Poros tidskrift

Om oss
Medverka
Nummer
Skribenter

[dracula_toggle id="1"]

Ämnen

Poros No. 1 (2016): tvivel, längtan, fåglar

Poros No. 2 (2017): hem

Poros No. 3 (2017): kärlek och kritik

Poros No. 4 (2018): Död och döende

Poros No. 5 (2019): Horror vacui

Poros No. 6 (2020): paradis och inferno

Poros No. 7 (2021): Om natten

Ämnen

Barndom Danmark Djur Döden Elände Ensamhet Etik Existentialism Feminism Film och TV Filosofi Flykt Föräldraskap Identitet Journalistik Kognition Konst Kritik Kroppslighet Kulturarv Kärlek och sexualitet Lek Litteratur Längtan Medvetande Minnet Moderskap Musik Mytologi Naturen Neuropsykiatri Paradiset Poesi Politik Poros Religion Retorik Sjukdom Skrivande Småstaden och landsbyggden Staden Teori Upplysningen USA Våld

Elizabeths strid

Hon förtjänar mer än att definieras av denna enda händelse, mer än att ha hela sitt liv överskuggat av den. Elizabeth förtjänar som varje annan människa att bli ihågkommen i sin egen rätt.

Späckhuggarna attackerar! Rädslan och kärleken

Det var de överflödande horisonterna jag stod inför som tioåring, i det mörka rummet omgiven av valarnas sång. Det var de överflödande horisonterna jag blickade ut mot från båten. Det är de överflödande horisonterna vi måste acceptera och vidga för att älska och lära.

Lämna naglarna! Om skrivandet som destruktionsakt

I Illuminerade detaljer vecklar författaren Péter Nádas minnen ut sig över det ungerska 1900-talet. ”Jag minns” bildar en magisk formel, bräcklig och opålitlig, som konstituerar den enda möjligheten att förstå vad det var som hände.

Parker

Fönstret där jag sitter och skriver vetter mot en park. På vardagar kommer förskoleklasserna iklädda kommunens gula västar. Då har redan hundägarna varit där på och rastat sina hundar. På kvällarna kommer ungdomar på sina mopeder och tar sina första stapplande steg på romantikens bana.

HUR-VAD FÅR-MÅSTE JAG SKRIVA

Simone de Beauvoirs scen släpper inte taget. Det som fastnar i mig är känslan av skuld. Det förebrående leendet, det att en frihet måste betalas med en död. Det är som om Luxembourgträdgården vänder något, något går inte att komma bort ifrån.

Stig Dagerman i vår tid

Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer.

Konsten att konsumera Reality

Det är lätt att tänka att unicitet inte finns att finna i reality-tv, eftersom reality-tv till sin uppbyggnad är just ett fortplantande av stereotyper och välbekanta mönster. Att använda uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” i sammanhanget låter naivt. Ändå vill jag påstå just det.

En avgrund som håller

När jag satte igång förstärkaren i fritidsgårdens replokal och tuggade och rev på strängarna flöt skräcken ur kroppen, ut genom fingrarna. Alla dämda ord rann ur mig. Seriemördarna på teve tar orden ut min mun: blod, extas, frihet. Musiken måste vara våldsam för att vara värd att spelas.

Utsikt från en kalkflisa

Jag flyttar mig en bit längre ut på hörnet av kalkflisan. Av respekt. De här sambanden finns på fler marker än alvaren, men här, i dessa unika miljöer, blir de som mest påtagliga. Lyckas träd växa upp här – och det gör de – är det ett påtagligt och synligt bevis på fungerande samband.

En överskådlig oändlighet

Här är det intressant att fråga sig om vilket som så att säga är korrekt: en uppfattning där tiden är som ett snurrande hjul, en perfekt cirkel, eller en mer modern linjär uppfattning – är inte sanningshalten beroende på om vad vi talar om? Är inte båda i viss mån korrekt?

Search for:

Nyhetsbrev

Få utskick när vi publicerar något nytt.

Se din mejl och bekräfta prenumerationen.

Email

Prenumerera

Follow
Follow
Follow

2015–2025
red@porostidskrift.se