Poros No. 4 – Döden och döende
Förord Poros No. 4
De senaste decennierna har vi sett kollektiva förgivettagna sanningar om hur världen är beskaffad dö. En spretig flora av ogräs och vilda blommor har tagit dess plats. En ny sorts trädgårdskonst är av nöden. -Kanske är essäistiken det frö ur vilket något nytt och bättre kan växa upp ur den gamla världens gravmull.
Phoenix Rising
Bokslut över försöken att ta reda på vad det är med mig. Mötet på mottagningen som ett sista strå på vårdinrättningens rygg. Läkaren stående mitt emot mig i ett undersökningsrum och en febrig dröm om vad jag skulle ställa till med om jag åter hade tillgång till två friska händer.
Blæksprutter og dansekunst
Når jeg skriver om at være en blæksprutte, kunne jeg måske også sige, at jeg ‘besøger’ den. Meget mindre problematisk og mere tydeligt end det at være måske, men endnu mere en fiktion for mig i øjeblikket af praksis.
Dödens bokstäver
Jag tror nämligen inte att en rädsla för döden enbart kan argumenteras bort. Den måste övervinnas genom att arbeta med sig själv – och genom mening.
Diktarnas drömmande spiror
Jag tänker att spirorna faktiskt betyder något. Inte på samma sätt som för Arnold, men även för mig, som snart ska lämna Oxford, och som förlorat flera närstående under vistelsen här, blir de en symbol för tidens flykt.
Det är nu i början av maj
En mosaik av sönderslagna fragment. Arbetarklassmänniskor med söndertrasade kroppar. Underordning. Människor som bor i tält på en åker. Lägenheter med eftersatt underhåll. Privata hyresvärdar som profiterar på bostadsbristen.
Dissonans
Det är en fruktansvärd balansakt. Den som tar hotet på allvar är lika känslig för dissonans som den som tyr sig till framsteget. Ingen vill befinna sig i det obehag som dissonans ger upphov till.
Hålet
Och mitt i denna tystnad, denna orörlighet, kommer någonting över mig. Någonting inre, djupt och mörkt. Tomt och lika dysvart som ett av hålen däruppe, i det avlägsna mörka långt borta från oss, från mig. Avgrundshål som slukar himlakroppar, stjärnor och ljuspunkter.
Min vän Tusse
Tårarna rann längs mina kinder då Tusses kropp sänktes ned i jorden. Uppfylld av vördnad prydde jag hans grav med vårens första snödroppar. I döden anslöt han sig till en brokig skara av katter, hundar, undulater, kaniner och höns som ditintills hade hunnit leva med mig.