Det som man är identisk med kan man lika lite se som ögongloben kan se sig själv.  (Földényi, Medusas blick, 2016, 169)

Är det möjligt att utkristallisera det jag som är, utan att först redogöra för det jag som en gång var? Krävs det en linjär kronologi för att fixera en identitet? Frågorna tycks förutsätter  en vedertagen premiss: för att definiera det inre måste vi vända oss utåt. En sådan föreställning ter sig närmast biologiskt orienterad. Begrepp som träd, rötter, förgreningar och ympningar cirkulerar i ursprungets lexikalisering. Är det en slump att trädets anatomi kan beskrivas i termer av en levande hinna som omsveper sin döda kärna? I avsaknad av organ och inre miljö förblir det avindividualiserade trädet fullständigt utåtriktat. Mellan knopparnas utsträckning mot det överjordiska och rötternas sammanflätning med underjorden löper en tvåpolig huvudlinje vars grepp om dess omgivning är så kraftfullt att växten och världen inte längre går att skilja åt. Bilden är besläktad med den identitet som jag själv fostrats att reproducera – ett utåtriktat yttre med en död kärna. Jag har sedan födseln rustats med beteenden, förmågor och tendenser vilka alla åsyftar en närmast självutplånande hövlighet. 

Det tycks meningslöst att ifrågasätta att människan till sitt väsen är utåtriktad, då hon först kan vända sig inåt i det ögonblick hon sluter ögonen. Parallellt med denna insikt presenterar ansatsen att utforska den egna interiören ett antal problem. Jag vet inte vilka av mina minnen som går att förlita sig på; vilka fragment som kommer utifrån och vilka som kan tänkas överensstämma med min inre bild av verkligheten. Såväl blodsband som berättelser och platser kan liknas vid trädets processer av växande och fördärv. De löv som, drabbade av apoptos (cellernas självmord), faller till marken hör på något vis samman både med det träd ifrån vilket de fallit och det jordlager som lövet snart ska blandas med. Den nedåtgående rörelsen driver materien att ingå i en hybrid struktur som förenar det döda med det levande. En sådan tvetydighet förser växten med en kuslig obestämbarhet. Trädet är aldrig definitivt till sin form. Det breder ut sig, förnyas, förändras och behåller sin expanderande hållning också efter döden, likt min egen upplevelse av att ingenting är gripbart eller pålitligt. Ibland är det som om rötterna inte finns. 

Är det tomrum som upplevelsen av rötternas frånvaro har skapat också att betrakta som identitet? Augustinus beskrev en gång minnet som en omätlig rymd, ett landskap av vida fält, där erinraren vandrar bland det glömda som inte når tankens hand. Naturligtvis måste det glömda, och de tomrum som utmärker dess plats, uppta en betydligt större yta än den som är möjlig att återerinra. Jag upplever att jag allt som oftast lever närmare det glömda. För mig finns det en särskild tjusning i att bejaka ett sådant tillstånd. Friedrich Nietzsche talade med förakt om ”nuets dödgrävare” som i desperation försöker rädda allt undan glömskan och i detta försök åberopa ett slags allomfattande överhistorisk blick som önskar framställa ”det oändliga i ändlig form”. Att leva med glömskan blir då den ständiga upplevelsen av det ändliga i oändlig form – amorf, konturlös, dunkel, sladdrig, otymplig, motbjudande. 

Något förenklat kan det glömda, tysta och bortträngda sammanlänkas med idén om ett slags historielöshet. Händer som mjukt placeras på axeln. Det varma leendet och ett plötsligt ”det var länge sen”. Gensvaret på min förvirrade blick, en något frustrerat framförd redogörelse av gemensamma övernattningar i mitt barndomshem. Tilltalar mig med ett främmande namn och jag vet med ens att det skepnaden säger är sant. Men jag minns henne inte. Det är bara diffust och sladdrigt. Efteråt växer ilskan över att hon besitter kunskap om mig som jag saknar, som om hon stulit delar av mitt inre. Samtidigt verkar minnesarbetet som sådant formas av en selektiv glömska. Förmedlingen av en historia kan omöjligtvis inbegripa allt, den kräver ett urval. Kanske är detta ett sätt att närma mig min egen identitet: min kropp har gjort urvalet åt mig. Specifika detaljer, ansikten och händelseförlopp har försvunnit. Vissa myndighetsdokument finns fortfarande att tillgå, andra har jag gjort mig av med (kanske för att ge glömskan ett större utrymme att annektera). Minnesbilderna som kvarstår är simultant det som konstituerar min identitet och det som hotar att förstöra den. 

