jag utifrån min världssyn är van vid skapar en ännu större nyfikenhet inför vad det är som gör att vissa människor väljer att bo och leva innanför deras murar.
En av de benediktinska reglerna säger att alla gäster som kommer ska tas emot som vore de Kristus. Det känner jag av när jag tas emot med öppna armar av Ingmar Svantesson, eller broder Ingmar som han heter här i klostret. Han är en pigg 76-åring iklädd munkkåpa som hälsar vänligt, välkomnar mig, och talar dämpat med pauser mellan de väl avvägda orden. ”Konkret så är det ju en helig uppgift att i varje människa som man tänker på, ännu mer möter, se det stora mysterium som varje människa är”, säger brodern. Han har studerat teologi, och hans starka övertygelse om att följa sin katolska tro och därmed den, enligt honom, förnuftiga vägen, genomsyrar det mesta som han pratar om.
Det relativt nybyggda klostret invigdes i mars 2009 och har rum för besökare. Broder Ingmar säger att väntetiden är allt ifrån några veckor till en månad. I de spartanska rummen inhyses människor, volontärer och missbrukare, som vill komma bort från stressen i samhället. Broder Ingmar kallar de sistnämnda för människor som fallit mellan springorna i samhället, och antyder att samhället där ute gör det svårt för vissa att inte gå under.
Förutom broder Ingmar och gästerna bor här just nu en volontär och en postulant. Den sistnämnda är en kille i 25-årsåldern som genomgår sin prövotid innan han kan bli novis och introduceras för klosterdräkten, och förberedelserna för ett liv som munk. Vi är i ungefär samma ålder och jag har svårt att inte reflektera över skillnaden mellan våra liv, de vägar vi tagit som lett oss hit, och de vägar våra liv kommer att ta i framtiden. I tystnaden på klostret blir min inre röst än mer framträdande; den skriker åt mig och vädjar till mitt förnuft, säger att tron är blind och att den troende munken inte inser vad han går miste om, vad som finns på utsidan. Människornas självsäkra lugn här inne verkar vara grundat i att de har ställt frågorna, kommit till samma slutsatser om och om igen, och blivit övertygade om att det enda förnuftiga livet är ett liv innanför dessa klostermurar.
Broder Ingmar berättar att han är säker på att han inte skulle vara tillfreds med något annat liv än det som levs här inne. ”Lycka är ingenting man söker i sig. Lycka är en bonus. Den får man på köpet, när man söker Gud, älskar Gud, älskar sin nästa, då blir man lycklig. Det är det enkla svaret. Men söker man lycka och försöker ta ut den och särskilt om man försöker systematisera det på något sätt, det genererar inte lycka. Lycka är en gåva, vi har den som ett djupt behov”, säger han.
Livet där ute smyger sig på och in genom klosterporten då och då. Till exempel har alla i klostret en dator, med vilken de kan informera sig om omvärlden. Broder Ingmar använder också sin för att kunna ha mejlkontakt med framtida klosterbesökare. En bil finns också tillgänglig, så att invånarna i klostret och det närliggande nunneklostret kan åka till tandläkaren, handla mat, och så att broder Ingmar kan hålla föredrag eller vara biktfader i ett annat kloster. Han påpekar dock att ett kloster är byggt för att en människa ska kunna få kontroll över sitt liv, och att för många bekvämligheter riskerar att distrahera munken från sitt kall. Arkitekturen i klostret är till exempel avskalad, reglerna styr dygnsrytmen med fasta tider för bön och arbete. ”Man får hjälp att göra det man ska göra men inte har disciplin att göra, det man inte klarar av. Det är ingen underkastelse. Jag ska inte stå under kroppen, jag ska styra kroppen. Anden är villig men kroppen är svag, köttet är svagt, säger Jesus. Då blir det dumt att inte ta till sådan hjälp”, säger broder Ingmar. Att ta till hjälp är, enligt hans tankesätt, förnuftigt.
En regel är att måltiden intas under tystnad, efter högläsning ur Benedictus regel. Under måltiden spelas Herman Lindqvist som ljudbok, medan kastrullen går från Broder Ingmar och vidare till oss andra. Allvarsamheten, som en måltid i tystnad innebär, bryts ibland av att broder Ingmar skrattar till när Lindqvist berättar något på ett komiskt sätt, som att en häst inte lydde kungen eller någon anspelning på kungens för unga älskarinna och utmaningarna som hon ställde Hans Majestät inför i sängen. Jag kan inte låta bli att undra vad den 25-årige postulanten tänker på när han hör om sådant som han avsagt sig, om kroppsliga lustar och köttets svaghet.
