Poros tidskrift
En essätidskrift
-
En oskyldig dom. Hur samhället bryter ner oss och skapar tvivel på oss själva
”Polis!” skrek de, och orden slog luften ur mig. Hjärtat slog sönder bröstet, svetten stack i huden, jag snubblade bakåt mot väggen. Allt snurrade: lampans sken, deras skuggor, stoltheten jag nyss burit. Jag grep efter något, vad som helst, för benen bar inte. Jag sjönk, tankarna rasade, allt snurrade: rummet, deras ansikten, min egen existens.
-
HUR-VAD FÅR-MÅSTE JAG SKRIVA
Simone de Beauvoirs scen släpper inte taget. Det som fastnar i mig är känslan av skuld. Det förebrående leendet, det att en frihet måste betalas med en död. Det är som om Luxembourgträdgården vänder något, något går inte att komma bort ifrån.
-
En avgrund som håller
När jag satte igång förstärkaren i fritidsgårdens replokal och tuggade och rev på strängarna flöt skräcken ur kroppen, ut genom fingrarna. Alla dämda ord rann ur mig. Seriemördarna på teve tar orden ut min mun: blod, extas, frihet. Musiken måste vara våldsam för att vara värd att spelas.
-
Ensamhetens vara
Insikterna som ensamheten gav får sitt värde genom återvändandet till samhället, vilket kan ske först när individen är redo att dela med sig av sina nyfunna kunskaper.