En överskådlig oändlighet

Tid och rum i den värld som varit

We are time’s subject, and time bids be gone
– William Shakespeare (1564–1616)

Hur människor i forndom såg på sin plats i världen är ett av världshistoriens största och mest olösliga mysterier. Det är ändå så oändligt intressant att det är svårt att inte ge sig på ett försök. Hur har då våra tankar kring – och vår mänskliga förståelse av – tid och rum förändrats? Har vi verkligen gått från lösa tankar och vidskepelse till logiskt och systematiskt vetande? Det kan onekligen verka så.

Påpekas bör att jag inte begriper mycket av fysik och astronomi, men desto mer av historia och kultur, så det är utifrån denna förutsättning som jag ställer min fråga, som är en av dessa funderingar som bara villkorslöst finns där i bakhuvudet, retandes mina små grå. Men i den mån vi vet och rimligen kan gissa oss till den ovan ställda frågans lösning ska vi göra en liten resa i den välbekanta kronologiska ordningen; följaktligen börjar vi från början och det med ett konstaterande.

Att vara utan minsta tillstymmelse till aning om var på denna jord man befinner sig är närmast en omöjlighet för dig och mig att föreställa oss. Med billiga kartböcker i överflöd och en GPS ständigt i fickan, bara ett litet tryck med pekfingret bort, kan vi nästan på millimetern se oss själva som en liten prick i en stor värld.

Ansåg de tidiga homo sapiens att det spelade någon egentlig roll var man var någonstans, det vi skulle kalla för det geografiska läget? Man kan ju undra om vårt släkte inte alltid har varit intresserade av hur det såg ut långt där borta, bakom de blånande bergen vid horisonten, vad som kunde tänkas finnas där. Och såklart; hur stor är egentligen denna plats vi vandrar omkring på? Tar den slut någonstans? Om den tidiga människan ansåg att världen hade ett fysiskt slut eller inte lär förbli obesvarat. Kanske var det som fanns på andra sidan berget inte ens del av samma värld?

Andevärldar har vi skapat oss minst lika länge som vi trott att det finns övernaturliga ting. För aboriginerna som bebor Australien så fanns det i begynnelsen en drömtid, där endast andar existerade, andar som kom att skapa världen såsom vi känner den. I alla kända religioner sägs besitter naturen besitta två sidor; en som vi kan se och ta på, och en bortom det fysiska, som vi vanliga dödliga endast kan börja att förnimma. Det vi ser, det är inte allt som finns att se.

Detta vet vi därför att dessa traditioner har förmedlats ned i historisk tid, ja i vissa fall ända ned till dagens postindustriella informationslandskap. Vilka tankar och intryck kan möjligen ha bildats i hjärnorna hos de första homo sapiens när de innan de somnade för natten tittade upp mot Afrikas stjärnströsslade himmel och fick se en glimt av den kosmiska oändligheten?

Det samma gäller tidsuppfattning. Det enda vi med säkerhet kan säga är att tid inte riktigt borde ha haft samma innebörd för våra anfäder som det gör för oss. Solen gick upp, solen gick ned. Vinterns stränga kyla gav vika för vårens värmande solstrålar. Efter regnperiodens gröna frodighet började hettan och torkan att återigen ta ett grepp om landskapet då torrperioden var på intågande. Tanken på att sortera allt som har med konceptet tid att göra i snyggt uppspaltade årtal, månader, veckor och datum måste, om en tidig nomad från förhistoriens dunkel skulle ha fått ta del av det, ha förefallit tämligen meningslöst. Än mer så med timmar, minuter, och för att inte tala om sekunder. Vad skulle det vara bra för? Sådan “kunskap” betyder ingenting utan ett klart och tydligt sammanhang. I och med de första civilisationerna och stadsstaterna ser vi början till en sådan astronomisk indelning av tiden, som då både blev möjlig och även nödvändig.

Dagens samhälle, som är uppbyggt kring fasta tider för såväl affärsmöten och dagishämtningar som måltider och sömn, skulle kollapsa som ett korthus i en stark vindpust om allt vad månader och minuter är skulle sluta användas. För jägare-samlare och tidiga jordbrukare var det viktigt att veta vad en viss årstid betydde för migrationsmönster bland bytesdjuren och när det var dags att så i jorden. På det sättet kanske man kan säga att våra förfäder tänkte i något större tidsrymder? En timme hit eller dit i grynings- eller skymningstid kunde vara helt avgörande för jaktlyckan just den dagen, men långt viktigare för gruppens och oftast också individens överlevnad var jaktlyckan på sikt. Om man inte fällde ett byte idag skulle det säkert gå vägen imorgon eller åtminstone dagen efter det. Troligtvis räknade man ögonblick i allvarliga lägen och vid speciella tillfällen, såsom födslar och dödsfall eller så, dock vad det verkar utan att hänga upp sig vid det som har varit och som redan passerat. Överlevnad var nog bokstavligen det mest essentiella och för överlevnad måste blicken riktas framåt – om än möjligen inte allt för drömskt bort i framtiden (hos i varje fall alla nu levande språk, som har undersökts av lingvistiker, talar man i någon mån om framtiden).

Evigheten då? Någon gång måste tanken på en evig tid, en tid som aldrig tog slut, ha formulerats. Säkert hos flera individer mer eller mindre samtidigt. Men en evighet är också en definitionsfråga. Var evigheten månntro kortare i den förhistoriska och i den tidiga historiska tiden? Innan astrofysiken och geovetenskaperna lär några tusen år i människors sinnen ha varit lika avlägsna som årmiljoner eller årmiljarder.

Själva tanken på att det finns miljarder av år är egentligen befängt utifrån ett mänskligt perspektiv. De begrepp kring tid som vi kan begripa lämpar sig inte för så enorma tidsrymder. Utan nedskriven historia kan vi kollektivt som bäst minnas det som skedde för några tusen år sedan, i de flesta fall endast några generationer bakåt. En människas liv är ju som bekant på sin höjd omkring ett århundrade.

Just som med tanken på en evig tid finns även de många och skiftande koncepten som rörande det eviga livet efter detta. Alla ska vi dö en dag, det vet vi säkert, men vad som händer efter att det sista andetaget dras är ett ämne som möjligen mer än något annat upptagit människans fantasi. Alla religioner har, likt sina egna skapelseberättelser, en egen uppfattning om var man befinner sig då man har korsat över till den andra sidan, platsen där man ska leva ett andra liv i all oändlighet (eller då man återfötts). Vid medvetande eller bara som en svävande själ. I Hades eller i Nirvana. I döden tros vi ofta komma närmare gudarnas värld och deras värld är oftast inte bunden av samma tid och rum som den vi dödliga befinner oss i. Men den kan ändå uppfattas som absolut. Vidare är det i rädslan för att något skulle fel vid övergången mellan detta liv och livet efter detta som myter och legender om vampyrer och zombier har sitt ursprung.

Än idag finns det platser på vår jord där människorna anser att det övernaturliga och det gudomliga finns fysiskt nära. Det är bara en tunn slöja som skiljer vår verklighet från den utomvärldsliga. Så också evigheten. Så länge som Europa varit kristet har tron på världens undergång varit en ångestframkallande realitet för kontinentens befolkning (en av Sveriges mest lärda män, Johannes Bureus, trodde att jorden var nära sin oundvikliga undergång inom ett år efter hans förutsägelse, det vill säga under slutet av 1500-talet).  Evigheten väntade den rättrogne liksom för avfällingen, fast på två väldigt olika platser såklart. Först i och med början på sekulariseringen slutade de flesta av oss att oroa sig över vad som komma skulle efter döden – om nu ens något skulle komma. 

Antikens lärde ägnade mycken mental kraft åt att försöka förstå allt vad världen hade att erbjuda människan i form av kunskap och djupare förståelse. Många filosofiska tankar formulerades kring tiden och rummet, men det dröjde tills efter medeltidens relativa mörker innan det för vissa européer inte längre räckte med att bara tro sig veta; behovet av att undersöka och att verkligen få vetskap hade växt. Tid och rum blev nu inte bara abstrakta, metafysiska koncept utan någonting som till och med var mätbart. Människans naturliga intuition om hennes omgivning stämde till stor del, men som så ofta är visade sig verkligheten vara än mer fantastisk.

Sakta började denna kunskap och de uppfinningar som kom i dess kölvatten att sprida sig ned genom samhällsklasserna. Men utan att på något vis nedvärdera de ”enkla” tidigmoderna människornas intelligens så måste de, av ren livsnödvändighet, ha varit mer konkreta och bokstavliga, mer jordnära och praktiska än vad vi under 2000-talet tillåter oss att vara.

Liksom i forntiden tycks det tidigmoderna Europa främst ha uppfattat tiden som cirkulär, med cykliska årstider. Religionen förstärkte som vi tidigare sett delvis detta, då slutet på jordelivet inte heller ansågs vara det definitiva slutet. Framstegstanken, att allting hela tiden rör sig framåt och blir bättre, är relativt ny och bland andra Voltaire nämner det som en av Upplysningens intellektuella landvinningar. Voltaire nämner även antika källor som förmedlar en vida spridd tanke om att himlen var solid, med en vattenreservoar som med hjälp av dammluckor eller dylikt öppnade sig då det regnade här nere på jorden. Detta ska underförstått kontrasteras mot den kunskap om verkligheten som Upplysningstidens snillen hade luskat fram (som kuriosa kan det också nämnas att man i medeltida Europa trodde bland mycket annat att jordens mittpunkt var i Jerusalem och precis över den heliga staden fanns Guds himmel i fysisk skepnad).

Här är det intressant att fråga sig om vilket som så att säga är korrekt: en uppfattning där tiden är som ett snurrande hjul, en perfekt cirkel, eller en mer modern linjär uppfattning – är inte sanningshalten beroende på om vad vi talar om? Är inte båda i viss mån korrekt? Idag är det främst i indisk mytologi och i ortodox kristendom som den cykliska uppfattningen känns igen, i den sistnämnda som en anspelning på det eviga, en försmak av det oföränderligt heliga.

Det ska också sägas att tron på ödet ännu var starkt och att det ofta krävdes radikala åtgärder, såsom trolldom och magi, för att rucka på utgången. För oss som lever då detta skrivs fyller den moderna läkarvetenskapen en snarlik funktion.

Den förväntade livslängden var också mycket kortare än vår. Att gifta sig och bilda familj efter uppnådd könsmogen ålder sågs nog mest som naturens lag, vilket blott späddes på av liemannens konstanta flåsande i nacken. Men ändå så kunde man inte riktigt stressa genom livet på samma sätt som många gör idag. Bara en sak som restider tog upp en stor del av mångas liv. Men som välbekant har nöden ingen lag och folk blev vana vid att resa långa sträckor och under stora mödor med dåtidens skakiga och guppiga färdmedel. Då järnvägen kortade ned i vissa fall hela veckor till ynka timmar fick Sverige och många andra länder för första gången en enhetlig tid som var gällande över hela landet.

Det mest positiva med den tidens tidsuppfattning måste jag tänka mig vara att den farligaste typen av inre stress inte hade lika stora möjligheter att utvecklas. Trots långa och hårda arbetsdagar verkar inte stressnivån generellt ha varit lika hög som nu. Saker fick ta den tid det tog, morgondagen fanns – i bästa fall – alltid där. Utmattningssyndrom verkar knappt ha existerat; att gå in i väggen kunde nog som bäst tolkas bokstavligt. Innan elektriciteten blev allmänt tillgänglig har det påvisats att folk i gemen sov omkring elva timmar per natt, vilket helt klart gör sitt till. I och med den industriella arbetsmarknaden kom detta dock ofrånkomligen att förändras.

Inte heller vad vi skulle kunna kalla det för övermedvetenheten om tidens gång kan ha varit lika påtagligt, då inga minut- och sekundvisare enerverande tickade förbi i västfickan eller på handleden (fickuren utrustades först under 1670-talet med en visare för att visa minuter och var då oundvikligt reserverade för de få som hade råd med en sådan lyxvara).

En myt som funnits länge är att de flesta innan 1900-talet aldrig lämnade sin hemsocken eller det landskapet de råkade födas i. Vi skapar oss gärna en slags romantisk gammaldags idyll, där världen för den hårt slitande men ändå lycklige bonden inte bredde ut sig längre än till skogsgläntan bortom åkern. “Det mesta gick väl honom och hans familj obemärkt förbi kan tro; världshistorien lämnade nog litet eller inget spår på deras vardagliga stretande.” Men du och jag skulle nog bli mer än måttligt förvånade om vi fick höra denne bonde berätta om allt vad han visste om världen runtomkring, långt bortanför bystugan och häradsgränsen.

