Min fru och jag har bott i detta hus en gång tidigare. Första perioden var för cirka femtio år sedan. Vi hade samma slags utsikt då som nu, fast från ett annat fönster och en annan våning.
Fönstret där jag sitter och skriver vetter mot en park. På vardagar kommer förskoleklasserna iklädda kommunens gula västar. Då har redan hundägarna varit där på och rastat sina hundar. På kvällarna kommer ungdomar på sina mopeder och tar sina första stapplande steg på romantikens bana. Om helgerna dyker lediga föräldrar upp för att ge sina barn frisk luft och en gnutta uppmärksamhet.
Det har alltid varit så för mig att det funnits en park i min närhet. En park att leka och träffa vänner i, eller som nu, att blicka ut över. Jag begrundar den och reflekterar nu kring vad parkerna har betytt för mig. Som en gammal låt av Bob Dylan – man minns textrader och stämningarna. Med åren skiftar betydelsen och valören, men man minns melodierna.
Första gången vi bodde här fanns en plaskdamm med bänkar och buskar runt omkring. På bänkarna satt mammorna och passade sina barn. Som nyinflyttade gick vi ofta ut på sommarnätterna och badade våra fötter i dammen. Bassängen fylldes med sand och en linbana sattes upp. I mitt minne kan jag höra mammornas prat och plasket från dammen blandat med barnjoller då jag går förbi den.
***
Min egen barndoms park låg i en dal nedanför hyreslängan jag växte upp i. Jag kan minnas ljuden då man närmade sig parken. Det var en konstant ljudmatta av barnröster, skrik och skratt.
Parkleken – som det hette på den tiden – hade även en lokal i ett närstående hyreshus dit man kunde gå om vädret var dåligt. Den mest älskade, uppskattade och respekterade parktanten hette Bojan. Hon var parkens okrönte drottning och höll ett vakande öga över oss.
Som vuxen stötte jag ihop med henne. Jag arbetade då som dramapedagog på en yrkesutbildning för fritidspedagoger. Hon var elev och satt på skolbänken för att få intyg på något som hon sysslat med hela sitt liv. Att stimulera barn till lek och samspel.
I stället för att lära drottningen och hennes jämnåriga kolleger om dramapedagogik drack vi kaffe och pratade om gamla tider. Jag var generad över att min parktant skulle vara min elev. Hon var stolt över att det blivit folk av mig som enligt henne på den tiden verkade varit lite bortkommen.
Här om dagen var jag i parken nedanför mitt fönster med ett av mina barnbarn. Då vi kom fram upptäckte jag att alla leksakerna låg spridda på marken. Från tiden då dagmammorna styrde i parken finns det en stor låda avsett för detta ändamål. Ingen hade brytt sig om att plocka in sakerna.
Skulle jag ta de kringströdda leksakerna som ett tillfälle att visa barnbarnet hur det går till? Tänk om jag präglat barnet åt fel håll. Tidens melodi kanske är att var och en sköter sitt. Görs det inte får det gå på skatten. Barnet kanske får fel inställning, lär sig att passa upp efter andra och klarar sig inte i den tuffa konkurrensen. Blir en loser helt enkelt? Eller blir det här ett avgörande ögonblick då den lille blivit stor och tänker tillbaka på sitt liv och inser att det var just vid detta tillfälle som denne lärde sig att ta ansvar. Leksakerna fick vara kvar och vi gick till gungorna i stället.
***
Jag minns ett annat tillfälle från min barndoms park som också fick passera utan att jag ingrep. Bojan och de yngre barnen hade gått hem. Jag är i trettonårsåldern och står i klungan av andra barn som tittar på. Det är en av de första höstkvällarna. Fönstren från hyreshusen lyser gult. Det börjar bli kyligt. En av de äldre killarna har brottat ned en flicka på marken. Hon ligger på rygg och tittar rakt upp. Han har dragit ned hennes byxor och penetrerar hennes underliv med ena handen. En av de äldre killarna kör in i klungan med sin moped och får allt att stanna upp en stund. Han varvar motorn för att få ännu mer ljus på det som sker och säger ”Lägg av”. Han som brottat ned flickan flinar tillbaka och svarar ”Va fan, jag har ju redan två fingrar inne”. Vi andra stod tysta och tittade på. Jag förstod inte då att jag bevittnade ett övergrepp. Bara att det var fel och att han som gjorde det var en person jag fruktade.
