Stig Dagerman i vår tid

I de små hundarnas land är ingen lycklig men heller är ingen olycklig. Den enda gångbara lyckan är likgiltigheten. De enda gångbara känslorna är de mycket små. De ännu gångbara tankarna är de ännu mindre. De enda vackra är de minsta känslorna. (Dagerman, Bränt barn, 1948)

Låt gå för att huset man har på ryggen väger tyngre än oxar på gamla stataråkrar, om bara huset är till bredden fyllt av känslomässig ohyra som inte ens den kraftigaste viljeansträngning vill råda bot på. Överallt: kontroll. Till bristningsgränsen. Men järnmasken håller. Järnmasken håller springan som inte ens är ett leende tät och därigenom tränger bara artighetsfraser. Så landar Stig Dagermans texter mellan mina dämda fingrar och fördämningen släpper. De säger att han offrade sig själv, lät elden förtära honom, för att visa oss vad som finns bakom järnmasken: den totala kontrollförlusten. Äntligen!

Det handlar inte om att man måste vara intelligent för att kunna läsa och uppskatta Dagerman. Det handlar om att vara modig. Våga hålla blicken fixerad på Dagermans vision, när han sätter ljuset på kulisserna och utmanar oss att inte distraheras av skådespelet framför. Du kan analysera skådespelets ideologiska och sociala rötter (som Guy Debord gör i Skådespelarsamhället (1967)) tills du kallas både lärd och expert utan att egentligen uppnå mer än förgyllt skådespeleri. Men att som Dagerman stirra alla kulissernas fenomen i vitögat och inte skälva av förskräckelse, kräver ett outsägligt mod för den som inte är psykopat.

Dagerman lyfter på slöjan och visar individen i sin ömkligaste form, när alla ord tagits ifrån henne, alla tröster smulats sönder och all vetenskaplig trygghet och alla ismers fernissa ryckts ur hennes händer. När ingenting mer än det rena livets vassa egg pressas mot våra blottade strupar, där finns en roman, en pjäs, en dikt eller en novell av Dagerman. Man läser honom inte därför att man har frågor om världens och människans beskaffenhet; man läser honom därför att man insett värdet i att sluta ställa frågor; sluta göra anspråk på någonting överhuvudtaget. Den enda friheten är total kontrollförlust.

Å, i en värld av idel rapande harmoniker är sönderslitenhet å förmåga till fruktan kanske det nödvändigaste av allt. Därför vill jag riva sönder alla hönsnät man spikat upp kring sin fruktan, öppna entréerna för ormarna i ormgården å krossa glas i badkaren hos alla dessa som säger sej ha sökt å funnit lyckan, därför att de är en obarmhärtig sysselsättning att leta efter harmoni när de finns så många ensamma i världen. (Dagerman, Ormen, 1945)

***

Ingen av karaktärerna i hans verk får vad de vill ha, därför att de aldrig vill ha det de behöver. Iréne i Ormen (1945) vill ha kräket Bill, men innan hon inser att det är fel skall allt hon behöver vara förlorat. I De dömdas ö (1946) behöver Lucas Egmont räddning från ondska och skuld som piskats in i hans kropp under barndomen. När han når den har de övriga sex av skeppsbrottets överlevare gått förlorade eftersom han redan hunnit tömma ut allt dricksvattnet och därför dömt alla på ön till döden. Ingenting finns kvar att försonas med. Bengt Lundin i Bränt barn (1948) behöver sin mor och sin far, men i bristen, den enes död och den andres kyla, utvecklar han ett oidipalt behov av styvmodern. Friheten ligger i att hänge sig åt skräcken (Ormen), döden (De dömdas ö) och oidipuskomplexet (Bränt barn).

Många har sökt och funnit ideologiska, teologiska, politiska och sociala insikter i Dagermans texter. Men få, om ens någon har lämnat hans texter som de bör lämnas: allt är förgängligt, alla kamper är ovidkommande därför att varje anspråk, oavsett riktning och mål, är en illusion.

Det är en ypperligt sadistisk tanke att vi skulle dömas efter våra rätta och orätta handlingar, eftersom det är ett sådant fåtal av våra handlingar som vi bestämmer över. Den blinda slumpen som kan skiljas från den blinda rättvisan endast därigenom att den inte bär bindel både inleder ju och fullbordar våra handlingar och det som vi kan göra och naturligtvis bör göra och måste göra på grund av vårt ofta ivrigt förnekande samvetes existens är att låta oss driva i en viss riktning och envist hålla fast vid denna riktning men med världens öppnaste ögon vara medvetna om att målet oftast är en illusion. (Dagerman, De dömdas ö, 1946)

Ingen orkar bära ett sådant hus på ryggen. Det är inte konstigt att elden brände ut honom. Och det är heller inte konstigt att det är svårt att stanna hos honom. Han är den alltid depressive författaren vars melankoli lyser i hans expressionism. Enstöringen skall finna tröst i hans texter, men så fort enstöringen vill vara och verka i den sociala verkligheten, där anspråk blir en förutsättning för att begripa sig på människor, kommer hon att finna hinder så stora och svallande höga att de ter sig oöverkomliga. Det är då hon måste se sig om efter ett alternativ.

***

Intuition. Det är så vi läsare rör oss från text till text. I intuitionen finns den outtalade vägledningen som leder oss genom myllret av författare, som formulerar en röd tråd och som sedan blir vår litterära ”smak”. Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer. Ranelid har lyckats skapa ett eftermäle åt den dagermanska stilen just genom att inte imitera – utan invertera den. För den med vaken blick syns Dagermans brutala pessimism rakt igenom Ranelids svulstiga utsvävningar:

Låt det vara så att ingen såg fläcken av blod på det vita. Det ville hon inte visa för honom, men han skulle ändå säga att det var ett rosenblad som lagt sig för att vila där.
     I byn tröttnade man först på sanningen och slängde den i älven. Sedan fastnade den i lögnen och de famnade varandra och liknade två edsvurna. Det var bröten som flottarna tog hand om.
     Jag är en dålig människa och jag har sökt bot för det. Mitt främsta brott blir att jag förråder mig själv och mina kära. Det gör ont och jag ber om förlåtelse. (Ranelid, Mitt namn skall vara Stig Dagerman, 1993)

Ranelid har tagit över stafettpinnen från Dagerman och förvandlat den till en sirlig penna. Språket är rättframt men den dagermanska poesin och rytmen finns där. Abstrakta bilder avlöser varandra i en ström av suggestioner. Må vara att han slagit rot i Lars Ahlins pricksäkra skildringar. Ranelid uppskattar kanske inte människan Stig Dagerman för sin undflyende karaktär (Dagerman var blyg och försynt och skydde ofta kameror och framträdanden, i motsättning till Ranelid som anser sig vara den flitigaste föreläsaren bland Sveriges författare) men intensiteten i texterna har han efterbildat på ett sätt som gör honom till en Dagerman för vår tid.

Morfinet gav mig vingar och jag flög till mina döttrar i Detroit. De hade levat i tre och fem år på jorden och deras mamma var min hustru, men hon och jag hade glidit ifrån varandra. 
     Ett krig som jag inte hade bett om och som inte angick mig hade kastat vassa skärvor i min kropp och bränt min hud till tredje graden på en del av ryggen och bålen. (Ranelid, Krigaren, 2001)

***

I inledningen till Överbefälhavarens hemlighet (2016) låter Ranelid det svenska försvarets bas, Alex Wiman, bryta ihop i tårar under en presskonferens, varpå resten av boken är en analys av orsaken. I Tusen kvinnor och en sorg (2000) sänker han geniet och fastighetsgurun Simon Bakke till jorden med en cancerdiagnos och ett faderskomplex, ner i armarna på flyktingen Maria, utan någonting annat än sitt ord och sin ambition att överleva. I Krigaren (2002) får den amerikanska desertören David Saxon upprättelse på svensk mark efter att ha förskjutits av sin familj och sitt land för att ha flytt Vietnamkriget. Många ser Ranelid som en förmäten storhet men missar att han i sina böcker plockar ner storheter på jorden, tillintetgör det stora i deras namn och titlar och vrider människan där bakom ut och in, tills själen står blottad. Han gör det i kärlekens namn, men han kunde lika gärna ha gjort det i ångestens.

Men Ranelid saknar Dagermans mod och litterära blodtörst. Där Dagerman för kniven hela vägen fram till strupens hud och skär, där stannar Ranelid innan blad och skinn möts och låter kniven falla. Det vi får höra av Ranelid är bladets klang mot golvet och människans skälvande suckar. Dagerman släpper oss inte så lätt.

