Jag sitter på en kalkflisa fläckad i vitt och grått, mitt ute på Ölands Stora Alvar. Det är september, solen värmer både klippa och luft. Framför mig en låg åshöjning, kanske rester av en strandvall. Den sträcker sig i en flack kurva mot nordväst. Väster om åsen lyser kalkhällen vit genom den sparsamma växtligheten. Där samlades vintervätan och torkade bort i slutet av maj. Sedan dess har det varit torrt. Öster om åsen är växtligheten ännu lysande grön och betydligt ymnigare. Det låga åskrönet är också grönt, men gräset är lågt, glest och gulare i färgen. Vad är det jag ser?
Jag får ett uttömmande svar när jag läser Svenska alvarmarker (Urban Ekstams text, Nils Forsheds illustrationer, utgiven av Naturvårdsverket 2002). Boken beskriver med stor insikt och kunskap de ekologiska samband som har byggt upp och underhållit den världsunika naturmiljö jag sitter i. Den öländska alvarmarken utgör, tillsammans med den gotländska, två tredjedelar av hela jordens alvarmarker. Författarna inventerar och iakttar miljöerna och drar slutsatser om hur detta landskap utvecklas, vilka egenskaper hos växt-, djur- och insektsarter som påverkar landskapet. Och hur klimat, geologi och landskap påverkar det levande.
Jag sitter längst ut på flisans hörn då boken lärt mig att det vita mönstret på stenen inte är en del av stenen utan kalkstenslav, en levande varelse, miljoner år äldre än människan. Den sitter du inte på! Det är så boken fungerar, den berättar om omgivningen och förmedlar samtidigt en bild av min plats i helheten. Boken ger mig en uppfattning om hur jag kan förhålla mig till livet och naturen.
Ekstam delar in alvarmarkerna i naturalvar och kulturalvar. Jag ser båda företeelserna framför mig. Naturalvaret består av kalkhällar, vittringsjordar och vätar, grunda våtmarker som ibland torkar ut. Marken jag ser väster om åsen är en illustration av detta. Kulturalvaret är torra eller sidlänta gräsmarker samt alvarsjöar med djupare moränavlagringar. Marken öster om åsen är ett exempel på detta. Naturalvaret är lågproduktivt, medan kulturalvaret har en rikare växtvärld. Gemensamt för båda marktyperna är att de har betats i högre eller lägre grad av djur; nötkreatur, hästar, får och vilt. I många århundraden, sannolikt ända sedan bronsålder.
Ekstams text och Forsheds bilder beskriver alvarets klimat, geologi, växter, svampar, lavar och djur. Och framför allt sambanden dem emellan. Syftet med deras text är att ge kunskaper och insikter som kan hjälpa oss att utöva god naturvård. Ska förvaltningen bli bra måste vi förstå vad som sker – och villkoren för skeendena, i denna speciella naturmiljö. Förstå hur ekologin hänger ihop.
Det handlar om evolution. Författarna utgår från Philip Grime, som är ekolog och professor vid University of Sheffield i England. Han menar att alla växtarters evolutionära historia avgörs av faktorer som begränsar tillväxten för dem, villkoren för hur mycket biomassa de ska kunna bygga upp. Här på alvaret är en av de begränsande faktorerna stress på grund av brist på resurser, som ljus, vatten, mineralnäring och värme. En annan faktor är störning genom förlust av biomassa, eller att biomassa blir förstörd av betande djur, sjukdomar, mänskliga aktiviteter, torka, bränder eller uppfrysningsrörelser vid tjäle. Alla dessa faktorer utgör hot mot växtens liv och kräver att den utvecklar olika evolutionära strategier för överlevnad.
Ekstams resonemang baseras på Grimes andra utgångspunkt: Arter som lyckas dominera ett växtsamhälle lägger beslag på en stor andel av de tillgängliga resurserna. De dominerande arterna kontrollerar den fysiska och kemiska miljö som utnyttjas av andra underordnade arter. Dessa lever i hög utsträckning på de dominerandes villkor, även om alla är beroende av den miljö de befinner sig i.