Varken minnet eller glömskan tycks enbart anta individuella uttryck. Ibland stöter jag på resonemang som påtalar konstruktionen av ett kulturellt minne. Vad begreppet åsyftar verkar vara civilisationers identitetsskapande byggstenar, som bevaras genom kollektiva myter, metaforer och figurer. I sina reflexioner om det kulturella minnets funktioner skriver den tyske egyptologen Jan Assman om minnets grammatologi, med vilket då han menar de yttre dimensioner och inre betingelser som samverkar i skapandet av ett gemensamt minne. Processen består sålunda av en externalisering av minnet i förhållande till den inre tanken. En sådan utåtriktad rörelse förbinder ett yttre och ett inre rum. På så vis kan materialiseringen av yttre markörer utmärka ett individuellt inre. Assman framhåller att minnen som formar identiteten måste ta yttre form, omvandlas till objekt och institutionaliseras i ett gemensamt medvetande där individuella minnen sedan kan framträda (Jan Assman, ”Kollektivt minne och kulturell identitet”, 111–116). En sådan kollektiv grund borde i så fall även utgöra en förutsättning för den enskilda glömskan, som tidigare konstaterats utgöra en del av minnesarbetet. Är det någonsin möjligt att omvandla glömskan till objekt och skänka det frånvarande en fysiskt förnimbar skepnad? 

Kanske tangerar en sådan fråga spekulationer om vad som händer med en gemenskap när dess yttre markörer inte är gemensamma. Jag tror inte att jag någonsin ägt något som tidigare tillhört medlemmar av min familj. Möjligtvis med undantag från en tavla, fylld av svalor, bröst och diverse synonymer för ordet ”kärlek”. Familjens patriark mottog den från sin flickvän någon gång på 1970-talet – strax innan han lämnade henne för hennes bästa vän. Den hänger i köket. Jag tror att jag alltid haft en betydligt starkare känsla för vad som inte är mitt. Konsekvenserna av när någon annans regler för hur de, utåt sett, gemensamma tingen ska hanteras inte upprätthålls har sedan länge sammantvinnats med en särskild skräck. Vad innebär det att forma ett individuellt minne i en kontext där objekten bär på denna hotfullhet? Det gemensamma framträder alltmer som förbjuden terräng. Och vad blir då de yttre markörernas funktion? De kan omöjligtvis utgöra det egna minnets orienteringspunkter eftersom de endast blir vad någon annan än jag själv tillåter dem vara. Något annat måste därför till för att kompensera frånvaron av gemensamma objekt i min familjs kollektiva medvetande. Och plötsligt blir det tydligt att Assman verkar ha glömt att ta hänsyn till de dunkla dimensioner av minnet som inte med säkerhet kan separeras från fantasin.

 

FÖRMODADE MINNEN 

1. Innan mig fanns ett annat foster som stöttes bort av min moders kropp. Hade graviditeten fullföljts skulle detta barn fått namnet Adam. Cellklumpen begravdes i skogen bakom lekparken. Jag stöttes i stället bort först efter att 37 veckor passerat.

2. För att sona de brott han begått mot sina egna barn startade min gammelmorfar en barnrättsorganisation. Barnen accepterade inte ursäkten.

3. Jag fann en gång en word-fil på min mormors dator. På den första sidan stod det att läsa att texten enbart fick öppnas 50 år efter hennes död. Detta var långt innan jag förstod att hon en dag skulle försvinna. Jag lät ögonen vandra ned längs sidorna, spänd på vad jag nu skulle komma att finna – okända familjemedlemmar, begravda skatter, vägbeskrivningen till en hemlig bostad i ett främmande land. Dokumentet var tomt.

4. Mina föräldrars första möte var en romantisk historia. Han var överordnad i varje avseende, hon var inte intresserad. När jag som barn frågade varför hon valde att träffa honom igen svarade min mor att han förföljde henne. Den främmande mannen hade anskaffat sig vanan att om kvällarna dyka upp i en röd bil utanför hennes arbetsplats. Först när hon gick med på att ses över en middag upphörde dessa ovälkomna närmanden. Då jag frågade henne om när hon blev kär förblev hon tyst. Summan av dessa delar är jag. 

Hur suddar man ut de minnen som gripit tag med alltför stor kraft? Jag läste någonstans att tillvägagångssättet för en medeltida exorcism inte sällan baserades på en uppräkning av samtliga kroppsdelar som djävulen uppmanades lämna. Till uppräkningen hörde även de obetydligaste av lemmar. Besvärjelsen, som författaren hänvisar till som en ”dårhusmässig anatomisk avhandling”, konstitueras av ett detaljerat överflöd som slutligen utmynnar i detta absurda imperativ: lämna naglarna!

Vad är det som frammanar, vad är det som döljer? I Illuminerade detaljer vecklar författaren Péter Nádas minnen ut sig över det ungerska 1900-talet. ”Jag minns” bildar en magisk formel, bräcklig och opålitlig, som konstituerar den enda möjligheten att förstå vad det var som hände. Ett minne av vad identiteten var blir ett sätt att urskilja vad den nu är. Några sidor in i den första volymen beskriver Nádas faderns maskinskrivna minnesskrift som upprättas efter moderns bortgång. Allt ska nedtecknas till de efterlevande sönerna. Men plötsligt upphör texten mitt i en mening. Det blir snart påtagligt att orden antagit formen av ett avskedsbrev. Av Nádas antydningar blir det alltmer påtagligt att faderns syfte varit att ta sönerna med sig in i döden. Ett antal frågor uppstår: till vem skrivs då denna skrift? Vem ber han om förlåtelse för det han kommer att göra? Det hela utmynnar i ett bokslut av hoptrasslade bokstäver indelade i olika sektioner. Innan epilogen, då fadern bekänner att han stått lutad över lillebroderns säng med vapen i hand utan att förmå sig avlossa det, syns spåren av dennes sista ansats: att skissera ett porträtt av barnens mor som hjälten i vardagslivets efterhandskonstruerade epos. Nádas kommentar blir följande: 

[…] att ge ett porträtt av någon som även utanför familjekretsen har gjort saker som trots blygsamheten är värda något, men att dessa handlingar inte bara på grund av tidens gång, utan mest på grund av de tafatta försöken att föreviga dem kryper samman till något som är mindre än verkligheten. (Nádas, Illuminerade detaljer I. Minnesblad ur ett författarliv, 2022, 13)

Ur resonemanget går att utröna en grundläggande princip vad gäller skrivandet: det är inte en akt av bevarande, utan av utradering. Jag har aldrig kunnat skriva om min egen far. Porträttet av honom förblir delvis höljt i dunkel. Då jag ofta har ifrågasatt meningen med att nedteckna mina minnen av honom har mina försök inte varit speciellt ihärdiga. För vem skulle jag berätta om min far? Vilken efterhandskonstruktion borde jag förmedla? Han hade ett märkligt sätt att tala. Trots sin uppväxt på den halländska kusten fanns där inga likheter mellan hans prosodi och den som tillhör resten av hans släkt. Av farmors fonetiska assimilation då p, t och k övergår i b, d och g, r:ens vokalglidning och den förbryllande uttalet av tisdag [tɪs’ta] fanns det inga spår i min fars språk. Inte heller farmors rädsla för allt som kunde leda till något slags eleverad position – rulltrappor, hissar, öppna ytor – kunde antydas hos honom. Han var aldrig rädd. Jag minns att jag någon gång frågade honom varför han inte talade som min väns pappa, då denne kom från samma ort. Han svarade att rikssvenskan var ett ideal som påtvingats honom då han arbetade i militären. Ibland hände det att vi träffade gamla kollegor till min far. Förklaringen till varför de andra behållit sina dialekter framgick emellertid inte. 

Då jag redan i tidig ålder hade bestämt mig för att hela min far, och i förlängningen min familj, bad jag honom en sommar om att vi tillsammans skulle besöka min farfar. Den lilla lägenheten på ålderdomshemmet i Laholm var tom då majoriteten av hans ägodelar kastats i samband med saneringen av hans tidigare boende. I trädgården bredvid betade alpackor. Min farfar var mycket fäst vid det monetära värdet på deras ull. Efter 12 års tystnad satt vi nu tillsammans, återförenade i det kala vardagsrummet, och jag bevittnade hur den gamle uppgick i en lång harang om sitt fotografiska minne. Hans allra första minne tillägnades vad som kändes som timmar. Berättelsen kretsade kring hur min farfar som spädbarn sög på sin fars håriga överarm. Slutligen lutade han sig fram mot sin son och tittade menande på honom: ”visst har du också fotografiskt minne?”. Och ur min fars mun rullade med ens konsonantassimilationerna, vokalglidningarna och de förbryllande betoningarna. 

Jag var 18 år och hörde för första gången min pappa tala med sin egen dialekt. Huruvida det handlade om att ställa in sig hos sin förälder eller om detta var en rent kroppslig reaktion är omöjligt att säga, men det var som om det lilla barnet helt plötsligt tog över hans kropp. För att söka skydd från denna djupt obehagliga situation reste jag mig och gick ut till köket, där jag snart fick sällskap av min farfar som kom att redogöra för ceylon-teets exklusiva historia. Mannen med det fulländade minnet frågade mig om hur det var att bo i Frankrike och jag insåg att han förväxlat mig med min äldre kusin. Jag svarade reflexmässigt att det var bra, den franska sydkusten tillförde en välbehövd värme. 

Nádas beskriver hur han, genom att flyta omkring i minnenas spår, finner Budapests byggnader, familjemedlemmarnas kroppar och deras fysiska platser samt tingen som omger deras konturer. Ansiktena förblir suddiga. Han söker vidare genom bevarade dokument, minnesanteckningar och protokollförda historiska kronologier, som om för att bekräfta att de glimtar av minnesbilder som framträder faktiskt korresponderar med ett yttre förlopp. Det är så mycket som förblir obegripligt. Eller som Nádas själv formulerar det: 

I minnet bevaras icke-förståelsen och förståelsen som ekvivalenta, även om icke-förståelsen får en större betydelse. (Nádas, Illuminerade detaljer I, 2022, 17)

Finns det en på förhand given koherens mellan tanken och minnet? För mig uppkommer snarare stora glipor och tomrum. Den ständigt påtagliga obegripligheten blir närmast trösterik i jämförelse med minnenas opålitlighet och icke-överensstämmelser, då ingen med enkelhet kan separera ”sant” från ”falskt”. Lärde jag mig någonsin att cykla? Enligt min mor tillskansade jag mig denna färdighet redan vid 7 års ålder. Den lila cykeln cirkulerade på mormors bakgård och från balkongen syntes jag ta mig fram mellan lekplatser och tvättställ. Mormors händer, doftandes av honungstvål och nikotintuggummi, håller ett stadigt grepp om pakethållaren och släpper sedan taget… 

Det hela ter sig besynnerligt eftersom mitt eget minne säger att jag lärde mig att cykla långt senare, då jag var 21. Under ett besök hos mina svärföräldrar på landsbygden blir min påtagliga oförmåga ett allt större hinder. I ladan finns en grön postkodsmiljonärcykel och den rullas ut på gården. Efter några sekunder på denna majestätiska springare faller både jag och cykeln till marken. Nederlaget är förgörande. Jag säger ingenting, reser mig och vandrar gråtandes ut i skogen. Lämna naglarna!

Nádas tillvägagångssätt för att hantera problematiken (minnets opålitlighet, ej cyklandet) tycks vara att söka efter de minnesbilder som inte längre existerar och som ingen annan därför kan göra anspråk på – inte ens han själv. Han beskriver hur avtrycken av de känslorna som uppkom ur situationen finns kvar, men att deras förankring i ett yttre händelseförlopp försvunnit:

Nu i efterhand kan jag inte avgöra om de står i kontakt med omvärldens visuella intryck, eller om det är senare föreställningar. I mitt medvetande finns avtryck av ord i själva ögonblicket när vi flög. Men jag har inte kunnat styrka deras existens. Jag vet verkligen inte huruvida det i medvetandet skulle kunna finnas ett begreppsförråd, som inte skulle kunna bestå av ett språk format av upplevelser och intryck, det vill säga utan given mening. Men det finns ett bildminne. Senare har jag dock rent intellektuellt insett att mitt intellekt inte bara är mitt eget, utan ett gemensamt intellekt, där det egna intellektet, det vill säga det egna medvetandets processer, bara utgör en liten del. (Nádas, Illuminerade detaljer I, 2022, 37)

Försöket att med metodologisk precision följa fantasibilder och minnesspår leder onekligen, konstaterar Nádas, till sammanstörtandet med tomheten – den döda kärnan. Men det är just den jag vill åt, jag vill ha förgörelsen.

I författaren W.G. Sebalds bok Saturnus ringar (2007) har jaget skrivits ut från den klinik där han vårdas för depression. Texten kartlägger dennes promenader genom det engelska landskapet. Den essäistiska mosaik som framträder förser läsaren med ett antal fynd som knyts till diverse historiska platser och händelser. Främst är det spåret av förstörelse, vilket dessa ting representerar, som styr textens riktning. Det talas om en förstörelsens naturhistoria. Som titeln antyder präglas berättelsen av en cirkulär konstruktion, införlivad av diverse tvångsmässiga upprepningar. Kompositionen ska dock inte generera eposets hemkomst, det rör sig här om ett allt djupare försjunkande i dunkel förvirring. 