Hon var mindre. Han var större och starkare. Jag tror att det var första gången jag stötte på ren och skär ondska. Om parken var mitt paradis så var det här första gången som jag stötte ihop med ormen.
Som den unge individ jag var då hade jag ingen sammanhängande rättsuppfattning. Bara en känsla av att det jag såg var fel. Jag visste också av egen erfarenhet vad våld och den starkares rätt att slå innebar.
Trots att det var många år sedan dyker minnet upp kristallklart. Det var killens självklara sätt att bara ta sig rätten att göra exakt vad han ville med flickan som fick mig att stelna till inombords.
Jag tror att det hände samma sak med alla de andra barnen som stod runt omkring och tittade på. Tiden kröp långsamt i ultrarapid och jag kan aldrig glömma det som skedde framför mina ögon.
Fortfarande kan jag komma på mig att tänka på den händelsen och att jag fantiserar om andra slut på händelsen. Att jag ingripit, att flickan gjort sig loss, att han stoppat sig själv.
***
Det är ändå den typiska förortsparken från 1940 och 1950 talet som präglat mig och varit min följeslagare genom åren – den med inhägnade grönmålade staket av trä och plaskdamm som vi skrapade sönder knäna i då vi låtsades att vi kunde crawla.
I en sådan växte jag upp och tillbringade den största delen av den vakna tiden. I den fick jag mina första vänner, min första kyss, mitt första halsbloss och min första fylla. Allt inom behörigt avstånd från föräldrahemmet.
Det var den typ av park som Roy Andersson skildrade i sin debutfilm ”En Kärlekshistoria”. I en av nyckelscenerna då filmens Romeo och Julia kysser varandra sker det på en av Gunnebostängsel inhägnad fotbollsplan. Planen är upplyst av ett par strålkastare för det är kväll. Romeo och Julia kan kanske bara kyssas på kvällen? Eller så har Roy Andersson bestämt att det skall vara så. Årstiden i filmen verkar vara någon gång mot sensommaren – den tid då kylan möter värmen och skapar dimma. Romeo har insett att han älskar sin Julia och åker med ilfart med moppen för att förklara sig. Julia står i mitten av fotbollsplanen i strålkastarnas motljus. Hon är på väg hem, förkrossad över att han tidigare avvisat henne. Men så dyker han upp, slänger sin moped och kysser henne. Det är vackert, det är motljus och det sker i en park. Att en femtonåring slänger sin trimmade dyrgrip bara så där för att kyssa sin älskade är likvärdigt med att en börs-VD skulle säga till sin fru. ”Jag slutar, inga mer affärsresor. Jag satsar allt på oss”. Det vore stort, men det sker inte utan förbehåll. Hustrun till Vd:n skulle hinna tänka; ”vänta vad händer med våra resor till Maldiverna och har vi råd med huset i Nice om vi skall ha kvar villan i Torekov? Julia i Roy Anderssons film tänkte kanske efter den andra kyssen på om Romeos moped höll. Det skulle ändå vara läckert om han skjutsade henne till skolan med den nästa dag.
***
Min uppfattning om vad en park är stämmer inte med det jag ser idag. Då jag stöter ihop med andra föräldrar hälsar de inte på mig eller på varandra. Inte ens en liten nick. Eller en fråga om barnets ålder. Eller är det kanske så här det skall se ut? Svartklädda bebisar som sätts i sandlådan på behörigt avstånd från andra bebisar så att förälderns samtal i headseten kan fortsätta ostört. Stör jag med mitt behov av interaktion med andra? Vill jag få i gång en lek som bara finns i min fantasi? Är jag bara en gammal gubbe som borde lämna parken?
Jag blir trött på mig själv, på parker och mina försök att få till den här betraktelsen. Utanför mitt fönster börjar det skymma. Strålkastarna lyser upp över det inhägnade området där gungorna och sandlådan finns. Den annalkande kvällsdimman och strålkastarna skapar samma sken som i Roy Anderssons film.
I mitt synfält längst ut till höger ser jag en man som lätt framåtlutad går med en Sankt Bernhardshund framför sig. Mannen jag tittar på är bror till hundens ägarinna. Hon kan inte gå ut med den på grund av komplikationer efter en höftledsoperation. Hunden kan dra omkull henne. Kvinnan har ända sedan barnsben längtat efter en Sankt Bernhardshund. Hennes föräldrar hade inte råd med hund. Den man hon gifte sig med var allergisk. Till slut efter en uppslitande skilsmässa kunde hon sätta nytt bo och förverkliga sin gamla dröm. Allt detta berättade hon för mig då jag stötte ihop med henne i parken utan hund för en tid sedan.
