Hur kan landskapet beskrivas annat än med vinden?
Redan här brister Dagermankännaren i mig ut i svansång, kanske mer än första gången jag bläddrade i en volym av Björn Ranelid. Inledningen till Vendela Lundegårdhs novell Pojken och huset (2024) är tillräckligt surrealistisk och uppskruvat modernistisk för den romantiker jag är, som läst sönder två pocketvolymer av De dömdas ö (1946). Om detta skall jag skriva. Och till alla – från Dagermankännaren till den ringaste av hobbyläsare – säger jag: tag och läs! Jag vågar utlova en häpnadsväckande upplevelse.
Var han ensam om att märka att nätterna inte längre sänktes från något ovan beläget tak eller att dagen inte blåstes in som en vit gas i det svarta höljet?
Efter idog jakt på vår tids Dagerman hade förvissningen sjunkit in: det finns ingen i vårt nya millennium som lyckats eller ens velat och vågat plocka upp stafettpinnen. Kanske, tänkte jag, tillhör den brinnande, bildrika och yviga prosapoetiska stilen det förflutna? Ranelid som nästan lyckats föra facklan vidare tillhör trots allt en gammal generation (se min förra Poros-essä Stig Dagerman i vår tid (2024)). Många har bistått mig i sökandet genom åren och jag är mycket tacksam. Men det visade sig att det var slumpen som skulle rädda mig i min uppgivenhet. Av en händelse klickade jag mig in på det eldiga ungdomsmagasinet KULT och kände det direkt. Har man läst Dagerman tillräckligt mycket och länge så känner man språkdräkten när man träffas av den. Här finns flera författare som bör få en Dagermankännare att haja till, men det var särskilt en ung estradpoet i Göteborg som fångade min blick:
Du tänker att himlen påminner om tjurens öga, och ju längre du stirrar in i natten, desto djupare skälver något i ditt bröst.
Vendela Lundegårdh arbetar med bilder på precis det sätt som har varit avgörande för att Stig Dagerman kommit att bli min husgud. Jag ska illustrera vad jag menar. Jämför citatet ovan med följande utdrag ur De dömdas ö:
Du ljuger du, du ljuger in ditt räddningsskepp i molnen, på ett molnflak välter du din tunga skrämsellåda, men håll dej då ur vägen när den faller, ty golvet är föga stadgat.
Surrealismen var bara en del av den modernistiska litterära stilbildningen i början av 1900-talet. Men Dagerman visar för oss i De dömdas ö att ju mer vi vrider upp en modernistisk text, desto mer surrealistisk blir den. Stilgreppet går att skymta på flera ställen i Pojken och huset:
Jorden en mjuk fuktig dyna. Du går de hundra meterna, ljuset är gult, gult. Ovanför dig öppnar sig himlen som en mun. Du tänker på att bli svald hel. Du tänker på tänder och lockläten.
Det finns någonting rebelliskt i en sådan språkkropp, en ilsk protest och intellektuell manövrering av det infantila upproret. Den är ett eko av fusionen mellan Kafkas symbolik och Faulkners språk som realiseras i De dömdas ö, stilen som Dagerman fulländade till en modernistisk kronjuvel. I djärva språng klarar Vendela Lundegårdh av den och det är anmärkningsvärt. Hennes novell handlar om en pojke som ensam flyttar in i ett hus på vischan. En kontextlös, förtätad, anonym skildring av ensligheten efter en flytt som till synes saknar skäl. I huset ekar tomheten och ute i hagen betar tjurar och kossor i gräset. I tomheten och tystnaden fördunklas tankarna. Känslorna trubbas. Ansiktet i spegeln hårdnar av ensamheten.
I huset kommer de mest märkliga tankar till dig. Du är osäker på hur, märker inte när de kliver in, utan ser bara på och låter dig upptas av dess former, smaker och doft. En söt citronkaramell eller kosmos. Hur eld fungerar. En saknad med bläckfiskhuvud och tio tentakler. Den sträcker sig efter dig och du vaknar som ur ett björnide, ser på klockan. Vad är tiden, när man inte har något att passa? Sekundvisarens sävliga tickande. Vad är ett vackert ansikte i sin ensamhet? Det att vara utan beskådan. Vad är det som rasar inombords? Allt det som väller ut och försvinner in i rummens mörka skrymslen. Vad är det som står pall?
Så passerar pojken köttdisken i en butik. Flytten till huset avmystifieras. Och min slutsats hänger lös i luften: Vendela Lundegårdh klär språket runt en kärna som är vår tids ödesfråga. Stig Dagerman förliste sina lastbara karaktärer på en öde ö i väntan på döden för att lära dem veta hut. Lundegårdh isolerar sin pojke i ett ekande hus flera mil från närmaste tätort av samma anledning. För vissa är det drömska, surrealistiska och abstrakta språket en onödig komplikation. Samtidigt vidhåller andra, med bestämdhet, att de inte vill bli skrivna på näsan. Den ekvationen får jag inte ihop. Ingen av Dagermans böcker har nämligen haft så få läsare som De dömdas ö, fast den skrevs i en närapå bekymmerslös tid, en tid när han var i toppform; friast, starkast, lyckligast och kanske mest skarpsynt. Det är alltså inte bara en subjektiv iakttagelse att benämna De dömdas ö som hans största bragd. Stig Dagerman är som bäst när han lyfter:
på slöjan och visar individen i sin ömkligaste form, när alla ord tagits ifrån henne, alla tröster smulats sönder och all vetenskaplig trygghet och alla ismers fernissa ryckts ur hennes händer. När ingenting mer än det rena livets vassa egg pressas mot våra blottade strupar, där finns en roman, en pjäs, en dikt eller en novell av Dagerman. (Stig Dagerman i vår tid)
Och det är då han skriver en roman som De dömdas ö. Den vassa eggen sitter kanske framför allt i den yviga stilen, men den finns lika mycket i handlingen och i berättelsens tema. För om man kan och orkar bryta sig igenom den surrealistiska kavalkaden är den en livsfilosofisk dystopi av samma dignitet som 1984 (1949) och Du sköna nya värld (1932). Många håller ändå den socialrealistiska romanen Bränt barn (1948) som hans storverk. Ett verk som skrevs av en trött, desperat, djupt deprimerad och mycket skuldtyngd författare, instängd i ett rum i Bretagne efter sitt första stora misslyckande, med reportageserien Fransk vår (1948) som enligt alla förväntningar hemifrån skulle tangera succén efter Tysk höst (1947). Jag är medveten om att Dagerman inte ville göra om samma sak två gånger, att han hela tiden experimenterade med formerna. Men med åldern blev hans texter tråkigare. Han vidmakthöll den språkliga intensiteten över Tysk höst och några noveller i Nattens lekar (1947), sedan orkade han inte mer. “Han bar, medfött eller inte, på en skuldkänsla, en känsla av lidande”, sa vännen Werner Aspenström i ett radiotal efter Dagermans död, och ger i samma tal en av de första inflytelserika förklaringarna på varför Stig Dagermans författarskap blev mer realistiskt efter reportageresan till efterkrigstidens Tyskland:
Denna last hos honom, denna börda av skuld, den placerar han och argumenterar om och konkretiserar på olika sätt. I Ormen (1945) är den ju mera privat, men om man tittar på hans Tysk höst, där har han ju placerat sitt dilemma, just den där kluvnaden mellan att kan man sitta här på sin stol och bara ägna sig åt att med ordglädje beskriva lidandet? ー han kallade detta diktens slutna lidande ー och här konfronteras han med det öppna lidandet i efterkrigstyskland. Har man verkligen rätt att överhuvudtaget ägna sig åt att skriva om lidandet? Han gjorde det själv i sin Tysklandsbok och han skrev väldigt vackert. Men samtidigt säger han att det är egentligen någonting omoraliskt.1
Att sitta på sin kammare och frossa i omoral och stilistisk gymnastik blev svårt för Stig Dagerman efter upplevelserna i Efterkrigstyskland. Men passiviseringen ligger ännu några år fram i tiden. Ännu har han kraft i sig. Den tyska hösten knäcker honom inte. Novellerna i Nattens lekar demonstrerar rörelsen mot realism. Den efterföljande romanen, Bränt barn, blir en kassasuccé. Men den är ett lågvattenmärke av författaren som åstadkom en modernistisk kronjuvel. Han gjorde ett tappert försök att hitta formen med Bröllopsbesvär (1949). Likadant var det med Tusen år hos Gud (1954), som utkom året han dog. Men då var hans livskrafter redan slut. Man kan dividera om huruvida hans engagemang för tidnings- och teatervärlden snarare än efterkrigstyskland tog ifrån honom hans litterära krafter, vilket någon expert argumenterat för. Men vi behöver ta höjd för att han kanske sålde sin själ till socialrealismen, den genre som bland många andra präglar Fjodor Dostojevskijs pricksäkra skildringar av civilisationsmänniskan. Den ekvilibristiska Dagerman har aldrig varit särskilt populär och det begrep han nog. Den som söker sår under erfarenhetens ok finner kanske bara god kommers. Socialrealismen karaktäriseras av en behärskad, nästan fostrande tillgjordhet vari författare försöker beskriva den litterära eller reella verkligheten och dess företeelser med exakthetens precision:
Han berättade lika uppriktigt som ni, visserligen på ett skämtsamt, bittert skämtsamt sätt: jag är full av kärlek till människorna, sa han, men jag förvånas över mig själv: ju mer jag älskar mänskligheten som helhet, ju mindre älskar jag människorna som enskilda individer, det vill säga var och en särskilt. I mina tankar, sa han, drömmer jag ofta om hur jag ska tjäna mänskligheten och kanske skulle jag verkligen kunna gå till korset för människorna, om detta plötsligt begärdes av mig, men samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet att jag inte står ut att leva tillsammans med någon i samma rum ens två dagar i streck.