Återgivelsen av landskapet utmärks främst av det som inte längre är där – människorna, väderkvarnarna, salonger och vinterträdgårdar. Historiska dokument, akademiska kartläggningar och arkivmaterial konstituerar berättarjagets blick då denne orienterar sig i den nuvarande terrängen likt Augustinus irrande erinrare. Positionen tillåter textjaget att konstatera att de besökta platserna närmar sig ”upplösningen och det tysta förfallet”. Likväl är det som om platserna själva, då de närmar sig glömskan, aktiverar ett slags minne hos betraktaren. Skildringar av småstäder, herrgårdar och deras respektive invånare beblandas med svartvita fotografier, encyklopediska avstickare och idéhistoriska exposéer. Minnet är bedrägligt och mycket förblir obegripligt. Det beskrivs hur hela befolkningar rättar sig efter solen och vid nattens inbrott faller till marken. Denna ”fallandesjuka mänsklighet” följer den sjunkande stjärnan och befolkar jorden med dessa till marken sträckta gestalter, som av Saturnus lie slagna och skördade: 

Antagligen är det begravda minnen som gör det man ser i drömmen så egenartat öververkligt. Eller så är det något annat, något dimmigt och dunkelt genom vilket, paradoxalt nog, allt i drömmen ter sig mycket klarare. En liten vattenpöl blir till en sjö, en vindpust till en storm, en handfull damm till en öken, ett litet korn svavel i blodet till en vulkanisk eld. (Sebald, Saturnus ringar, 2007, 85–86)

Det ändliga i oändlig form. Även hos Sebald pekar verklighetens oklarhet mot relationen mellan fantasi och minne, där fantasin närmast kan beskrivas som överordnad objektivitet och sanningsanspråk (vad det var som faktiskt hände). I takt med att skikt av historier lagras ovanpå varandra, upphör tingens tidsspecifika drag. Liksom jorden blir minnet en ruinhög av förfluten framtid. Alla de platser runtomkring mig som påkallar det bortglömda – gathörnen, byggnaderna, parkerna, restaurangerna, teatrarna, biblioteken. De tillför inte enbart klarhet, det blir än mer sladdrigt. Någon ställer frågan: går det att gräva efter ett nedärvt trauma såsom man gräver fram ben, fossiler och skärvor av lergods? Och jag undrar: är det önskvärt?

Över nedbrytnings-och förstörelsefenomenens betydande roll reflekterar den tyska författaren Judith Schalansky i Förteckningen över några förluster. Där ställer hon frågan om hur en persons plötsliga frånvaro ska hanteras tillsammans med den samtidiga närvaron av dennes kvarlåtenskap. Ett sms på julafton som, efter tio års tystnad, informerar om att min far i sällskap av en okänd hustru nu har flyttat till den andra lägenheten i Hägersten. Någon annanstans samlas elefanterna omkring en döende flockmedlem, täcker liket med kvistar och återvänder sedan regelbundet till den plats där djuret dog. Värderar vi kanske det som gått förlorat högre än det som finns kvar?  

I Schalanskys bok svarar texten själv mot ett begär att låta något leva vidare genom att göra det förflutna närvarande och frammana det bortglömda. En av de tolv essäerna behandlar Sapfos diktfragment. De spridda stroferna, ofullständiga verserna och enstaka stavelserna representerar ett undergånget språk – som det specifika tilltalet mellan ett barn och en förälder som inte längre har kontakt. Schalansky konstaterar att vi varken kan veta hur orden låter eller hur sångerna skulle ha varit tonsatta. Hur samtalen mellan mig och min far skulle ha låtit går heller inte att säga, men jag har mina aningar. I Sapfos dikter tillämpas ellipsen för att beteckna det ställe där ”sången tystnat och orden saknas, där papyrusrullen är sönderriven eller upplöst” (Schalansky, Förteckning över några förluster, 2021, 125). Schalansky skriver vidare:

[…] som om punkterna visat sig, först enstaka, sedan parvisa, snart som en rytmisk treklangs vaga mönster – nottecken för en stilla klagan. […] Likt fantomlemmar tycks punkterna växa samman med orden, hävda en förlorad fullkomlighet. (Schalansky, Förteckning över några förluster, 2021, 127)

Enligt Schalansky korresponderar detta fenomen med den retoriska figuren aposiopesis (avbrutet tal)1 då en mening bryts av och lämnas ofullbordad i syfte att hantera med det osagda och osägbara. Fenomenets retoriska aspekt handlar om att lyssnaren ska fullborda meningen inom sig. Inte sällan antyder aposiopesis ett hot eller uttryck för vrede. De tre på varandra följande punkterna tycks först ha implicerat något förlorat eller obekant, men antyder senare ett slags outsägbarhet. Tecknet för den fysiska textluckan blir en uppmaning att föreställa sig det saknade, outtalbara och nedtystade som inte kan ta plats i språket: 

Den som upphör att tala, den som börjar stamma och staka sig eller till och med blir stum, den har övermannats av känslor inför vilkas blotta omfattning språket inte kan annat än misslyckas. Tecken för det utelämnande öppnar varje text mot detta väldiga, ovissa rike av känslor och förnimmelser som inte låter sig omvandlas till språk eller som kapitulerar inför de ord som står till förfogande. (Schalansky, Förteckning över några förluster, 2021, 128)

Någonstans läste jag om det fenomen då små bubblor uppkommer i rötternas osmos och avbryter trädets sugförlopp, vilket skapar proppar i savens cirkulationssystem. Dessa tomrum ger ibland upphov till akustiska fenomen. Det är som om träden talar med varandra – genom fullkomlig ordlöshet. Ellipsen återkommer även hos den ungerske teoretikern László Földényi då denne, med utgångspunkt i en ”världsvidgande fenomenologi”, söker särskåda den mystiska erfarenheten för att på så sätt göra det oförnimbara förnimbart och det outsägliga sägbart.2

Detta genomförs via essän som metod i syfte att frambesvärja den mystiska erfarenhetens gränslöshet. Essän motsvarar då ”skrivandets självpåtagna motsägelsefullhet”: 

Essän som genre får sitt berättigande av att dess ämne berör författaren på djupet. Det personliga i det här fallet är emellertid frestelsens tecken, vilket ger, för att nu komma tillbaka till den förra tankegången, en upplevelse som samtidigt utplånar det personligas gränser. (Földényi, Medusas blick, 2016, 20)

För att beteckna den mystiska erfarenheten refererar Földényi återkommande till det omöjliga och essän bildar det instrument som förmår göra en sådan upplevelse fattbar för sinnena. Omöjligheten som negerande påstående härleds till gnostikernas tillämpning av negativa prefix för att förhindra fixeringen av upplevelser som inte låter sig uttryckas genom språket. Men snarare än att utmynna i ett icke-vetande leder ögonblicken av ”stark sinnesrörelse” till bejakandet (Földényi, Medusas blick, 2016, 170–172). Otaliga negerande prefix och suffix bildar plötsligt ett enda ja som i sin obegriplighet genomtränger människans hela väsen. Hon blir med ens det omöjligas språkrör:

[…] när en människa som lidelsen slagit klorna i förstummas av det omöjliga som tränger upp ur hennes inre, står det skrivet i hennes ansikte att någonting har tätnat i henne, någonting som berövar henne till och med hoppet om den ”sista” upplysningen. I sådana ögonblick säger människan ja till det omöjliga självt.  (Földényi, Medusas blick, 2016, 172)

Alla ord undermineras av det på vilket dessa ord syftar: DET SOM INTE ÄR DET. Erfarenheten som sådan konstituerar här ett språkligt problem. Földényi ämnar närma sig en upplevelse där språket i sig blir omöjligt – det kan inte laddas med ett positivt innehåll och går således inte att realisera. Det omöjliga är varken substantiv, attribut eller beteckning, ty det som är omöjligt ”borde inte ens få betecknas som omöjligt” (Földényi, Medusas blick, 2016, 168). I stället prövar sig Földényi fram bland utelämningstecken, fristående parenteser och bruket av de tre på varandra följande punkterna. Tecknet trumfar helt enkelt ordet:

Det omöjliga tränger i de katarsiska ögonblicken undan allt ur människans synfält, får henne att förnimma hela sitt liv som ett slumpartat bindestreck eller parentestecken som inte kan fogas in i något som helst meningsfullt sammanhang. (Földényi, Medusas blick, 2016, 168)

Pekar inte minnena mot denna omöjlighet? Minnen som inte är minnet? De tre på varandra följande punkterna pekar således på textluckornas korrespondens med mina egna minnesluckor – åtminstone till formen. Skrivandet, essän och de tecken som befolkar dessa uttryck motsvarar kanske främst en ständig drift att glömma, och därigenom förstöra, det egna. Att företa sig med skrivandet tycks vara sammanflätat med sökandet efter de katarsiska ögonblick då jaget, som av ett mirakel, upphör och blir ändlig i oändlig form. Att skriva blir, för mig, drömmen om jagets exorcism – en auto-exorcism. Det är att ständigt återkomma till en oupphörlig besvärjelse: lämna naglarna… Exorcismen som fenomen bär på en tvetydighet vilken utplåningen saknar. I utkastandet av något patologiskt döljer sig bejakandet av ett annat som framträder då naglarna slutligen lämnats (den döda kärnan?). 

