Dödens bokstäver

Intet att frukta är gud. Intet att känna är döden.

Det goda kan ernås.

Det fruktansvärda kan uthärdas.

Det finns en scen i Kring Guermantes av Marcel Proust som för mig alltid har tett sig så oerhört grym. Charles Swann är allvarligt sjuk. Men vare sig hertigen eller hertiginnan de Guermantes vill låtsas om hans tillstånd fastän det redan står skrivet med stora bokstäver i hans ansikte. Hertigen och hertiginnan är bjudna på middag senare på kvällen hos Madame de Saint-Euverte och försöker därför runda av samtalet som rör den Italien-resa de planerar att företa sig tio månader längre fram i tiden. Gång på gång frågar hertiginnan varför Swann inte vill göra dem sällskap. Swann har under kvällens lopp inte velat berätta varför, inte minst eftersom det borde vara uppenbart för alla, men anser sig till slut tvungen att ge besked och svarar: ”därför att jag kommer att vara död flera månader tidigare”. Hans ord förvånar hertiginnan och Proust beskriver det som att hon för första gången upplever sig kluven mellan två olika förpliktelser, å ena sidan att stiga upp i vagnen och bege sig till middagen, å andra sidan att visa medkänsla med sin vän som snart kommer att dö

Hertigen och hertiginnan väljer middagen och hertiginnan viftar bort Swanns ord som ett dåligt skämt som de får tala om en annan gång. Istället börjar de att stressat diskutera hertiginnans olyckliga val av skor och hon går upp på sitt rum för att byta om, medan hertigen visar Swann till dörren med en uppmaning att inte bry sig om de där doktorernas dumheter.

Allt kommer att bli bra.

Med denna Flaubertianska cynism avslutar Proust den tredje boken av sin romansvit. Det är en scen som verkligen grep tag i mig första gången jag läste den och som jag länge valde att förstå som ett uttryck för societetsmänniskans kyliga, beräknande sinnelag, dess prioritering av yttre, över inre, egenskaper och tendens att undvika verkliga problem och riktiga känslor så långt det bara går.
Sånt pratar man inte om.

Allt för att upprätthålla en fasad.

På grund av vissa omständigheter det senaste året har denna scen på nytt dykt upp i mina tankar – men i ett nytt ljus. Från att ha representerat ”inne-människans” känslokyla har jag nu börjat ifrågasätta min förståelse av episoden. Dessutom har jag börjat undra ifall min första läsning inte till och med fungerade som ett föraktfullt skydd mot en allmängiltighet som jag inte velat erkänna, men som idag framträder som så tydlig att den inte längre går att förbise.

Det är svårt att prata om döden. Och det är svårt att veta vad man ska säga till någon som snart ska dö. Liksom till deras närstående. Och då blir det kanske lättare att lägga sig till med en illa genomtänkt optimism för att på det viset slippa investera känslomässigt i situationen så länge personen ifråga fortfarande är vid liv.
”Allt kommer att bli bra.”

Jag förlåter dem (alltid), men föraktar dem samtidigt i min enskildhet. Att undvika det som är svårt är för mig förknippat med svaghet. Och jag har ibland lätt att döma människor som saknar psykisk styrka (även om det är mänskligt). Men att inte vilja ta tag i något, bara för att det känns jobbigt, att ta den lätta vägen även om den är oärlig och ovärdig, är för mig en av de djupaste formerna av (själv)bedrägeri.

Det är ibland lättare att sörja när någon redan är död än att behöva förändra något i ens liv idag – om det så bara handlar om att ringa lite oftare. Och det är lätt att vara efterklok. Det viktiga – och svåra – blir därför att vara klok innan: att i största möjliga mån göra förnuftiga och medvetna val innan det är försent.

För det är svårt att prata om döden. Men det man inte kan säga, kan man åtminstone försöka skriva om.

Min rädsla för döden började redan när jag var barn. Jag låg i sängen och började från ingenstans fundera på vad som händer när man dör. Jag blundade, försökte ligga så stilla att jag inte längre skulle känna min kropp, medan jag föreställde mig hur det var att inte ha några tankar. Och plötsligt tyckte jag mig förstå vad inexistens och evighet betyder. Tidigare måste jag ha tänkt på det enbart som en form av sömn man inte vaknar upp ifrån – om jag hade tänkt på det överhuvudtaget. Att dö: att sova. Jag började gråta och fortsatte att göra det tills mamma hörde från nedervåningen och kom upp för att trösta mig. Och i mer än 15 år har det här ämnet varit som ett öppet sår som aldrig velat läka ordentligt och som jag om och om igen känt mig tvungen att pilla på. Det händer fortfarande att jag kan börja gråta – i sängen, i duschen – eller bara för att någon för ämnet på tal.

Men min hypotes är ändå att tankar är som jobbigast första gången man tänker dem. Och att smärtan kommer att bli mindre ju mer man väljer att tänka på det.

Jag gav i alla fall inte upp; jag ville ha svar. Fanns det någon någonstans som skrivit något som kunde förklara eller hjälpa mig att komma över min rädsla för döden så skulle jag hitta det, hur lång tid det än skulle behöva ta.

Efter konfirmationen vände jag mig till kyrkan: de erbjöd en viss tröst genom sin gemenskap, samt den positiva syn på döden som jag letat efter. Men det varade inte. En kväll när jag försökte be innan jag skulle somna såg jag plötsligt mig själv utifrån – och det kändes som att jag genast genomskådat mig själv. Jag var inte troende. Jag ville bara inte att allt skulle bli svart när jag dog.

Efter studenten kom politik att uppta mina tankar – den unga människans frustration över världens elände och oändliga känsla av personligt ansvar: att jag kunde vrida tiden i led igen! Jag var arg, brann och diskuterade hål i huvudet på min mamma som aldrig backade i en diskussion och därför i tid och otid fick ta emot mitt fulla artilleri. Känslan att vara del av någonting större, som var för samhällets bästa, gjorde tanken på döden lättare att bära. Men inte heller det fungerade i längden. Det blev ett intensivt, men kort, kapitel, och jag blev tvungen att söka mig någon annanstans.

Och kvar blev böcker. Men ju mer jag läste desto tydligare blev det att de inte kunde erbjuda några direkta svar, förutom det att den rädsla jag upplevde alltid verkar ha ackompanjerat människan, på ett eller annat sätt, sedan tidernas begynnelse.

Samtidigt fanns det en annan fråga som gnagde i mig. Varför var det bara jag i min omgivning som verkade ha problem med att hantera att vi snart kommer att dö och aldrig mer vakna upp igen? Proust skriver att det är detsamma “med ålderdomen som med döden; en del människor möter den med likgiltighet inte därför att de är modigare än andra utan därför att de har mindre fantasi”. Men inte heller detta inlägg gav mig någon ro.

Det var inte förrän många år efter högstadietiden (då det hade varit som värst) som jag återigen började vända på saker och ting i en tid då jag trodde att jag visste vem jag var. En dag på spårvagnen stötte jag på en gammal klasskamrat som heter Michael. Vi hade varit vänner, men inte setts på åtta år och bestämde därför att vi skulle ses och ta en öl. Naturligtvis kom vårt samtal att beröra skoltiden – och då sa han det: att han mindes att jag alltid hade varit glad och rolig.

Jag kunde inte riktigt förstå vad han menade. I minnet såg jag framför mig en finnig, tanig kille, med dubbelnamn och tandställning, som tyckte om klassisk musik, samt hade hoppat över sexårs och därför alltid var yngst och minst av alla: en som varken hörde hemma bland de populära i klassen, men inte heller bland nördarna, som i matsalen åt ensam vid ett eget bord i ett eget litet privat limbo för de utan någon som helst tillhörighet. En som formulerade sina självmordsbrev till alla han hatade varje gång han cyklade hem efter skolan.

Hur kunde våra minnesbilder vara så olika? Jag frågade vad han menade och försökte påminna honom om att jag känt mig fruktansvärt ensam och utanför under högstadiet. Och det han då svarade, gjorde det hela bara ännu värre.
Han svarade att han och Erik hade sett att det förhöll sig på det viset och försökt hjälpa mig, hitta på saker, vara där för mig – men att jag alltid sagt nej. Det var som om jag inte ville bli hjälpt. Som om jag redan hade gett upp.

Att jag själv inte hade något minne av det satte bara nya griller i mitt huvud. När jag sett tillbaka på den tiden hade jag formulerat det som att jag varit en känslig och blyg pojke som varit ensam i hela sitt liv. På gymnasiet hatade jag mig själv för att jag alltid skrattade och fånade mig så fort jag befann mig bland folk; jag upplevde det som att jag svek mig själv: att jag var psykiskt svag: att det var min rädsla för att inte bli omtyckt, för att bli ensam igen, som såg till att jag betedde mig på det här viset. Var det lögn?

Dessutom hade jag utelämnat en punkt, nämligen att jag var väldigt finnig under högstadiet. Hela ansiktet, ryggen och bröstet var täckt av svår akne. Jag slutade bära vita tröjor helt och hållet på högstadiet eftersom de blev blodiga nästan direkt. Mamma la, för en lågstadielärare, en mindre förmögenhet på behandlingar där en kvinna smörjde in, värmde upp och klämde varenda por i ansiktet på mig. Lägg därtill alla tvålar och preparat jag var tvungen att använda dagligen för att försöka lindra den röra som var jag. Jag hatade mig själv, kände mig ful och äcklig, och undvek så mycket jag kunde att någonsin se mig själv i spegeln.

Till slut ordinerades jag ett läkemedel som heter Roaccutan, ett mycket starkt preparat som bland annat gör att hela kroppen torkar ut. Min hud flagnade på händerna och fötterna, jag blev så torr i ögonen och näsan att jag fick ögoninflammation och blödde näsblod nästan varje dag. Därutöver orsakar Roaccutan vissa hormonrubbningar i kroppen och har som biverkningar bland annat depression och självmordstankar, med följden att många tonåringar har tagit livet av sig under behandling av just detta läkemedel.

Jag visste det. Medicinen hade dessa biverkningar. Men det hade tidigare aldrig slagit mig att alla känslor jag haft på högstadiet, och som jag hade tillskrivit en sådan oerhörd vikt att jag till och med låtit dem definiera vem jag var – att alla dessa känslor kunde berott på de hormonrubbningar som kommit som en bieffekt av medicinen.
Vem är jag i så fall då?

Mamma har sagt att när jag föddes kunde hon se i mina ögon vem jag var. Men hur kan det komma sig att alla visste svaret utom jag själv? Vad ska man tro när man inte ens kan lita på sina egna känslor längre?

För några år sedan när jag hälsade jag på min morfar i Hässelby fick jag en bok av honom, skriven av en av hans stora förebilder som ung, Herbert Tingsten. Och det var en bok i vilken Tingsten närmast uteslutande behandlar just sin rädsla för döden. Mamma har berättat för mig att även morfar är rädd för döden. Men hur kunde han veta att också jag var det? Eller är det hela bara en mycket märklig slump?

De senaste åren har dock inte enbart kantats av tanken på att mina upplevelser i högstadiet – av mig själv, min omgivning och livet i stort – var under påverkan av vissa preparat. Själva roten till min rädsla för döden har också den skakats om i grunden.

När jag var liten – yngre än jag kommer ihåg – var jag nämligen nära att dö. Mamma satt vid köksbordet och hade skurit upp små bitar av päron till mig så att jag överhuvudtaget skulle kunna äta dem. Men att jag bara fick små bitar måste på något sätt ha provocerat mig (envis som jag var), för så fort mamma vände bort blicken snodde jag åt mig en alldeles för stor päronklyfta som jag tryckte i mig så fort jag bara kunde, och snart hade satt i halsen utan att kunna hosta upp den.

Mamma har många gånger berättat om hur nära jag var att dö den gången. Att hon gjorde allt i sin makt för att få upp päronbiten – grävde i min mun, slog mig i ryggen, i magen, vände mig upp och ner – och samtidigt såg mig gå igenom regnbågens alla färger, från min naturliga hudfärg hela vägen till blå och lila innan den till slut kom upp.

Jag har inget som helst minne av denna händelse utöver vad min mamma berättat. Men plötsligt en dag slog tanken mig: tänk om min kropp på något sätt minns vad det var som hade hänt?

Jag har flera gånger drömt att jag dör och varje gång slagits av hur verkligt det har känts: som om livet verkligen runnit ur mig: både skönt och läskigt på samma gång. Det var i efterdyningarna av en sådan här dröm som jag på riktigt började undra ifall min rädsla för döden – som skiljer ut mig från resten av min familj – emanerar just ur denna händelse, en händelse som mitt minne har suddat ut, men som kanhända utgör en form av kroppsminne som då och då påminner mig om det som en gång var på väg att hända.

Ja, tänk om allting har sin omedelbara början just precis där.

Dessa två insikter har på flera sätt inneburit en brytpunkt i mitt liv. I nära anslutning till den sista följde en omedelbar känsla av lugn, jag vet inte varför. Det kändes som ett bevis för att den psykoanalytiska erfarenheten att bara själva upptäckten av bortträngda minnen, vilka obemärkt orsakat dig skada i ditt vuxna liv, räcker för att ge tillbaka åtminstone en gnutta ro i tillvaron.

Jag är idag långt ifrån kvitt känslan av obehag inför döden, men den har ändrat skepnad, från en önskan om att undslippa människans ofrånkomliga öde att bli mull, till en jakt på mening: att finna mening i tillvaron, i vardagen, i arbetslivet, i att etablera meningsfulla relationer och uppskatta var dag för vad den är. Att göra förnuftiga val. Jag tror nämligen inte att en rädsla för döden enbart kan argumenteras bort. Den måste övervinnas genom att arbeta med sig själv – och genom mening.

Mitt sökande efter svar hann pågå i många år innan jag förstod att jag hela tiden kan ha tänkt fel. Böcker var den rätta vägen för mig, men inte på det sätt som jag från början hade trott. Jag hade hoppats på att hitta en som kunde förklara allting så att jag inte längre skulle behöva vara rädd. Men gång på gång fick jag jag bekräftelse på dessa känslors allmängiltighet och att samma svar ekat genom historien från antiken till idag. Det var fel från början att tro att det skulle finnas ett svar på vad det var jag frågade efter.

Vad som däremot fanns var en uppmaning till praktik: till ett arbete med sig själv som kan hjälpa en att förbereda sig själv på det oundvikliga slutet – på döden – och för att på det sättet kunna leva utan oro.

Detta syns kanske tydligast i antikens filosofi och inte minst i de av Platons dialoger som behandlar Sokrates rättegång och avrättning 399 f.Kr. I försvarstalet presenterar Sokrates mer eller mindre sitt filosofiska projekt, vilket som redan nämnt bygger på den ödmjuka insikten om att han ingenting vet: en insikt som trots allt förblir radikal eftersom den leder till att han tvingas argumentera emot alla så kallade visa människor som tror att de vet en hel massa saker, men som vid en närmare granskning inte gör det. Det är denna insikt som får Sokrates att förhålla sig ödmjuk inför döden: ”[A]tt vara rädd för att dö, medborgare, det är ingenting annat än att tro sig vara vis utan att vara det! Det är att tro sig veta det man inte vet.”

Låt det komma.

Att identifiera sig med denna totala frånvaro av dödsångest är främmande för mig, inte minst i en tid då motsatsen mellan kroppens förgänglighet och själens oändlighet framstår en smula omodern. Men kanske är det heller inte meningen att man ska göra det – eftersom det är så svårt.

Ämnet utvecklas sedan närmare i Faidon. I den dialogen har Sokrates vänner och lärjungar samlats i hans cell för att tillsammans invänta den giftbägare som till slut ska döda honom, och passar på att diskutera hur kroppen och själen hör ihop och vad som händer efter döden. De församlade gråter och kan inte förstå hur Sokrates trots omständigheterna kan vara så orädd. Det som framgår är att Sokrates har tagit sig dit genom just filosofiskt arbete, då alla ”som ägnar sig åt filosofin på det rätta sättet självmant förbereder sig på en enda sak: att dö och att vara död”.

Det är det som filosofi handlar om. En praktik och ett arbete med sig själv.

Men det är svårt. Ett exempel på hur svårt det är kan man hitta hos Cicero. Att inte vara rädd för döden var även ett romerskt ideal och en viktig del av virtus. Cicero framhåller detta som ett av de tveklöst högsta idealen. Men att det trots allt inte var så lätt som det framstår, kan man sluta sig till genom att läsa Ciceros personliga brev, inte minst de som omger hans dotter Tullias död. Inte ens för honom var det möjligt att behärska sig när det väl gällde.

Även stoicismen och epikurismen innehåller element som varit viktiga i min strävan efter någon form av inre ro. Den stoiska erfarenheten utgår från medvetenheten om människans tragiska situation. Livet är hårt och orättvist, och förr eller senare kommer vi att ryckas ifrån allt och alla vi älskar. Det enda vi kan göra något åt är vårt sätt att se på detta ofrånkomliga faktum. Livet handlar då snarare om att vänja sig vid tanken på att dö, och att lära sig acceptera det vi inte kan göra någonting åt. Snarare än något man uppnår på en dag blir det en fråga om ett ständigt övande.

Detta gällde även för epikuréerna som tog olika sentenser till hjälp, eller dogmer, att meditera över. Citatet som inledde denna essä är epikuréernas så kallade ”fyrfaldiga botemedel” avsett att säkerställa en sund själ. Den sammanfattar mer eller mindre hela den epikureiska diskursen. Stoikerna ägnade sig inte åt sentenser på samma sätt, men väl åt att under andaktslika former tänka på det som var svårt för att på så vis vänja tanken vid det. Genom att föreställa sig det värsta som kan inträffa, genom att tänka på döden, är det till hjälp att stå förberedd när den väl inträffar.

Och på ett märkligt sätt upplever jag att åren som gått åt till att tänka och försöka överkomma döden, ändå har fungerat på just det sättet: som en lång förberedelse på det värsta. Aldrig avslutad, men i alla fall en bit på vägen.

Nyligen dog den viktigaste personen i mitt liv – och hon dog utan rädsla. Även om det fanns en ständigt närvarande orgelton av självklar sorg över att aldrig få se sina söner gifta sig, aldrig få några barnbarn, aldrig nå pensionen, lät hon naturen ha sin gång utan tecken på rädsla eller oro.

Det var inte oväntat. Vi hade vetat om det i lite mer än ett år.

Ungefär vid den tiden frågade jag pappa, på en sportbar på Arlanda efter en släktträff, hur det var för honom att förlora sin pappa. Min farfar dog 1976, samma år som pappa fyllde 22.

Han svarade att det såklart var tråkigt.
Sedan pratade vi inte mer om det.

För det är svårt att prata om döden. Det finns få ord i ens vardagliga vokabulär som inte redan är urvattnade klichéer, artighetsfraser som tappat all mening utöver själva den performativa gest som de trots allt innefattar.

Men det man inte kan tala om, kan man åtminstone skriva om. I slutändan går det inte att undvika.

Fast om man mår bra av att helt enkelt inte tänka på det? Varför ska man i så fall hålla på och gräva i det?

Lider man inte av det, ja då lider man inte av det. Min uppfattning är i alla fall att ingenting blir bättre av att man skjuter det framför sig. I huvudsak är jag inte rädd för att dö idag. Frånsett att något mycket oväntat skulle inträffa återstår det statistiskt sett åtminstone flera tiotals år. Det som skrämmer mig desto mer är själva rädslan för att dö när det på riktigt närmar sig. Då vill jag på något vis vara förberedd.

I På spaning efter den tid som flytt är det fler än Charles Swann som dör. Förutom han själv dör personer såsom berättarens mormor, författaren Bergotte och den stora kärleken Albertine. Dessa dödsfall adresseras av Proust med en sorgsen realism gränsande till cynisk. De kantas nämligen hela tiden av medvetenheten om att sorgen man känner kommer att gå över, att minnesbilderna kommer att blekna och förlora sin skärpa. Det är hemskt när någon dör, när kärlek tar slut. Men snart är det bara ett minne, utan möjlighet att göra dig illa mer, vare sig du vill det eller inte. Och det är nästan det som är värst av allt.

Men försoning finns – så fort Berättaren blir medveten om sig själv och sin plats i Tiden. Och hans konstnärliga projekt tillslut uppenbarar sig för honom i sin helhet.