***

Björn Ranelid påstås utmana bilden av vad en författare kan vara – en superstjärna – men det glöms hela tiden bort att historien är full av skrivande kändisar. De stora författarna var superstjärnor: Lagerlöf, Goethe, Sartre och Emelie Flygare-Carlén var superstjärnor, precis som Strindberg, Atterbom, Ibsen, Montaigne, Camus och Voltaire. Innan radio, teve, video och streaming kom till måste det ha varit vanligare att borgarklassen förkovrade sig i text och samtal. Inte sällan i bombastiska salonger. Ranelids strävan efter kändisskap är alltså inte kontroversiell. Men nog är svenskens förakt för det flamboyanta en smula inskränkt.

Istället för att betrakta Ranelid som narcissist bör kanske hans uppblåsta marknadsföring ses som den fina litteraturens kamp för överlevnad. Borde vi se hans kamp som representativ för alla som älskar språk och litteratur, istället för att snubbla så förskräckligt på jantes tröskel? Vad mig beträffar överdriver han inte sin likställdhet med Zlatan. Zlatan är svensk fotbolls genom tiderna största stjärna, en bollkonstnär; en stilistiker behöver inte bläddra länge i Ranelids debut, Den överlevande trädgårdsmästaren, för att se likhet med litteraturens största språkekvilibrist, James Joyce, och inse storheten i det Ahlin och Lagercrantz höjde till skyarna i början på 80-talet:¹

Kläd honom i den tropiska kostymen, giv honom silverkryckan och låt honom spatsera i staden, namnge nationen, nära och lite längre bort, beordra honom på känt maner att vara matelassén på en vadderad textyta och reglera så att han slits rovständigt mellan lycka och olycka i detta illusionspar, i den för-stämda klaviaturen.
     Nej.
     Vändstek äggbilderna till en tresidig frukost, bygg alla väggar på endoxa och underlätta katalysen med hjälp av de vanliga signalerna. (Ranelid, Den överlevande trädgårdsmästaren, 1983)

Stig Dagerman var stilbildande för ett associativt textflöde, transcendent, passionerat och till bredden fyllt av mänsklig upplevelseförmåga, i eldig poetisk prosa. Ranelid är kanske den enda prosaförfattaren som ordentligt vågat ta upp facklan och formulerat en stil som gör honom till en Dagerman för vår tid. Han för kanske inte bladet hela vägen mot skinnet, men med uthållighet, optimism och bländande bildrika ordvävar tar han nog ändå den dagermanska stilen till nästa nivå.

***

Hans största svaghet är att han fortfarande lever. Ett författarskap behöver sina avbrott för att riktigt kunna uppskattas. Dagerman dog ung och det gav projiceringsyta åt läsaren; ingenting lämnar luckor i ett författarskap såsom döden. Om döden infaller vid rätt tidpunkt tjänar författarskapet på det. Många skulle hävda att Ranelid har förförts av sina framgångar, och att hans författarskap har lidit av det. Jag är beredd att hålla med. Jag menar inte att önska livet ur Ranelid eller att han borde tagit livet av sig för sin konst, men eftersom vi lever i en inskränkt svensk anda av litenhet kommer hans person och uttalanden i vägen för värdet i det han skriver. Hans pretentiösa och distanslösa uppsyn, fast det sällan speglar det han skriver om, hamnar ofta i uppfattningens fokus.

De lärda må tvista om huruvida Björn Ranelid borde ha slutat vara Björn Ranelid för länge sedan. Jag läser honom därför att hans spänstiga och passionerade språk uttrycker en överlägsenhet som trots sina olikheter med Dagerman ändå är det närmsta vi har en dagermansk arvtagare. Dagerman visar individen bakom samhällets skådespel, när alla ord tagits ifrån henne, alla tröster smulats sönder och all vetenskaplig trygghet och alla ismers fernissa ryckts undan hennes fötter. Ranelid gör det också, medan skådespelet pågår, men han är inte hänsynslös i sina människoskildringar som Dagerman. Han vågar inte stanna länge nog i bilderna för att de ska kännas riktigt verkliga. De blir snarare romantiska idealiseringar som en recensent i Aftonbladet påpekade.

Men är det inte på lustens och kärlekens sköna nejder vi slutgiltigt finner kontrollförlusten? Är det inte att järnmasken spricker som Dagerman önskar, och att människor inför varandra blir som öppna spjäll, vackra som den första junidagens glittrande solstrålar? Bortom järnets fördämning spritter det i benen på människan som frigjorts och klarar att för en stund hänge sig fullständigt åt ett romantiskt ideal.

SLUTNOTER

^{1. Ranelid skickade manus till debutromanen Den överlevande trädgårdsmästaren till Ahlin och Lagercrantz innan han skickade det till förlag. ↩}