EXEMPEL PÅ MINNESLUCKOR

Tidslinje placerad ovanpå El Lissitzky, Proun 99 (1929)

Den förbjudna exorcismen. Jag har vid ett antal tillfällen tagit avsked av min mor, det har emellertid alltid visat sig vara tillfälligt. Vad är en sådan handling om inte ett slags förstörelsens naturhistoria? Att aktivt glömma det fysiska ursprunget och det biologiska arvet. Emellertid har även detta visat sig vara omöjligt. Jag har därför blivit tvungen att vända mig till skriften.

Tre år innan den franske filosofen Roland Barthes korsar gatan på väg tillbaka från lunchen till universitet och blir överkörd av en vit skåpbil dör hans mor. Förlusten tar han mycket hårt och dagen efter dödsfallet upprättar Barthes en sorgedagbok. Sorgen väljer han att beteckna med den tjugoförsta bokstaven i det grekiska alfabetet – Φ (fi). Symbolen konnoterar vitt skilda fenomen i olika kontexter: det gyllene snittet, kvantfysikens vågfunktion, den imaginära fallosen. Men för Barthes antyds Φ sammanfalla med det vilket inte låter sig omvandlas till litterärt stoff. Är hans sorgedagbok i stället att betrakta som en minnesskrift? Under korresponderande tidsangivelser dokumenterar Barthes kroppsliga retningar och sinnliga förnimmelser. Sorgens psykosomatiska symptom – klumpar i halsen, skörhet i matsmältningen, tomma kramper och blodstockning – beblandas med det nattliga skramlet från soptunnorna ute på gatan då Barthes håller vaka i förtvivlan. Ibland uppstår där blanka ögonblick, känslolösa tillstånd då ingenting utkristalliseras. Den döda kärnan ger sig tillkänna. 

I sorgedagboken, som är nästintill pervers i sin vältrande modersdyrkan, återkommer tankar om sorgens kvantifierbarhet bortom Φ. Moderns frånvaro påtvingar Barthes dödgrävandets omöjliga uppgift. Det tycks finnas ett behov av materialisering – men är det av sorgen eller dess objekt? Barthes drar in den hädangångna i nuet genom att tala om denne i presensform. Han söker tröst i en temporal paradox som belyser åtagandets omöjlighet. De språkliga besvärjelserna vittnar, enligt Barthes, om ”skräcken inför det som redan ägt rum och det som inte kan komma tillbaka”. Han skriver om hur sorgens värsta brännpunkt förblir abstrakt och sin längtan att trots allt förse den med en yttre form. Den 12 april 1978 producerar Barthes en kort anteckning om skrivandet som metod för att dra sig till minnes

[…] inte för att dra mig till minnes, utan för att bekämpa det sönderslitande med glömskan i dess egenskap av förebud om det absoluta. (Barthes, Journal de deuil, 2009, 119)

Åtagandet att inte minnas ter sig tämligen paradoxalt att applicera på en text som gestaltar sorgen över en bortgången förälder. För Barthes intar glömskan en position som förebådar intet som underliggande organiserande princip. Den temporala aspekten av hans resonemang indikerar ett slags icke-vetande. Genom glömskan uppträder därigenom nya innebörder, upprepningar, missförstånd och vanföreställningar som indikerar att språket och orden saknar konsekvenser. Deras definition och begriplighet förändras i varje samtal, anteckning och skov.  Men just i egenskap av förebud om det absoluta tillämpar Barthes även Φ. Också detta tecken, liksom Schalanskys hänvisning till ellipsen, indikerar en förlorad fullkomlighet som språket ej förmår fånga. Φ är en evig påminnelse om modern som ett förkroppsligande av ett slags helhet och en följaktig förlust av den. I egenskap av minnesskrift iscensätter Barthes dagbok ett bejakande av en sådan erfarenhet, vilket slutligen leder till de blanka ögonblick då allt är tomt. 

