Efter idog jakt på vår tids Dagerman hade förvissningen sjunkit in: det finns ingen i vårt nya millennium som lyckats eller ens velat och vågat plocka upp stafettpinnen. Kanske, tänkte jag, tillhör den brinnande, bildrika och yviga prosapoetiska stilen det förflutna?

Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer.