(ett) F A C I T

  Vi letar ständigt efter tecken, efter ord som är viktigare än andra ord i vår strävan att försöka rationalisera den kaotiska verkligheten. Ord som står ut ur mängden. Här är ett tecken; här är ett ‘facit’, här får du en förklaring, här har du ett svar. Här har du ett svar? Språket vilseför oss ofta. När byråkratin försöker skapa ordning och reda i det språkliga genom rubriker, indelningar och strukturer töms språket. Det fetstilta och symboliska utelämnar oss oftast bara till vår egen obegriplighet, en kafkaesk hjälplöshet och maktlöshet inför det som skulle vara rationellt, det som skulle bringa ordning. Det byråkratiska språket blir en del av mytbildningen om den rationella västerländska civilisationen där vi inte behöver varandra, utan där vi människor är isolerade, tänkande punkter som ingenjörsmässigt möter världen när den kommer mot oss. Men vi är inte ensamma, en människa är alltid människa i egenskap av en mänsklighet. Vi är inte input-output, reaktion och feedback. Vi är inga genier. Särskilt inte jag, det vill jag inte vara, det är ett motstånd jag beskriver och skriver ifrån. Jag vill frigöra laddningar inom oss. Det är därför jag nu hjälper dig och mig och bjuder in dig till det här samtalet om vad som ska vara facit. Vad är facit? I den västerländska idétraditionen har det ofta framhållits att det finns en egentlig uppdelning mellan känsla (mänskliga behov och begär; fantasier och råa uttryck) och rationalitet (det utöver det nödvändiga i mänskliga behov; raffinemang, förnuft och geni). Den rationella sidan har (i sann kolonial anda) framhävts vara det som får människan att stå över djuren, känslomänniskan är någonting undertryckt – vilden, det djuriska, det otämjda, det fula, det Andra som negation av den Upplysta. Vi har en gränsdragning som skapar vårt samhälles spänning mellan att leva upp till det rationella eller dömas ut som det Andra i någon annans blick. De sliter i och behöver på ett fanonskt sätt ytterst varandra för att kunna finnas. I denna idéföljd uppstår ett läge där människan oftast hamnar i kläm, att hon läggs upp för att antingen agera efter känsla (att vara en känslomänniska) eller agera utefter sitt förnuft (att ta rationella beslut). Hon upplevs vara fast i ett definitivt rum där hon är underkastad civilisationens byråkrati. Den rationella människan kan tänka sig varför byråkratin kan behövas. Den rationella människan tjänar byråkratin, för henne är den till viss del begriplig. Men vad är rationalitet? Vad är känsla? Vad är det mänskliga i att vara rationell? Känslosam? Facit är inte självklart. Ett liv är inget svar på varför någon föds. En gräns är inget som inte går att överträda, det är per definition något som vi kan ta oss över. Människan är sällan antingen-eller. Hon förväntas vara rationell – det osagda i vårt samhälle är att det rationella och prisgivna är eftersträvansvärt. Således upphöjs empatiska handlingar (känslohandlingar) sällan till det politiska. Det Andra tillåts inte vara verksamt i samma grad, det står utanför civilisationen. Det Andra saknar språk i bokstavlig mening. Därför är ‘solidaritet’ nästan ett löjeväckande ord i dagens samhälle. Det är ett ord som har en inneboende resistans i våra sociala fält. Facit är inte självklart. Byråkratin har naturaliserats, närapå materialiserats. Den upplevs styra lagar som med en osynlig hand men människornas händer är också vad som upprätthåller den osynliga rörelsen. De som kan uttrycka sig ”väl” eller kan uppvisa byråkratins stämplar styr över och leder både det estetiska och politiska rummet. Empatin effektiviseras bort eller kallas naivitet eller för någonting ”drömmigt” – empatin blir en dagdröm. Ingen vågar släcka lampan och famla i mörkret, ingen vågar ens förlora fotfästet för en stund. Vårt språk är anpassat efter känsla/förnuft och återskapar/upprätthåller samma begränsning som den västerländska uppdelningen vurmar för. Språket upprätthåller i det västerländska gränsen mellan civilisation och vildmark, trots att vi