När jag satte igång förstärkaren i fritidsgårdens replokal och tuggade och rev på strängarna flöt skräcken ur kroppen, ut genom fingrarna. Alla dämda ord rann ur mig. Seriemördarna på teve tar orden ut min mun: blod, extas, frihet. Musiken måste vara våldsam för att vara värd att spelas.
Ja, jag försökte vara en bra kristen – så lik Jesus jag bara kunde. Givetvis var jag även en motståndare till allt vad icke-heterosexuella relationer hette. Samtidigt var det jag motsatte mig också det som jag längtade efter allra mest. Jag längtade efter att få vandra sida vid sida med någon jag älskade. Någon att dela allt med.
Jag tror nämligen inte att en rädsla för döden enbart kan argumenteras bort. Den måste övervinnas genom att arbeta med sig själv – och genom mening.
Ofta hände det att jag cyklade hem under skollunchen för att äta pappas mat. Jag visste att det fick honom att känna sig behövd. När helgen kom brukade han sätta in ett kassettband i den vita stereon, samma stereo som nyheterna på hemspråket ekade ur varje vardag kvart över fem.
Min världssyn är för olik broder Ingmars, hans för olik min. Men vi är båda förnuftiga nog att förstå att det inte finns någon gyllene medelväg mellan våra respektive positioner. Vi måste kunna samexistera och båda ha rätt att leva våra liv enligt vad vi tycker är förnuftigt.
