Det var de överflödande horisonterna jag stod inför som tioåring, i det mörka rummet omgiven av valarnas sång. Det var de överflödande horisonterna jag blickade ut mot från båten. Det är de överflödande horisonterna vi måste acceptera och vidga för att älska och lära.
Fönstret där jag sitter och skriver vetter mot en park. På vardagar kommer förskoleklasserna iklädda kommunens gula västar. Då har redan hundägarna varit där på och rastat sina hundar. På kvällarna kommer ungdomar på sina mopeder och tar sina första stapplande steg på romantikens bana.
Jag flyttar mig en bit längre ut på hörnet av kalkflisan. Av respekt. De här sambanden finns på fler marker än alvaren, men här, i dessa unika miljöer, blir de som mest påtagliga. Lyckas träd växa upp här – och det gör de – är det ett påtagligt och synligt bevis på fungerande samband.
Med blicken på de forna jöklarna bestämde jag mig för att skapa mitt egna bibliotek av smältande texter. Texter att återkomma till för att förstå det obegripliga i att tusentals år av iskall historia smälter undan. Det finns något befriande i att ägna sig åt sparande när så mycket går förlorat.
Folkdräkt/baddräkt. Naturen har inte bett om allt vi låter den symbolisera. Den har aldrig kallat sig vacker, svensk eller tidlös. Havet vill mig ingenting, varken gott eller ont. Strömmen kan ta tag i mina ben, en våg kan överrumpla och pressa ner mig under ytan. Det salta vattnet smakar illa när jag hostar upp det i en kallsup.
Det är en fruktansvärd balansakt. Den som tar hotet på allvar är lika känslig för dissonans som den som tyr sig till framsteget. Ingen vill befinna sig i det obehag som dissonans ger upphov till.
Än så länge är det bara vår egen art som har inkluderats i det retoriska samtalet, men låt oss göra ett tankeexperiment: Vad skulle hända om vi inkluderade även det icke-mänskliga?
Det var en gång ett folk som hatade naturen. Egentligen var de rädda, men de hade varit rädda så länge att rädslan liksom kommit att bli alldeles stilla och genomskinlig genom sin ständiga närvaro. Och nu var de arga, så som de själva uppfattade det.