mycket väl i wittgensteinsk anda skulle kunna fråga oss varför just dessa krumelurer och dessa läten upphöjs som språk i en viss kontext. Uppdelningen av känsla och rationalitet ter sig mer som en myt ju mer man tänker på den. Men när folk börjar tro på myten omsätts rationalitetsdyrkan i byråkrati. I dagens samhälle har byråkratin blivit ett sätt att missbruka språket och därigenom våldföra sig mot människor eftersom de politiska beslut som fattas påverkar människor. Byråkratins språk skapar en illusion av att vi (människor) lever utifrån dessa begränsningar och det är mycket svårt att bryta denna illusion. Faktum är att det verkar som om vi har glömt bort andra sätt att kommunicera, att byråkratin effektivt underminerar empatiska verktyg. Hannah Arendt varnade för länge sedan för hur denna underkastelse hindrar oss från att agera ansvarstagande moraliskt. Rationalitetsdyrkan leder till att vi börjar sätta måttstockar och gränser kring allt – så till den grad att vi faktiskt verkar kunna mäta och jämföra människors värde. Vad är facit? Att detta är en omtentamen är för att det är ett felaktigt projekt att försöka fastställa vad som är känsla och vad som är rationalitet. Det är ett projekt som försöker begränsa människans empati. Det är ett projekt som följer strömmen. Det är ett felaktigt projekt att försöka mäta människor utan att ta hänsyn till människan som en del av mänskligheten. Texten är således en uppmaning att se pluraliteten, att bryta sig loss från människan i isolering. Vi rör oss i sociala fält, vi påverkar varandra. Vi kan uppvisa resistans mot den osynliga handen. Alla bör misslyckas med en tentamen i känsla och rationalitet, människan finns bara när hon agerar med andra. Du hade känslan av att du misslyckades med att förstå någonting i texten. Det är alldeles riktigt, jag hoppas innerligt att så är fallet. Du “tog dig an” texten på grund av titeln – du ville lyckas. Alla vill förstå, men kanske inte känna efter.  Det är en omtentamen för att vi gång på gång gör fel i att tala om känsla och rationalitet. Det här är inget facit. Det här är inget svar. Texten är som allra mest ett problematiserande av oss människors villighet att rationalisera vad som kan vara begripligt. Men allt är inte att begripas och då särskilt inte människan själv. Hon är inget objekt som ska inordnas under produktivitet och mervärde. Hon är inte att gripas av byråkratins språk och osynliga hand. Kanske ska vi inte vara isolerade genier som försöker ”ta oss an” eller ”observera/analysera” världen och då särskilt utsagorna om världen; språket. Kanske ska vi inte tala om en enskild människas värde utan att betrakta människan med andra människor. Kanske ska vi inte dyrka rationalitet – vi verkar ju inte veta vad det är. Vi borde istället fråga oss hur vi ska frigöra kraften i elektronvandringar, hur vi som separata punkter ska kunna närma oss varandra som människor. Relevant kritik – verklig kritik – i dagens byråkratiska samhälle är den som frigör spänningar, den måste vara omvälvande och söndrande. Den måste kunna ta vara på mänsklighetens potential. Det här är ingen manual för hur vi ska agera, det här är en urladdning. Vår upplysning, vårt beroende av ström dödar dagligen vår insikt om den empatiska nödvändigheten i detta att vara människa bland människor. Vi har blivit rädda för mörkret. I Grottan gömmer sig inte vilden utan den civiliserade människan. Det är dags att gå ut och se världen som den är, en värld som delas av många andra människor och djur. För om det är något som är kvitto på att vi fortfarande talar om känsla och förnuft så är det att vi har förväxlat kritik av människans verk med en kritisk blick där människan är objekt.  

Om författaren.

Sara Alma Safije Sheikhi (f. 1993) Poet, musiker och konstnär som studerar teoretisk filosofi. Poesin är ett verktyg för att söndra, testa och bygga gränser – ömsom politiskt, ömsom ifrågasättande av det politiska.
Bildkälla

Inlämnade tentamina.

[gravityview id=’5261′]
Läs vidare

Poros essätidskrift