Ekstam, i likhet med Grime, urskiljer tre vägval eller strategier för överlevnad: att vara stresstolerant, eller att vara störningstolerant eller att konkurrera. Att vara stresstolerant innebär att klara av vatten- och näringsämnesbrist under kortare eller längre tid. Är växten störningstolerant klarar den gräsätande betesdjur och deras trampande men också frysande tjäle och brännande markbrand. Men även att människor kommer farande över växten i traktor. Konkurrens bygger på att dominera genom förmåga till volymtillväxt, men en sådan strategi förutsätter god tillgång på resurser i form av ljus, vatten och näring. Mellanformer är vanliga, där växterna kombinerar vägvalen. På alvarmarkerna lever framför allt stress- och störningståliga arter, anpassade till torka, snålt med näring men gott om ljus. Några renodlat konkurrerande arter finns inte. Har en växt den egenskapen, måste den kombineras med i första hand stress- eller störningstålighet för att överleva i sin miljö.
Fårsvingel, den anspråkslösa gräsväxten är den bästa representanten för de stresstoleranta växterna. Den beväxer större delen av vår planet och finns överallt på Stora Alvaret. Det enkla strået var bland de första på plats när inlandsisen drog sig tillbaka och Öland steg upp ur den baltiska issjön. Ängshavre är en konkurrerare som också är utrustad med stresstålighet. Den återfinns där jordmånen är generösare och betande nötkreatur och hästar uppskattar denna frodigare växt mer än fårsvingeln.
Ekstams jämförelse mellan ett betat stycke kulturalvar och ett som inte betats på många år är det som fascinerar mig mest. På två provytor räknar han och Forsberg alla växtarter. I den väl betade provytan dominerar de stress- och störningstoleranta växtarterna. Främst fårsvingel, även om dess täckningsgrad på marken bara är 20 procent. Det låter inte mycket, men beror naturligtvis på de rådande omständigheterna. Här är det tufft! I den obetade, ostörda provrutan dominerar ängshavren, men trots sin konkurrensförmåga uppnår den bara en täckningsgrad på 15 procent. På samma yta finns fler arter som också valt att konkurrera för överlevnad. Och även om det är relativt ostört, är fortfarande alvarmarkens snåla omständigheter stressande.
Den stora skillnaden i provrutorna är att i den stress- och störningsutsatta, magra sidan, råder mångfald. Här hittar författarna 61 växtarter, mot bara 32 på den annars betydligt frodigare, obetade ytan. Trots kärvare omständigheter är mångfalden dubbelt så stor. Konkurrensen leder till att färre arter ges en chans, medan snåla omständigheter trots allt kan delas av alla så länge ingen kräver mer än den andra.
Boken beskriver alla varelser i alvarmiljön. Förutom växter, insekter och djur lever här även svampar, lavar och cyanobakterier. Vissa svampar, skriver Ekstam, lever som nedbrytare (saprofyter). Vi plockar fruktkropparna, men i marken finns mycelet, ett nätverk av svamparnas celltrådar eller hyfer. Mycelet utsöndrar organiska syror som frigör näringsämnen ur dött organiskt material i marken och som därmed ställer stora mängder kväve och fosfor till förfogande och nytta för kärlväxterna (örter, buskar och träd). Vi kan se resultatet av deras arbete i så kallade ”häxringar”. Växtbestånd som gynnas av den frigjorda, extra näringen växer tätare och intensivt grönare där mycelet sprider sig i en expanderande cirkelrörelse i marken.
Mykorrhizasvampar går ett steg längre. De kan utsöndra organiska syror som ur jorden fräter loss ett närmast outtömligt förråd av mineralnäring. Men mykorrhizasvamparna använder inte mer än en bråkdel av förråden. Deras hyfer har infekterat och växt ihop med kärlväxternas rottrådar och genom denna förbindelse kan svamparna förmedla mineralnäring i löst form till de gröna växterna. Genom svamparna får växterna tillgång till fosfor och andra bristämnen. I utbyte mot näringen får svamparna socker som växterna producerar genom fotosyntes. Kanske är det så att hyferna inte bara levererar näring och tar emot socker. Det finns ännu delade meningar om saken, men alla undersökningar tyder på att hyferna också distribuerar näring och socker mellan kärlväxter av olika arter. Det betyder att arter som har en stark ställning i kalkrika gräsmarker, som till exempel fårsvingel, bidrar till att försörja andra, underordnade arter (till exempel ölandssolvändan) via mykorrhizasvamparnas hyfer. Dessa arter kan då öka sin biomassa i förhållande till den dominerande arten. Därmed minskar behovet av konkurrens om ekosystemets resurser, samtidigt som utslagningen minskar. Detta kan förklara den stora mångfalden av arter på de här delarna av alvaret.