Både Φ och ellipsen framhäver, inom ramen för skrivandet, liknande typer av besvärjelser som ”lämna naglarna!”. I exorcismens utåtriktade rörelse – då det som förorenat jaget avlägsnas genom att utkastas via subjektets mun – återfinns trädets karaktär. Reningen är utåtriktad på samma vis som trädets mottagliga yta går bortanför det egna i syfte att förenas med omgivningen. Detta speglas även i det moderskap som låter sig observeras i trädens reproduktionssystem. Då trädet fortplantar sig sker detta via en kloningsprocess som tar sig uttryck i sticklingar, rotskott och knoppar. Samtliga av dessa utgör klonformer av den individ som givit upphov till deras existens. En sådan avindividualiseringsprocess sker sålunda genom trädets förmåga att tänja ut sin form i en annan. Den franske ekologen Jacques Tassin kommenterar fenomenet på följande sätt: ”[s]amexistensen av flera jag inom oss blir inte patologisk förrän det ena av dessa jag förnekar ett annat”.  Trädets relation till den yttre miljön tycks följa en inre rörelse som tar den ut ur sig själv, tänjer och delar den; detta blir möjligt först då individen avstår från något av sig själv. Med andra ord krävs en öppenhet inför det som inte är identiskt med jaget. En liknande tendens står att finna i exorcismen. Om vi tar den medeltida exorcismen i beaktning rör det sig inte sällan om en utrensning av det som förvrider och förändrar jaget med hjälp av besvärjelser, salt och vatten. Men i skrivakten uppstår en rörelse då inkräktande bilder, ordlösa gester, fragment av betoningar, vågade ordlekar och fraser på främmande språk måste ta sig ut ur jaget och fästas på det blanka arket. Det inre töms och hälls ut över pappersmassan. Följaktligen måste orden rena sig själva från den skrivande.

Vad är det då som återstår efter skrivandet? Om det för Barthes har rört sig om att bekämpa förstörelsen, har det för min egen del snarare inbegripit ett ständigt begär efter den. Jag skriver för att förstöra. Det som mina ord vittnar om är omöjligheten att säga vad jag var. På så vis omöjliggör skrivandet också det som jag är; varat ersätts av de tre på varandra följande punkterna. Ett yttersta tecken för den obegriplighet som minnet, denna ändlighet i oändlig form, rymmer. 

SLUTNOTER

1. Termen betecknar ett avbrutet tal. Aposiopesis motsvarar det grekiska uttrycket för att bli tyst.

2. Den mystiska erfarenheten definierar Földényi på följande vis: ”I den mystiska upplevelsens ögonblick känner man sig oväntat så koncentrerad som aldrig förr – som om det var första gången man fann sin egen identitet. Samtidigt känner man sig övergiven: när man har trätt ut ur sig själv är det just ens egen identitet som blir satt i fråga. Det är detta som gör denna upplevelse till ett paradoxalt tillstånd: man blir identisk med sig själv just i sådana ögonblick när denna identitet blir alltmer ogripbar. I en sådan upplevelse avslöjar sig livets motsägelsefullhet: människan är herre allra minst över det som är högsta beviset på hennes existens: hennes liv”. Földényi, Medusas blick, 19.

LITTERATUR

Assman, Jan. ”Kollektivt minne och kulturell identitet”. I Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar, 111–121. Red. Johan Redin och Hans Ruin. Göteborg: Daidalos, 2016. 

Barthes, Roland. Journal de deuil. Paris: Seuil, 2009. 

Földényi, László. Medusas blick. Övers. Ervin Rosenberg. Stockholm: Ersatz, 2016. 

Nádas, Péter. Illuminerade detaljer I. Minnesblad ur ett författarliv. Övers. Daniel Gustafsson. Stockholm: Bonniers, 2022. 

Schalansky, Judith. Förteckning över några förluster. Övers. Linda Östergaard. Malmö: Prequod, 2021. 

Sebald, W.G., Saturnus ringar. En engelsk vallfart. Övers. Ulrika Wallenström. Stockholm: Bonniers, 2007. 

Tassin, Jacques. Penser comme un arbre. Paris: Odile Jacobs, 2018. 

Néa Sedell

Doktorand i estetik vid Södertörns högskola. Arbetar med ett avhandlingsprojekt om teoretikern och författaren E.M. Cioran. Särskilt intresserad av glipor och hålrum mellan perception och reflexion.
Bildkälla

Lämna naglarna, Johnny Isaksson (2023) (https://www.instagram.com/johnnyisaksson/)

Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift