Vissa saker talar man faktiskt inte om. Dit hör sådant som oftast anses äckligt, som bajs och snor. Det man inte talar om, det finns nästan inte. Man kan också lyfta på mattan och sopa in dammråttorna under den, då syns de inte längre. Jag är själv mycket duktig på att snabbstäda. Jag fick tidigt i livet lära mig att smuts och ohyra och annat skamligt talar man absolut inte med andra om utan försöker gömma så gott det går. Annat skamligt inbegriper en bakgrund där ingen av mina förfäder läste vidare för att ta sig från arbetarklass till akademikerklass, dit jag själv tog mig. I skolan läste vi om adel, präster, borgare och bönder. Går man bakåt i min släkt var vi alla fattiglappar och småbönder så långt jag vet. Frågar du mig så är jag en av dem i släkten som städade och reste vidare, minst en klass uppåt och jag är riktigt nöjd med vad jag åstadkommit.
Men så en dag får jag ett oväntat och ytterst ovälkommet besök. Jag förstod det inte förrän det var för sent. Efter några veckor har de blivit många. Väldigt många.
*
Om våren när det blivit just så varmt att jag kan ta min första kaffe på kökstrappan kommer de flygande över till mig. Löven. Han som blåser iväg dem har fullt upp med detta bestyr i timmar medan jag svär över det ilskna brummandet och min förlorade njutning, samtidigt som jag gottar mig åt tanken på att de snart är tillbaka på hans tomt. Det är de också, ett par dagar senare. För i april blåser det mycket, än hit och än dit.
Lövblåsarens fru hälsar alltid vänligt men lite förvånat, som om hon hinner glömma bort att jag finns, de dygn som passerar mellan att vi ses. Hon har väl nog av sitt. Igår kom till exempel deras fönsterputsare, sådant ska ju styras med, både före och efter. Och den här våren har jag verkligen nog av mitt. Här, på andra sidan vägen, räfsas det inte ett löv och inte en enda ruta blir putsad. Jag hinner helt enkelt inte. I stället jagar jag som besatt ständigt nya Cimex lectularius i alla dess olika livsstadier, vilka är sju. Vid denna tidpunkt är jag nu, mot min vilja, självutnämnd expert på dem. Jag måste vara här på landet, mot min vilja, och jag måste sova här, flera nätter i rad som lockbete för att de, efter det att de sugit i sig av mitt blod, förhoppningsvis på vägen tillbaka, trampar snett och trillar ner i giftet som Anticimex, vilket firman så passande heter, placerat ut. Jag stelnade till när de parkerade för loggan täckte halva bilen. Det var skammen som bet mig i nacken. För ingen har lärt mig hur man gör för att bita huvudet av denna min ständige medpassagerare genom livet.
Varken lövblåsaren eller hans fru skulle nog komma på tanken att fråga mig vad Anticimex gör hos mig, för det gör man inte här, på landet. I stället frågar man någon annan granne om kanske de vet? Jag funderar ändå på vad jag skulle svara om han frågade.
”Så du har haft Anticimex här?”
”Ja, nån liten vägglus liftade troligen med mig hit från min semester i Frankrike.”
Men sedan? Om jag skulle säga att lusen kom från Nice, möttes jag troligen med sympati. Men denna lus kom ju från Marseille, staden med ett betydligt sämre rykte. Så det finge nog återigen bli en vit lögn, och vita lögner, det är något jag behärskar!
Vägglusen är en skinnbagge, alltså en bagge med mycket tunt skinn. Den tål temperaturer mellan minus 18 och plus 60 grader. Jag tvättar därför mina lakan, varje dag. Våren är kall men regnfattig, så de får torka ute. Redan efter några dagar känns det olustigt. De måste förstå, grannarna, att det här är inte ett normalt beteende.
Vägglusen kan, precis som fästingen, utan problem överleva i dvala i minst ett år. Den suger blod på människor, blod är det enda den vill ha, inte smuts, den hittar ingen näring i smuts, därför trivs den lika bra bland vita, försupna oligarker i Nice såväl som hemma hos färgade gästarbetare i Marseille. Rött eller blått, lusen bryr sig inte, så länge det är varmt blod från en varm kropp.
Med stor framgång bekämpades vägglössen under 1900-talet genom att bostäderna besprutades med DDT eller vätecyanid. Dan Andersson dog under natten i rum nummer 11 på ett hotell på Bryggaregatan i Stockholm år 1920, så även gästen i rummet intill, sedan man slarvat med vädringen efter saneringen. Det var allt. Samma gift användes av Hitler för att utplåna judar och andra så kallade parasiter. Idag används vätecyanid i USA för att avrätta dödsdömda fångar.
Från att var tredje hushåll levde i ofrivillig symbios med vägglössen i Sverige lyckades alltså Anticimex, under mitten av förra århundradet, så gott som utrota dem. Men sedan hände något. Lågprisflygens era gjorde det möjligt för var och varannan svensk att åka på solsemester, och det ofta. Europa är en myrstack, som Strotsev skriver. Ja, vi är i en ständig rörelse mellan länder, kontinenter, hotell, och vandrarhem. Och Cimex lectularius åker gratis, den följer glatt med till nya destinationer. Lugnt och beslutsamt kryper den ur väskan och vidare ner på det vita satinlakanet eller den slitna filten.
Nu såväl som under häxbålens era letas det syndabockar. Vem tog hit odjuren? Är det verkligen turisterna? Nej, börjar det mumlas. Det måste vara utlänningarna, de illegala flyktingarna!
”De tar ju inte bara med sig sin analfabetism utan hela sin brist på kultur och kunskap, men väl vägglöss, hårlöss och kackerlackor och som på bilden sin nedgörande effekt på våra bostäder. På bilden står en svart fan och klagar på att skåpdörrarna ramlat ner”, skriver Leif Vogel (SD). Och Putin slog fast härförleden: Rysslands folk kan alltid skilja äkta patrioter från avskum och förrädare – och helt enkelt spotta ut dem som en fluga som av misstag flugit in i munnen.
För många år sedan gick jag in på en facebook-väns facebook-profil. Där skröt han om att han hade satt en servitris på plats genom att skälla ut henne efter noter. Anledningen var att hon opponerade sig emot att han använde n-ordet då han beställde en chokladboll. Jag gottar mig åt att jag inte är som han. Jag sympatiserar inte med vare sig rassar eller smygrassar. Jag gör rent hus med skumma åsikter och jag röstar rött, för, säger jag med övertygelse: Hjärtat sitter till vänster!
Mitt i saneringshysterin börjar jag läsa på en essä av Johan Jönson. Jag kommer inte långt innan ilskan börjar stiga inom mig, faktum är att det formligen väller upp ett raseri över Jönsons ordval. För vad vet han om fittflytningar, vill jag skrika i örat på honom. Jag googlar för att få något slags stöd hos andra som också kan tänkas reagera som jag, men överallt hittar jag bara lovord, massor med lovord. Fan också, tänker jag, om alla andra gillar honom, måste jag läsa mera, jag måste försöka förstå vad det är som är så fantastiskt.
När jag väl lugnat mig en smula grubblar jag vidare. Får jag också vräka ur mig så där utan att vare sig förklara mig eller ta tillbaka hälften, får jag det? Jag är ju också förbannad på alla möjliga människor och företeelser, både levande och döda. Väldigt förbannad. Ofta. Så jag gör ett försök, genom att skriva några rader till min barndoms gud:
Jag knyter nävarna, jag skakar dem och vrålar upp mot skyn
FAN TA DEJ JÄVLA GUDHELVETE!
DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!
Hur kan du påstå att
du räknat sparvarna
när de späda barnen krossas mot betongen?
jag önskar att jag
med säkerhet VISSTE att
du vore DÖD
då skulle jag skråla på din grav och sedan
själv kunna dö i någon
slags frid.
Genast börjar det bråka i mitt huvud. Hur kan jag ha mage att skriva så, jag hädar ju! Men det står ju så, försvarar jag mig, han som skrev Psaltaren önskar att han finge göra just det och det är inte jag som hittar på och jag tycker därför att det är vidrigt att bibeln betraktas av somliga som guds ord rakt av. Jaha, dags igen, nu städar jag där också.
På min sida av vägen hittar jag drivor av antipati, ja till och med hat emot en mängd oliktänkare. Jag skönjer en omåttligt stor lust att städa och gallra bland allt möjligt ogräs, på den andra sidan vägen. Till min förfäran inser jag att jag är just så dömande mot dem som jag anklagar dem för att vara.
*
Jag tänker att jag inte borde behöva bry mig. Men ränderna sitter där de sitter. Hårt, riktigt hårt. Och jag frågar mig, alltmedan jag går upp och kokar honungsmjölk för att kunna somna om, vem jag har blivit och hur och varför.
Jag ser mig själv som liten flicka med för trånga skor och tovigt hår, som genast byter till smutsiga vardagskläder när jag kommit hem från skolan. Jag försöker alltid skyla smutsen på min kropp, för jag skäms. Alltid. Jag skäms för att jag är så annorlunda. Jag skäms för att jag inte har TV och för att mina föräldrar lika gärna kunde komma från Mars, så annorlunda är de jämfört med mina klasskamraters mammor och pappor. Och jag lär mig mycket tidigt att det viktigaste av allt när det kommer främmat, det är att hindra dem att förstå hur vi har det egentligen. Det som är fint, rent och välsmakande serveras därför alltid i första hand till finfrämmat.
Mycket tidigt lärde jag mig att på nolltid snabbstäda och trolla fram ett trevligt dukat kaffebord. Det blev som ett teaterstycke där jag blev en mästare på att improvisera.
I denna skam slog ett litet frö rot. Tunna fina trådar grävde sig ner i den svarta myllan. Dessa trådar bildade ett helt nät, det syntes inte ovan jord men i mitt hjärta växte det sig allt starkare. Mitt klasshat. Jag hatade dem som trodde att allt kommer att lösa sig, för jag visste att ingenting alls löser sig av sig själv. Jag hatade att de andra var så trygga och litade på att de utan vidare skulle ta sig fram i livet, för jag visste att jag skulle få kämpa för varenda millimeter av allt det som andra tog för givet.
Jag tänkte att jag ska gå min egen väg och det gjorde jag också. Jag lämnade min barndoms gyttjepöl av gudsfruktan och skulande inför fint folk. Trodde jag. För hade jag lyckats, då hade jag inte harvat runt i denna text. Då hade jag varit fri. Men det är jag inte. Det är därför jag avundas Jönson. För han har lyckats ta sitt underläge, sina skitjobb och sin onda rygg och, tycks det mig, gjort sig till en slags uttolkare av den svenska smutsen och arbetarklassens fattigdom. Och han har inte bara tagit sin plats utan han lyckas även åtnjuta ett stort anseende bland dagens finfrämmande, den svenska kultureliten. Jag börjar tro att den klassresa jag gör och trott mig ha gjort kanske inte ens är påbörjad. Eller så började den här tillsammans med alla mina vägglöss. För nu ser jag klart och tydligt den röda tråden från min barndoms ständiga, omöjliga men ändå outtröttliga kamp mot smutsen, att den alltid hade sin mening i att slippa skämmas. Det handlade inte om att ha det fint för sin egen skull. Det handlade bara om att ha det fint för andras skull, för att de skulle slippa bli besmittade av vår smuts. Så därför vill jag utan att blinka, rensa bort smutsen i Jönsons texter, såväl som i mina egna, och därför är lövblåsaren ett finfrämmat som inte får se att jag har vägglöss och nu blir allting svart inom mig. För det känns som om jag är tillbaka på ruta ett.
Jag kanske aldrig lämnade min barndoms gyttjepöl, det var kanske bara som jag trodde.
*
Under denna självrannsakan fortsätter jag att läsa Jönson och det går bättre. Jag tänker att egentligen är jag nog mest avundsjuk på att han har mage. Ja, för han har ju det. Han har mage att skriva precis hur fult, grovt och vulgärt han vill. Ju mer jag läser desto mer känner jag igen mig. Jag börjar så smått tycka om en del av det jag läser. Men den arbetarklass han beskriver kan jag inte heller identifiera mig med. De fick ju åtminstone en månatlig lön, även om den var och är usel. Min far och mor slet sju dagar i veckan. Korna skulle utfodras och mjölkas, mjölken skulle silas och koskiten skulle ut på gödselstan också på vilodagen. Skillnaden var att på förmiddagen skulle vi alla sitta i kyrkbänken, anständigt klädda och be om våra synders förlåtelse.
Nej, det finns ingen klass över för mig. Och därför avundas jag Jönson än mer och finner hans texter stundtals motbjudande för att det är ett sånt jävla gnäll över allt skitjobb som ger så dåligt betalt om man är en arbetare. Mina föräldrar sålde ett par tjurar om året som hamnade i kyldiskarna i stan. Därutöver hade vi barnbidrag och bostadsbidrag samt det som gick att äta från åkern. Men jag har aldrig uttryckt detta, aldrig pratat om det. Det är som om hela denna fattiga bonde-tillvaro är en så stor varböld att jag aldrig skulle våga sticka hål på den. Jag gör det nu, i och för sig. Det sipprar ut blod och var. Och det luktar verkligen inte gott.
Om en annan fruktad parasit, skriver Jönson: Fästingen gräver sig genom huden, mot blodet, den värmen. När den når fram, suger den sin kropp full, och dör.
Ja, fästinghonan dör, men först efter att ha lagt upp till 2000 ägg. Det är inte dåligt. En kvinna släpper ifrån sig cirka 500. De, som vi, lever våra liv, av och med och på varandra
.… ty något annat liv finns inte: Alla lever de och skall leva
Och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla
Och det är inte ett gott och inte ett ont. Det bara är
Så skriver Ekelöf. Jag läser den om och om igen, till slut kan jag den bukoliska sången utantill, den ger mig en slags tröst. Skinnbaggarna är inte onda för att de liftar till Sverige. De vill bara leva, precis som jag och alla andra. Naturen är inte ond eller god. Den bara är. Precis som Jönson berättar i Proletären har inte heller jag något som helst intellektuellt skyddsnät, inga användbara kontakter. Men nu när jag ser att jag vill in där i värmen, där uppe där det är ljust och rent och där jag kan få beröm för att jag ändå har tagit mig någonstans, nu när jag kan se detta, kanske jag skulle kunna hata lite mindre, avundas lite mindre och sträcka på mig lite mer? Jag vill tro det. Jag skulle vilja lägga ner mina vapen, kroka arm med Jönson och ta min plats för att också bli lyssnad på, därför att jag vill tro att det finns en plats för alla. Och jag vill ta mig rätten att gå till motattack mot idiotiska, fördummande åsikter som likt lössen från Marseille sprider sig med en förfärande hastighet.
Men det finns en ohyra som skrämmer mig ännu mer än både vägglöss och fästingar. För nu sprider sig en nygammal, övervintrad sort av osynliga vägglöss långt in i de fina kulturkvarteren. Den syns inte, den hörs knappt inte heller, men lukten är omisskännlig. Det är lukten av fientlighet mot de svaga, de misslyckade, mot alla dem som står där, med en sko i regnet.
Tua Forsström skriver:
Men varför är du ledsen
När jag sover vet jag varför
jag är ledsen.
Anticimex har varit här i tre omgångar. Det tog några månader, men nu är de borta, till slut, allesammans. Tankarna är dock värre än lössen, jag kommer ingen vart med dem. Jag ser hur lövblåsarens fru ordnar med gardinerna i det nyputsade fönstret. Sedan släcker hon lampan.
Det kommer att bli svårt att sova i natt också. Men jag vet åtminstone varför jag är ledsen. Jag är ledsen för att det är så svårt att sluta skämmas. Och jag vet varför jag är rädd. Jag är rädd för de osynliga fin-lössen.
Ester Svensson (f. 1965)
Bildkälla
Debora Svensson (2022).