Det handlar om samband, evolutionärt utvecklade relationer mellan arter och deras egenskaper. Ömsesidiga samband som fördelar tillgångar och ökar möjligheterna till överlevnad och fortlevnad för fler arter, ja, för alla inblandade.
Kalkstenslavarna på alvaret har drivit sambanden vidare till något som, överfört till människans värld, kan kallas samboförhållande. Ekstam beskriver lavarna som ”dubbelorganismer, de består av en svamp som lever ihop med en alg eller en cyanobakterie”. Cyanobakterierna är organismer med två egenskaper som gör dem till centralfigurer i miljön: de innehåller klorofyll och kan bilda sin egen näring genom fotosyntes. Och de kan fixera kväve ur luften. Kväve är ett näringsämne det råder stor brist på i den humusfattiga miljön. Lavarnas svampdel åstadkommer i sin tur kemisk vittring. De producerar syror och salter, som har en frätande, upplösande inverkan på kalk. Genom denna process blir livsviktig fosfor tillgänglig för lavarnas långsamma och sparsamma tillväxt.
Ekstams beskrivning ger mig en annan bild av naturen än den som vår västerländska kultur förmedlat. Den beskriver oftast livet i naturen med begrepp som ”the survival of the fittest” – tolkat som ett uttryck för konkurrens. Darwin och andra 1800-talets vetenskapare anges som källor, men dessa författare skriver faktiskt mer om samband i naturen än om arternas krig. Kipling myntade begreppet ”djungelns lag” som ett begrepp för ordning, inte som ett uttryck för den starkares rätt. Det var uttolkarna som målade upp en ensidig bild av en grym natur med självklara och ofrånkomliga naturlagar för att motivera, förklara och relativisera det sena 1800-talets globalisering, industrialisering och kommersialisering. Var det här vi tappade bort sambanden i naturen och kanske också samarbetet i samhället?
Målet för verksamheterna på alvarets stress- och störningsutsatta marker tycks vara liv och överlevnad. Trots, eller på grund av de givna omständigheterna. Mot alla odds lyckas fler växter och andra existenser överleva och leva väl. De gör det genom att strategiskt skapa balanser för resurstillgångar och -efterfrågan. Var och en kämpar på efter sin förmåga, men ingen art slår sig till ro på sina framgångar eller slåss för mer, utan nyttigheterna fördelas. Konkurrens i detta läge leder till att några få växer till sig på de bästa ställena. Men bristsituationer växer då till sig över tiden, obalanser uppstår och slår ut allt fler. De som konkurrerar klarar sig ett tag, men slås ut när resursbristen förvärras på grund av de samband med omgivningen som upphört att fungera. Kvar blir till slut bara cyanobakterier och några lavar. Vårt mänskliga öga får beskåda en sten- och grusyta, om än med vackra mönster.
Jag flyttar mig en bit längre ut på hörnet av kalkflisan. Av respekt. De här sambanden finns på fler marker än alvaren, men här, i dessa unika miljöer, blir de som mest påtagliga. Lyckas träd växa upp här – och det gör de – är det ett påtagligt och synligt bevis på fungerande samband.
Lyfter jag blicken ser jag kyrktorn och några ladtak i byarna i väster och öster. Människans värld. Hur är läget där? Hur ser sambanden ut? Politiker, myndigheter och ekonomiinstitutioner larmar om att det råder kris. De senaste fyrtio åren har kriserna kommit allt tätare. Energikriser, bankkriser, finanskriser, pandemikriser. Nu är vi mitt i en klimatkris med allvarliga konsekvenser, som inte bara drabbar mänskligheten. När vår civilisation åstadkommer förändringar, vilka ur ett evolutionärt perspektiv sker blixtsnabbt, hinner inte alvarets ekologi med i svängarna. Växter, insekter, djur, bakterier och deras samarbete, hamnar ur balans och blir oskyldiga offer för vår framfart.
Samhällskriserna utlöses av brist på resurser eller på att tillgångar hotas i osäkra tider. Det globala samhället utsätts för störningar och stress. Likheterna är påtagliga mellan mänsklighetens sociala situation i krisernas och klimatförändringarnas tid, och det biologiska läget för fårsvingeln och ängshavren när fler köttdjur tillkommer eller torka eller hård vinter drabbar världsarvsmarkerna. Stress och störningar i båda världarna hotar förutsättningarna för liv.
Kan Ekstams beskrivning av krisstrategier och samspel i växtsamhället ge tips och idéer om hur vi människor bör hantera situationen i vår värld? Går det att jämföra lägena för fårsvingeln och människan, var och en i sin miljö och ändå i en biosfär som är gemensam?
I antologin ”Hållbarhetens villkor” (Bokförlaget Arena 2012, redaktör Henrik Teleman) utvecklar Per Olof Östergren, professor i socialmedicin och global hälsa i Lund, en modell för ”socialt hållbar utveckling”. Han delar upp vad han kallar det ”humanekologiska systemet” i tre aspekter: Ekologisk hållbarhet, Ekonomisk hållbarhet och Social hållbarhet. Dessa tre undersystem är jämlikt integrerade i systemets helhet, och de är ömsesidigt beroende av varandra. De kan inte frikopplas från helheten.
Östergrens fokus ligger därmed på sambanden mellan komponenterna. Han jämför modellens aspekter med tre bankkonton och konstaterar att insättningar och uttag av ekologiskt, ekonomiskt och socialt kapital sker mellan dem. Samhällets analyser av dessa relationer har lärt oss att transaktionerna utgör ett nollsummespel. Budskapet har varit att uttag på ett konto ger motsvarande värdeökningar på ett av eller båda de andra. Östergren gör klart att ”uppfattningen om ett nollsummespel är en illusion”. Den globala bristen på råvaror, färskvatten och frisk luft visar att uttagen från det ekologiska kontot hotar att tömma det. Systemet är öppet och förutsätter tillförsel av energi som kompenserar för de förluster som samhällets förbrukning och entropins lagar innebär. Solenergi är det flödande tillskottet till ekologikontot, men det globala industrisamhällets alltför stora och hastiga uttag av fossil energi, av lagrade råvaror och vatten ur kretsloppet, överskrider insättningarna. Vrångbilden av ett nollsummespel har kunnat upprätthållas då analyserna görs utifrån begrepp som enbart betonar den ekonomiska aspekten (exempelvis ”penningvärde”, ”tillväxt”, ”BNP”). En sådan analys speglar bara varför rika blir rikare och stora bolag större, men berättar inget om saldot på de andra kontona.
Östergren konstaterar att om ett konto i modellen töms innebär det ett hot mot övriga konton och därmed mot hela systemet, omedelbart eller vid ett senare tillfälle. Förluster på det ekologiska kontot kan inte kompenseras genom en ökning av saldot på det ekonomiska kontot. Östergren redovisar också forskning från WHO, som visar att en uttömning av det sociala kontot, genom arbetslöshet, utanförskap, svält eller krig skapar ohälsa, vilket är en störning av det sociala underliggande systemet som inte heller här kan kompenseras via andra konton.
Resursbristerna och störningarna hotar hela systemets hållbarhet. Det blir stressat, vilket låter bekant efter läsningen av Ekstam.
Klimatförändringarna, massdöden bland arterna, jordförstöringen och havsförsurningen är uttagsposter i det ekologiska saldobeskedet som visar att kontot håller på att tömmas. Coronapandemin, ökad psykisk ohälsa och sjunkande medellivslängd i flera utvecklade länder signalerar brister i det sociala kontots tillgångar. Det ekonomiska kontot växer med en nästan exponentiell effekt, men det är inte realekonomin som växer utan den finansiella. Luftpengar, pengar för pengar, som inte kan fylla på det ekologiska kontot eller ens det sociala, eftersom det inte innehåller ekologiska eller sociala värden. Den ekonomiska tillväxten i all sin torftighet kommer dessutom bara ett fåtal till del – Det är de rikaste som blir ännu rikare. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökar.