Som nämnts ovan så kommer det en tid i allas liv som är den sista. Eller? Även om odödlighet i sin mest konkreta bemärkelse ännu inte – vad vi vet – har uppnåtts av någon enda person, så finns det andra sätt att hålla sig vid evigt liv på. Strävan efter odödlighet i en värld där döden nästan kunde anses mer närvarande än livet har historiskt ofta setts som mäkta starkt, först och främst för toppskiktet i samhället. Tron på ett liv efter detta kanske även det kan ses som en vilja till (relativ) odödlighet? I motsättning till viljan att uppnå odödlighet fanns också viljan till att omfamna det goda livet här, när man ändå hade chansen. Vad som är det ena eller det andra är inte alltid lätt att avgöra. Och jag undrar om inte det senare ofta var fallet?

Kunde till exempel den franske Solkungen, Ludvig XIV, någonsin tänka sig att både palatset och trädgårdarna i Versailles skulle stå kvar i all sin barocka stolthet trehundra år efter hans egen bortgång? Under hans liv hade han, en skyddad och bortskämd blåblodig halvgud, fått uppleva mer av blod, död och allmän förstörelse än de absolut flesta av dagens fransoser. Att hans rike skulle kunna invaderas och att den definitiva symbolen för hans regering skulle kunna brännas till grunden var ett fullt möjligt scenario, något även Kung Sol själv måste ha varit medveten om.

Handlade då inte beställandet av ståtliga monument, utsökta konstverk och raffinerade skrytbyggen mer om att njuta av det jordiska medan man kunde, än om att söka odödlighet för sin egen fåfängas skull genom de sköna konsterna? Historien är en hård domare, ofta glömsk och nyckfull, säkerligen något 16- och 1700-talets mäktiga var väl medvetna om.

På kulturens område finns också ett undantag som bekräftar regeln gällande kulturens möjlighet som bringare av evig hågkommelse. Innan den tekniska möjligheten att ta fotografier fanns skulle de som kunde helst bli avmålade med enbart några års mellanrum, särskilt under uppväxten. Även om ett barnporträtt bevarade den ungas anlete för framtiden, så hade avbildningen redan uppfyllt sitt viktigaste syfte – ofta som grund för förlovningar och giftermål – redan efter något år. Som konstvetare möter jag ofta denna motsägelsefullhet i porträtt från äldre tid.

Men kanske är regelns undantag som mest märkbar inom musiken. Barockens och klassicismens kompositörer fick räkna med att ha båda händerna fulla då det gällde att skriva ny musik för nära nog varje ny gudstjänst, musikafton eller offentlig konsert; då verket hade spelats en gång så var det förbrukat. Produktiviteten och ibland även den påfallande likheten enskilda verk emellan hos giganter som J.S. Bach, Händel, Telemann, Haydn och Mozart handlar inte minst om detta, deras tuffa arbetsvillkor. Att deras musik numera anses evig och odödlig blir en närmast ironisk paradox.

Det är allt för lätt att tro att alla “förr i tiden” såg på allting med exakt samma synsätt. Olikheter fanns självklart även förr, även om vi bör tro att den långt mer kollektivistiska samhällsordningen gjorde att färre uppmuntrades att tänka fritt på egen hand, efter eget huvud. När vi nu blickar tillbaka från det elfenbenstorn som är det tjugoförsta århundradet, så ser vi ändock en någorlunda överskådlig oändlighet, trots att denna tidsrymd, som sträcker sig tillbaka ända till människans begynnelse, för våra skäligen primitiva sinnen är en evighet.

I den mån frågan som ställdes i början av denna lilla resa är möjlig att besvara så har uppfattningarna av tid och rum varit i konstant förändring, med en stark tendens åt att bli mer rationella och mer raffinerade. Kommer tiden och rummet att fortfarande vara lika intressanta nu när dessa till synes mest abstrakta av ting tycks ha fått sin någorlunda slutgiltiga, konkreta form tack vare naturvetenskaperna? Det tror jag. Den psykologiska tillfredsställelsen av att låta tankarna sväva kring detta två fenomen är för mäktig.

Det finns outsinligt mycket att tänka, diskutera, läsa och skriva om tid och rum, som ännu är så spännande och gäckande för oss. Alla oss. Det har det varit sedan anno dazumal och så lär det antagligen fortsätta så länge vi människor finns kvar – hur lång tid det nu må vara.