Poros No. 10 – Jubileum Fängelset
Besatt av det gudomliga: Religion och tvångstankar
Jag går i mellanstadiet och börjar be varje kväll. Jag är rädd att Gud ska tycka sämre om mig ifall jag inte hör av mig. Till en början berättar jag mest om min dag och olika tankar jag haft. Vad ska man egentligen säga till Gud, vet han inte redan allt?
Wallraf–Richartz Museum, Köln
En vän berättade för mig att hon en gång stirrat sig fast i Paul Signacs Capo di Noli (1898), på Wallraf–Richartz Museum i Köln. Fötterna hade suttit som fast i träparketten, och de vita väggarna trängt sig närmre och närmre in på huden. Plötsligt tycktes bilden inte…
En stilla sorti från maoismen
På Strandvägen skanderades det ”Palme och Geijer Lyndons lakejer”. Efter demonstrationen träffade vi en snubbe som kunde allt om tunnelsystemet i Stockholms innerstad. Sina kunskaper delade han frikostigt med sig av under bilfärden hem till honom. Vad den här kunskapen hade för koppling till maoismen förstod jag inte. Och så är det än idag.
Sentimentala försök att väcka osentimentala känslor
Att känslan som väcks i mig är just förakt skulle emellertid kunna tyda på att det finns moraliska undertoner, moraliska aspekter som eventuellt går bortom smak. Något som gör det sentimentala uttrycket mer än harmlöst dåligt eller störande.
Att leva ett liv – om jagets konturer
Att återvända till Hägglund efter att ha läst Bornemark och Lao Zi är att se på boken med nya ögon. Kan det vara så att dess titel omfattar mer än det huvudsakliga innehållet? Hägglund menar att ändligheten är det som gör våra liv värda att leva. Att det eviga är omöjligt att engagera sig i. Men tänk om det eviga inte är ett stillestånd utan själva principen, utgångspunkten, för livet?
SÖMNMEDEL : RÄKNA HÄST
Tvåhundra förändringar per sekund är vad ögat hinner med, allt utöver det kan synorganet inte urskilja som enskilda bilder. I stället kompenserar hjärnan med att förutsätta en rörelse, anta det förväntade, det förväntade som är en samling av tidigare erfarenheter och intryck.
Glöden och förfallet
Efter idog jakt på vår tids Dagerman hade förvissningen sjunkit in: det finns ingen i vårt nya millennium som lyckats eller ens velat och vågat plocka upp stafettpinnen. Kanske, tänkte jag, tillhör den brinnande, bildrika och yviga prosapoetiska stilen det förflutna?