1.

Jag bär på en känsla av att vara något annat än den jag utger mig för att vara. Jag vet med mig av att jag till vardags kan ge sken av att vara balanserad. Det kan se ut som att jag är en lugn och strävsam typ som jobbar sina timmar varje dag utan att dra till sig nämnvärd uppmärksamhet. Men min känsla säger mig att skenet bedrar. Den säger mig att jag i själva verket är en annan: en fundamentalist.

Till vardags lunkar mitt liv på med ett vardagsliv som för de flesta andra. Jag släpar mig upp på morgonen, strävar på i mitt arbete inom akademin i en byråkratisk yrkesgrupp med ideal som att försöka vara saklig och objektiv. Idealen inom akademin kommer ibland till korta, och den sokratiska dialogen med de evigt förnyande frågorna förblir en alltför sällan realiserad dröm. En dröm om frågor som kan vända på de mest självsäkra sinnen och få dem att inse hur låsta deras tankebanor alltsom oftast är.

Ja där befinner jag mig, i detta som kanske stundvis är en illusion, men i varje fall ligger nära det vi vill se som kärnan av vårt upplysta samhälle.

Vem är jag och varifrån kommer då min fundamentalism?

Jag har vuxit upp i en nationellt sett relativt liten och till synes snäll och konstruktiv, men också djupt hängiven religiös miljö. Det var en del av en internationell familj som samlar ett antal miljoner människor från alla möjliga delar av världen. Miljön hade en tydlig angloamerikansk historisk grund, med många vardagliga praktiker från väst som blivit normerande, och som i den världsvida gemenskapen trängt undan många lokalt varierade levnadssätt. Denna tongivande kultur inom gemenskapen har gjort att den blivit mer lik andra dominerande och statusbärande delar av delar av samhället, och på så sätt har det sett ut som att gemenskapen inte stuckit ut alltför mycket.

Vi som var där hade något gemensamt. Vi, eller våra föregångare, hade upptäckt något som vi trodde var sant och viktigt. Vi blev fokuserade. Vi började förstå våra upptäckters värde. Vi såg oss som sändebud som skulle utropa denna sanning för världen.

 

2.

Att vilja förändra världen kan vara gott. Men det är också något som ligger väldigt nära fundamentalistens mest centrala drivkraft. Denna ambition kan leda till att tänkandet blir smalare, världen mindre och att målet tillåts helga medlen. Att avvika från normer blir svårare. Allt detta finns i den religiösa rörelse jag växte upp i, men samtidigt utvecklade vi kvalitéer som många saknar i övriga samhället. Vi hade förmågan att behålla fokus, att inte låta oss splittras. Vi tog saker på allvar.

Fundamentalisten bär på en dragning till att specialisera sig på en liten begränsad del av tillvaron, men världen kan inte reduceras på det sättet utan att mycket går förlorat och det blir svårt att göra världens mångfald rättvisa med bara den specialiserade expertisens verktyg.

En fundamentalist är någon som är långt ifrån idealet i vårt samhälle. Det är någon annan, en som personifierar det udda och annorlunda. Det är någon som inte smälter in. Någon som bär på normer som sticker ut. Fundamentalisten pratar konstig svenska och firar fel högtider. Fundamentalismen är det vi vill ta avstånd ifrån, det som vårt samhälle inte präglas av.

Grundproblemet med fundamentalismen är i mina ögon inte främst de extrema handlingarna. De extrema handlingarna är en konsekvens av ett sätt att tänka, eller ett sätt att inte tänka. Fundamentalisten befinner sig i hierarkiska världar där nästan hela tillvaron finns och förklaras i mer eller mindre förenklande dogmer av sådana som betraktas som auktoriteter. Och där går mycket av ens tid åt till att rättfärdiga denna ordning, göra den logisk och självklar. Sen blir det ett livsprojekt att försvara sin livsmiljö, sin värld, sitt liv.

Många, från alla möjliga hierarkiska positioner i samhället, är högst villiga att hjälpa fundamentalisterna bort från deras fundamentalism. De tycker sig se vad som är bäst för dem. De vill och ser det som sin skyldighet att visa det för dem, samtidigt som de tenderar att bortse från och tona ned sina egna brister och tillkortakommanden.

 

3.

Något som efter hand gjorde det möjligt för mig att börja se mig som en fundamentalist, var att jag mötte andra människor, i andra delar av samhället. Att få utbilda sig och få möta andra exempel både på sätt att vara, tänka och handla. Att få möta historiska personer, lärare och medstudenter.

En annan öppning har varit det offentliga samtalet på gemensamma arenor som tidningar och bibliotek, där en kan ta del av många olika människors idéer.

Det som jag som kommit ut som fundamentalist vill vara och vara en del av, är något helt annat än det som jag var, var en del av och kände mig hemma i tidigare. De fundamentalistiska sidorna av mig själv är nu inte längre de jag vill lyfta fram. Jag som för mig själv erkänt mig vara fundamentalist kan inte längre känna mig väl till mods, och känner alltid ett visst obehag, när dessa egenskaper som påminner mig om det fundamentalistiska träder fram i samhället eller där jag befinner mig. Det är inte längre tvärsäkerheterna, eller hela-handen-mentaliteten som jag förmår uppskatta. Ur ett perspektiv från en som en gång varit fundamentalist och fortfarande bär med sig delar av detta bagage av erfarenheter, är ett försiktigt letande, ett prövande som söker efter urskiljning, något mycket mer befriande.

Det dogmatiska, relativt enkelspåriga tänkandet är inte på något sätt isolerat till den religiösa sfären i våra liv eller samhällen. För att ta sig fram och göra sig synlig i samhället inom exempelvis akademin, krävs ofta en hög grad av specialisering. För en fundamentalist påminner det lätt om ett smalt sätt att se på saker, där många sidor helt enkelt inte tas i beaktan.

Samtidigt är det av vikt att vi som faktiskt hamnat i dessa mer låsta positioner i livet inte ser på oss själva som att vi är viljelösa offer för situationen. Vår situation kan vara svår, men utgångspunkten är att vi för det mesta har en möjlighet att se oss som, och vara agenter som inte bara är passiva utan som kan ta ansvar för våra handlingar. Vi kan göra aktiva val för att förändra vår situation.

Vi som har en relativt privilegierad position skulle, om vi ville ta risken, kunna lyfta fram lite av detta som vi tidigare inte har gett utrymme för och på så sätt kunna få ett rikare, mer blomstrande liv. Vi kunde göra motstånd mot det passiverande, icke-reflekterande slentrianmässiga formandet av oss själva och kanske hitta något som för oss är mer väsentligt i våra liv. Något annat och nytt kunde ta form.

Golondrian Janke (f. 1978)

Brittisk musiker, administratör och student vars passion nu är att fördjupa sig i estetikens värld. Bosatt utanför Uppsala.
Bildkälla

Matthew Nance, Arch Shaped Celing Digital Wallpaper2018. Unsplash

Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift