Att återvända till Hägglund efter att ha läst Bornemark och Lao Zi är att se på boken med nya ögon. Kan det vara så att dess titel omfattar mer än det huvudsakliga innehållet? Hägglund menar att ändligheten är det som gör våra liv värda att leva. Att det eviga är omöjligt att engagera sig i. Men tänk om det eviga inte är ett stillestånd utan själva principen, utgångspunkten, för livet?