Jag tänker på det samtidigt som jag ser hur mannen med trötta steg närmade sig sin systers lägenhet. Den stackars brodern har kanske i decennier hört om systerns längtan efter hund. Ställer han upp på att passa hunden av kärlek till sin syster eller för att hans hjärna är impregnerad av denna historia? Travar han bara på med jycken utan att reflektera, två gånger om dagen i ur och skur. Nöjer han sig med att leva hennes dröm i stället för sin egen? Han kanske har andra tankar om vad han vill syssla med på sin ålders höst. Är det likadant med mig? Är det min handledare på skrivkursens dröm om essä jag håller på med? Eller är det den unge mannen som badade sina fötter i plaskdammen som drömde om att en gång bli författare? Är det hans dröm. Enligt idealen på kursen skulle en essä innehålla samhällskritik och döden. Ska jag låta jycken dö? Eller låta mannen strypa sin syster med kopplet på grund av dyr hundmat och låga pensioner?
***
Jag blir trött av mina tankar. Går ut i parken i stället för att hämta en nypa frisk luft. Där kan jag vara för mig själv. Barnen, föräldrarna och hundägarna har gått hem. Dimman gör så att det känns som att jag står i en egen bubbla. Strålkastarna som lyser upp parkens mitt skapar ett behagligt gult ljus.
Är det nu jag skall dö tänker jag. Eller bli upphämtad av utomjordingar eller bli galen och hamna på samma anstalt som mannen som strypte sin syster med ett koppel? Inget av det händer mer än att jag hör genom dimman att en bil parkerar längre bort på gatan. Då jag vänder mig om kan jag se fönstret där jag bor nu. Platsen varifrån jag brukar sitta och skriva. Det känns som jag tar paus från mig själv då jag tittar upp mot den. Det är tyst, det är stilla och jag känner igen situationen från min barndoms park. Det är mörkt. Det är tyst. Det var vid den tiden då lamporna tändes på höstkvällarna. Alla har gått hem utom jag. Samma känsla, samma tankar erfor jag då jag stod i min barndoms park och tittade upp mot mitt fönster. Allt går igen. Jag står utanför mig själv och tittar på. Samma känsla då som nu. Jag har alltid behövt parken för att få vara ensam med mina tankar. Då jag blundar kan jag se mig själv stå i min barndoms park och jag tittar upp mot fönstren till lägenheten jag bodde i som barn. Där steker mamma pannkakor. Jag kan känna doften genom det öppna fönstret och höra klangen från stekspaden då hon vänder dem. Min far kommer in med händerna i fickorna som han alltid brukar och markerar på så sätt att detta inte är hans domäner.
En bil till parkerar på gatan. Den får mig tillbaka till parken jag står i nu. Det är min fru som kommer hem från sitt arbete. Hon öppnar porten på samma sätt som hon gjorde första gången vi var här och tittade på lägenheten för 47 år sedan. Hon öppnar porten långsamt och som hon skulle säga ”och vad har vi här då?”. Vi kom hit första gången genom en radannons i DN. Efter att ha bott i villa, uppfostrat barn, klippt gräs, amorterat lån och rensat takrännor var vi tillbaka i samma trappuppgång fast en våning upp. Denna gång som något äldre och med andra erfarenheter. Som mor- och farföräldrar med krukväxter, balkong och nedsuttna fåtöljer. Även den här gången var det slumpen som förde oss hit. Eller var det något annat? Jag följer henne med blicken då hon går genom den upplysta trappuppgången och tänder i köket som ligger bredvid mitt arbetsrum.
Jag går tillbaka in mot huset. Innan jag går in vänder jag mig om då jag hör knattret från en moped. Det är Roy Anderson som är på väg in mot den upplysta parkens mitt där någon står och väntar. Precis som i filmen. Lite längre bort ser jag någon i linbanan. Det är jag som åker fram och tillbaka i en hiskelig fart. Under mig har plaskdammen med mammorna och de lekande barnen återuppstått. Nu ser jag att Roy slänger sin moped och går fram mot personen som väntar på honom. Det visar sig vara min gamla parktant Bojan. De kysser varandra samtidigt som de får vingar och flyger mot strålkastarna som nattfjärilar mot ljuset. Jag trycker hastigt de fyra siffrorna på portkoden och vänder mig om en sista gång innan jag går in.
Då ser jag bara en tom park med några kvarglömda leksaker på marken.