Ett bibliotek av smältande texter
Med blicken på de forna jöklarna bestämde jag mig för att skapa mitt egna bibliotek av smältande texter. Texter att återkomma till för att förstå det obegripliga i att tusentals år av iskall historia smälter undan. Det finns något befriande i att ägna sig åt sparande när så mycket går förlorat.
Skissörerna
Jag vill närma mig den textproduktion som ännu inte har laddats av en riktning mot marknaden och snegla på människorna i skrivprocesserna. Vilka är de och vad vill de skriva om? Jag kallar dem skissörer.
Minnet av Emmaboda
Sedan flytten från Emmaboda består mitt liv av två halvor som verkar oberoende av varandra och ogärna låter sig sammanföras. Jag tolkar allt jag hör och ser genom dessa halvor, dessa narrativ om land och stad, men talar knappt om den halva som Emmaboda utgör, utan runt den.
Ensamhetens vara
Insikterna som ensamheten gav får sitt värde genom återvändandet till samhället, vilket kan ske först när individen är redo att dela med sig av sina nyfunna kunskaper.
Vem är en fladdermus?
Vår förmåga att föreställa sig någon annans inre värld är rough – men en neurotypisk persons förmåga att föreställa sig den inre världen för någon med autism är väldigt rough – som en karta med vita fläckar.
Läsningen räddade mitt liv
Ett sammanbrott i taget. Jordan Peterson talar om hummerhjärnans återväxt som en självklarhet. Jag tror återväxten är allt annat än självklar.
Inkluderande arkiv i en digitaliserad era
För fem år sen publicerade Sveriges Radio ett reportage med rubriken ”Rasistiskt arkiv öppet för alla”. Fotona skulle visa samernas rasmässiga underlägsenhet och bilderna var tillgängliga för både allmänheten och forskare.
Vad bör en revolutionär vara?
Hur ska revolutionären förhålla sig till våldsanvändning? Det sägs att revolutionen äter sina barn, men måste det vara så? Paul George Johansson funderar kring revolutionären och dennes relation till våldet.
Poros tidskrift
Aktuellt
Nu finns hela Poros No. 8 att läsa!
Sök
PDF-nummer
om natten
Havet
Folkdräkt/baddräkt. Naturen har inte bett om allt vi låter den symbolisera. Den har aldrig kallat sig vacker, svensk eller tidlös. Havet vill mig ingenting, varken gott eller ont. Strömmen kan ta tag i mina ben, en våg kan överrumpla och pressa ner mig under ytan. Det salta vattnet smakar illa när jag hostar upp det i en kallsup.
Ur moderskapets mörker
Goda mödrar älskar sina barn, och glömmer sina egna namn. De gråter aldrig i kallt potatismos, och gör de det ser de saltet som en extra krydda. Goda mödrar med mjuka leenden möter barnens blickar. De läser aldrig böcker medan de ammar, och scrollar aldrig facebook.
Att leva efter Hous klocka
En rik och detaljerad värld ryms utanför kamerablicken. Världen Hou presenterar känns ännu mer påtaglig och verklig just på grund av begränsningarna som åläggs åskådaren. Den historiska återgivningen i filmen handlar inte om helhetsbilden, utan upplevelsen av nuet.
Ju längre tiden går
Varje gång jag hälsar på har hon rensat. ”Jag vill att du tar det här nu, innan jag dör.” Döden är alltid närvarande i samtalen med henne. Hon funderar mycket på den trots att hon mött den så många gånger.
Härlig är jorden
”Vem fan bryr sig om bibeln” säger han ”man är ju ändå bara här för presenterna”. Jag skrattar, kommentaren är ju faktiskt briljant. Allt jag önskar är att jag själv hade kunnat formulera mig med samma lättvindiga elegans. Det är förstås presenterna det handlar om, tänker jag, hur kunde jag vara så dum?
Tæt på Afstanden
Du gav mig ensomheden og alt det forbandede lort der følger
med. Jeg fik et sprog som ingen forstår, jeg er en bedrager. En
komposition af fiktive minder, af påståede svigt skabt af min tanke.
Den sjungande pojken
Ljuset från den gröna taklampan skänker ännu rummet sitt förtrollande sken. Den dova läderdoften från soffan är ännu fullt kännbar. Jag tänker tillbaka på min gammelmormor, och inser att sättet på vilket jag fått mina minnen av henne egentligen är oviktigt.
Poiesis – upprepningar
Vi fiolbyggare är vårdare. Vi passar upp på konstnärer och förser dem med så goda förutsättningar som möjligt för att utföra sin uppgift. Vi ger dem kroppar att sjunga med.
Den sublima tristessen
Vid sidan av sexakten och konstupplevelsen är tristessen det närmaste vi kan komma oss själva. Emellertid tenderar den existentiella svindeln att knappt hinna anas förrän tomheten, självföraktet och varat överskyls med ett banaliserat tristessbegrepp.
Kärleken till en stad
Det sägs att om man känner av kemin så finns den där, den kan omöjligt inbillas av bara den ena parten. Gäller det även någon utan mun och ord? Ja. Kemin fanns där. Köpenhamn och jag gnistrade och sprakade i varandras sällskap.
En dörr på glänt
Att släppa kontroll- och prestationsbehoven, att avstå försöken att täppa igen springorna – det är ändå ett omöjligt projekt. Det är där ljuset sipprar in. Och det är där tomheten omvandlas till öppenhet.
Ett kök som är ett sovrum som är en hall
Vi borde vara tacksamma, vi är galna om vi inte är tacksamma. Vi fixar och förhandlar med utrymmet, vi flyttar på sakerna och vi flyttar på oss själva
Phoenix Rising
Bokslut över försöken att ta reda på vad det är med mig. Mötet på mottagningen som ett sista strå på vårdinrättningens rygg. Läkaren stående mitt emot mig i ett undersökningsrum och en febrig dröm om vad jag skulle ställa till med om jag åter hade tillgång till två friska händer.
Blæksprutter og dansekunst
Når jeg skriver om at være en blæksprutte, kunne jeg måske også sige, at jeg ‘besøger’ den. Meget mindre problematisk og mere tydeligt end det at være måske, men endnu mere en fiktion for mig i øjeblikket af praksis.
Dödens bokstäver
Jag tror nämligen inte att en rädsla för döden enbart kan argumenteras bort. Den måste övervinnas genom att arbeta med sig själv – och genom mening.