Tygservetterna viks lika noggrant som flaggor när de tre männen har ätit klart. Deras blickar är sänkta, det finns något meditativt över processen, som tar minuter i stället för sekunder. Stundtals är det fascinerande att betrakta människor som har sådan total kontroll över sig själva, ett livsmönster som verkar vara i symbios med deras personligheter. Det vore nästan beundransvärt om allt hade vants in, om det en gång stått i kontrast till människan bakom den tysta och kontemplativa masken som bärs hela tiden. Samtidigt infinner sig dock en känsla av att vuxna människor på detta sätt berom bekräftelse från en högre makt, att de inte tar saken i egna händer utan ger bort bestämmanderätten till någon eller något annat – om inte en högre makt så ett regelverk skrivet för 1 500 år sedan, baserat på vad som ansågs vara mänskligt förnuft.
Är deras vilja kuvad; deras bild av världen begränsad, eller är jag, som tillfällig besökare, bara okunnig och i fel element? Har viljan och förnuftet segrat så att den stora bilden står framför dessa män, alltid inom synhåll men tillräckligt utom räckhåll för att få dem att sträva efter att ständigt komma närmare den? Att upptäcka Gud i allt, alltid, som broder Ingmar tidigare sa till mig. ”Det får vi hålla på med tills vi dör. Därför att den vägen är en ständigt ny upptäckt. Vi går ständigt ut i verkligheten som alltid är större än vad jag hittills har fattat. Valv på valv, säger Tranströmer. Och det är som det ska. Så är det. Det är när vi tror att vi vet, då gör vi våra största dumheter.”
Efter maten hjälps alla åt att diska. Broder Ingmar viker upp munkkåpans ärmar men de hittar ner i diskvattnet ändå. Ett svart armbandsur sticker fram under den blöta ärmen. Dygnsrytmens kontrollant. Att systematisera dagar, veckor, månader och år är den här mannens sätt att uppnå lycka. Att kontrollera sig själv och leva enligt regler och Guds ord. Inte att systematisera sökandet efter lyckan, som många på utsidan gör, enligt honom. Vissa prövningar som för en människa utifrån skulle vara utmaningar utan belöning, är för brodern själva grundstenen i livet. ”Jag behöver tolv psalmer varje morgon för att komma ut i verkligheten. Jag stiger upp från dödsriket. Psaltaren beskriver verkligheten med all dess kamp och strid och lovsång och nöd och rop, och ska jag komma rätt så måste jag ta det till mun för att komma till verkligheten och lämna illusionerna”, säger han.
I Sverige håller klostren långsamt på att försvinna. Tomelilla med sina 13 000 invånare och två kloster hör till undantagen på den här sidan av millennieskiftet. Klostren har i dag få nya kallelser. Medelåldern innanför murarna stiger och risken finns att klostren inte kommer att finnas kvar efter att de sista nu levande munkarna och nunnorna lämnat dem. Ur ett samhällsperspektiv har de inte samma betydelse som innan reformationen ett halvt årtusende tidigare. Då var klostren en del av samhället, och munkarna och nunnorna var en del av samhällsordningen.
De var inte till för de som styrde, krigade eller arbetade, utan för dem som bad. De andliga, heliga, kloka, visa och förnuftiga som man vände sig till när man behövde vägledning och sökte hopp. De som hade vett och motiverade det med en logik baserad på religiös övertygelse. Något som uppenbarligen efterfrågades mer i dåtidens samhällsordning. I dag är klostren allt mer isolerade öar av religiösa utövare som valt att stå utanför samhället men ändå tvingas vara en del av det. Den helige Benedictus kloster är beroende av samhället för vatten och elektricitet, infrastruktur, internet, läkarvård och mat.
Klosterlivet bygger också på en hierarki som av många anses odemokratisk, där kontakten mellan Gud och munken eller nunnan, går genom klostrets högsta ledare – abboten eller abbedissan. Dessutom bevaras ofta mer av konservativa drag i trosutövningen, när de som utövar den isolerar sig och står längre bort från samhället. ”Någon sa häromdagen till mig att kristen tro kanske bara kommer att överleva i kloster under en tid, ett skede av historien. Och det är inte första gången. Klostren har fördelen av att det finns en erfarenhet och ett liv som håller, inte bara en vecka eller ett år, utan i sekler”, säger broder Ingmar med stolt uppsyn. Det är uppenbart att hans livsåskådning speglar en person som trivs och frodas i ett kloster.
Brodern berättar att klostren, förutom bevarandet av den katolska tron, gör stor nytta för samhället i dag som oaser av lugn och andlighet i en stressad värld, dit både troende och icketroende kan söka sig. Han framhåller att deras nytta inte syns lika mycket som kyrkans, och att deras uppgift inte är att vara en institution som stryker alla medhårs. ”Det är klart att det är lättare för världen att se vad kyrkan gör när de gör insatser för människor och alla applåderar. Jämfört med det så är det naturligtvis en oanständighet att bygga klostermurar. I den meningen har vi på något plan lämnat världen. Paradoxen är att man måste lämna den för att hjälpa den. Och det kan man inte begära att folk ska förstå. Vi är inte här för att vi ska hjälpa andra, vi är här för att evangelisera oss själva, själva lära oss hur det är att vara människa. Och det är ett fullt jobb, kan jag tala om för dig”.
Att inta rollen som ett slags mänsklighetens martyrer verkar utmärkande för skillnaden mellanklosterinvånarna och de utanför klostermurarna, enligt brodern. Han berättar att den kristna läran lär ut hur Jesus botade de sjuka, väckte de döda, predikade och upprättade människor som var i nöd. ”Men hans största insats, enligt vår tro, är när han teg och slutade och överlät sig åt korset. Då gick han i förväg och lämnade ett sug efter sig. En slags kosmisk magnet som drar. Det är på sätt och vis klostren ett tydligt exempel på”, säger han.
Att inta denna roll är, enligt honom, ett privilegium. Det är priset som människan får betala för att få ut det stora i livet, för att kunna börja få svar på de stora frågorna. ”Vi kommer aldrig att hitta meningen i den här världen. Utan himmel och helvete blir detta livet obegripligt. Livets ekvation går inte ihop utan detta större.”
Medan världen utanför fortsätter att snurra, och människorna fortsätter att resonera, välja och väja, är broder Ingmar säker på att klosterlivet är ett förnuftigt val. ”Jag kan aldrig riktigt själv förstå det men livet, tillvaron, universum, Gud. Allt är så enormt. Och tron gör det ännu större, eftersom tron säger mig att vi är på väg mot alltings fullbordan. Och det lilla det kostar, det blir en småsak, det blir växelpengar. Jämfört med om vi tror det vi tror på, då har vi världens mest fantastiska… vi har fått världens mest obegripliga, mest fantastiska gåva. Som vi visserligen bara har i tron och i hoppet, men vi har ganska bra argument för det, så det är inte emot förnuftet. Och då blir mitt problem inte om jag fått ut tillräckligt mycket av livet, utan då blir problemet att jag inte ens börjat riktigt än”.
I världen utanför broderns klostermurar baseras inte förnuftet på en hängivelse som föds och lever med den katolska tron; däremot grundas allas vårt förnuft i vår tro och uppfattningar kring vad vi kan resonera oss fram till med hjälp av logik. Det är en annan världssyn som är fröet som skapar uppfattningsförmågan om vår omvärld, den som vi sedan försvarar med förnuftet. Vi resonerar oss inte fram till vår livsåskådning, den är ingen medelväg mellan två positioner. Snarare lever varje livsåskådning genom den komplexitet som varje människa bär på; hur hon resonerar och försvarar sina val, hur hon ser på och analyserar sin omvärld. Munken eller nunnan som valt att leva sitt liv i kloster har gjort ett val baserat på det som av dem anses vara förnuftigt, och försvarar detta val varje dag med förnuftet. En människa utanför klostermurarna delar inte samma livsåskådning som den som lever innanför dem, men måste likväl försvara sin övertygelse och sina handlingar med att de är förnuftiga. Om inte annat så för att förnuftet backas upp av logik, där den enda skillnaden från klosterinvånarnas logik är att den inte bygger på en organiserad religions regler och bud. Vad som är rätt eller fel är därför en högst personlig fråga.
Personligen talar mitt förnuft emot ett liv i kloster, men logiskt sett är det inte svårt att härleda denna åsikt till min oförmåga att bli en del av den organiserade katolicismen. Min världssyn är för olik broder Ingmars, hans för olik min. Men vi är båda förnuftiga nog att förstå att det inte finns någon gyllene medelväg mellan våra respektive positioner. Vi måste kunna samexistera och båda ha rätt att leva våra liv enligt vad vi tycker är förnuftigt. Klostren har dessutom ett självvalt hjälpmedel som underlättar och minskar friktionen mellan de två lägren. Deras isolering från samhället gör nämligen att den förnuftiga övertygelsen, tankarna och livet kan levas utav förnuftets följeslagare utan att skapa alltför mycket friktion för oliksinnade – vare sig dessa befinner sig på insidan eller utsidan av klostermurarna.