Kan jag läsa in Östergrens modell i fårsvingelgräsets, lavarnas och svamparnas värld? För alvarvarelserna utgör den ekologiska aspekten de resurser i form av solljus, vatten och näring som fyller upp kontot. Insikten att systemet är öppet torde vara en självklarhet i deras värld. Den sociala aspekten är de inbördes relationerna mellan arter och individer, och vikten och värdet av alla samband. Den ekonomiska aspekten har en viktig funktion, men bör inte tillåtas överflygla de andra. Den står enbart för att effektivt ta vara på ekologins resurser så att de kommer till nytta för de sociala behoven.
Alvarvärldens strategier att hantera Östergrens tre livsaspekter går att läsa ut ur Ekstams berättelse: Den ekologiska aspekten kräver anpassning genom sparsamhet och effektiv användning. Den sociala aspekten kräver omvårdnad av sambanden mellan arterna, att hålla kanalerna öppna och optimera informationsutbytet. Den ekonomiska aspekten kräver fördelning efter behov.
Det går att överföra dessa strategier till samhället; Östergrens humanekologiska system. Gör jag det växer målbilden fram av ett samhälle där klimatfrågan hanteras seriöst och skyndsamt. Uttag av resurser sker i relation till behov i stället för i relation till affärsmöjligheter på marknaden, och genomförs med omsorg om natur och miljö. Det är ett öppet och inkluderande samhälle, där alla plantor (det vill säga barnen) får goda förutsättningar i livsstarten, och civilsamhällets kultur ger möjligheter att känna sig själv och bidraga genom att förverkliga drömmar. Det är ett samhälle med jämlik fördelning av tillgångar, utan särskiljande djupa ekonomiska klyftor varken lokalt, nationellt eller globalt.
En utopi? Inte alls, en närmast självklar målbild för samhället, att döma av vad nästan alla politiker och medborgare talar om och säger sig vilja åstadkomma. Men målbilden kan inte bli verklighet förrän strategin omvandlats till medvetna beslut och praktiska handlingar. Genomförandet kräver att alla medborgare har tillfälle att deltaga. Varje dag och året runt, precis som alvarsamhället och alla dess individer gör och har gjort i tusentals år.
Det är här det brister. Vi pratar fårsvingel men agerar ängshavre. Målbilden känns, trots all retorik, utopisk när mänsklighetens strävanden går åt motsatt håll och falska föreställningar lägger dimridåer över orsak och verkan. Resultatet blir att det är svårt att tro på målbilden och bidra till den. Men alvarsamhället tror inte, det fungerar som det gör bara därför att erfarenheten har visat att det blir bäst så.
Alvarmarkernas liv visar – i överförd bemärkelse – att en strategi byggd på samarbete, med naturen som förebild, är nödvändig för den mänskliga civilisationen. En socialekologisk strategi. Den innebär inte ett torftigt liv med begränsade tillgångar för mänskligheten. Där befinner vi oss redan: i en stressande och störd bristsituation. En klokare utvecklingsväg kan leda oss ur den. Kanske blir det värre ett tag, men än är det inte kört.
Naturen är generös och har förmåga att läka och komma igen om den får en chans. Det är människan som behöver byta strategi. Den extrema underarten miljardärer kommer att drabbas hårt och negativt, de får det torftigare men kommer säkert att överleva på sina avskilda växtplatser, precis som ängshavren på den betade marken. De måste bara lära sig tåla stress eller störningar. Fåtalets globala excesser måste upphöra, i praktiken och som förebild. Det alla andra behöver kommer då att finnas så det räcker.
Det som krävs är en strategi för klok användning och fördelning av resurserna, och för gemenskap. Och en större respekt för andra arters behov på jorden. Jag som representant för min art måste bli stress- och störningstolerant. Sluta konkurrera för att kunna samarbeta bättre.
En rosenvingad gräshoppa landar på kalkflisan bredvid mig, och rystar på kroppen. Det ser ut som om den tycker att svaren på mina funderingar är självklara. Och de finns på Ölands alvarmarker.
