Tystnaden och det märkliga lugn som råder i vårt samhälle om klimatkrisen är milt sagt oroväckande. Det är som om att vi kollektivt väljer att titta bort. Så kan vi inte ha det. Därför är det viktigt för mig att berätta om min oro över hur vår livsstil påverkar klimatet. När vi till sist landar i vår oro och ångest, då kan vi börja bygga en inre känsla om hopp baserat på det vi vill ska hända. Joanna Macy kallar det för aktivt hopp. Hon menar att vi måste: ”hedra vår smärta för världen.” I hennes bok: Aktivt hopp – Att möta vår tids utmaning utan att bli galen, kan du läsa mer om aktivt hopp.
I essän berättar jag därför om min smärta över vad som händer med sommaren på vår fossildopade planet. Jag vill visa att känna oro och ångest över vad vårt samhälle gör med klimatet är klokt och rimligt.