Ovanstående citat är hämtat ur Dostojevskijs sista stora roman, Bröderna Karamazov (1879-80). Man kan kalla den socialrealismens kronjuvel eftersom den välförtjänt ofta bedöms vara tidernas mest inflytelserika roman. Den är konkret resonerande och nyktert bitsk också när den tematiserar våra djupaste och svåraste existentiella frågor. Men socialrealismen kan bara erbjuda oss återgivningar av världen såsom vi ser den, känner den, hör den och smakar den. Den behärskade tillgjordheten går miste om de djupaste mänskliga upplevelserna. Sådana upplevelser skildrar Dagermans surrealistiska modernism på ett oöverträffat vis. Jämför till exempel hur Dostojevskij ovan placerar sin karaktär i förgrunden, medan Stig Dagerman i De dömdas ö tar stora sjok av mänskligt medvetande och tematiserar samma existentiella frågor som Dostojevskij men i termer av ett djärvt och yvigt språk:
Glöm inte dej själv, du vann en lagom frist på cirka åtta dagar, under vilka du kan ströva omkring på ön som en av dessa ödlor. Kanske du får skal till slut som de. Lär dej deras vanor, tillägna dej deras sätt att leva så att du slipper dö än på trehundraåttio år! Du slipper dessa relationer i tiden och i rummet med andra människor, dessa bindemedel, dessa osynliga kontakter och spänningsnät som gör människolivet värt att leva. Men innan du blir ödla, innan du stelnar, innan du förlorar talförmågan, skrik ut i tystnaden: min sista handling som människa var ett förräderi.
Det är den här stilen som fick mig att se det som min uppgift att söka vår tids Dagerman. Den tidiga Dagerman alltså. För att ta efter honom krävs nämligen en speciell typ av författare – medan den som efterbildat den senare, mognare Dagerman kan vara vem som helst. Det var därför jag föll för Ranelid, även om han saknar mycket av Dagermans ungdomliga intensitet (men äger desto mer av ålderdomens bildskönhet). Det överraskar mig alltså inte att jag till slut fann den dagermanska intensiteten, den surrealistiska modernismen i en ung estradpoet. Till och med Dostojevskij experimenterade med surrealism i sin ungdom, innan han fängslades i Sibirien, skenavrättades och hemföll till den ryska socialrealismens credo. Det slår mig faktiskt först nu, nu när jag läser ovanstående stycke igen, att det finns viss likhet mellan Dostojevskijs Sibirien och Dagermans Tyskland: de båda fick uppleva och reflektera kring inhumana livserfarenheter och båda blev följaktligen socialrealistiska författare. Kanske är deras författarskap ett tecken inte bara på att socialrealismen är en starkare genre, utan också på att svåra upplevelser förenklar och konkretiserar tänkandet. Kanske är det bara en åldersgrej. … fast nej. Bara för att en text är enklare att begripa betyder det inte att den är bättre och allmängiltigare (James Joyce’s Odysseus (1922) är och förblir den mest storstilade och ambitiösa kompromissen mellan socialrealism och surrealism). Bränt barn, Stig Dagermans språkligt fattigaste bok, är hans mest sålda och översatta. Man bör alltså inte förvånas över att De dömdas ö aldrig blev särskilt omtyckt. Dagerman och Dostojevskij föll för trycket av sina erfarenheter och för läsarnas behov av att bli skrivna på näsan. Nu är vår tids skriftställare livrädda inte bara för att bli missförstådda, utan för att inte överhuvudtaget bli förstådda. Det är enkelvägen till redaktörernas periferi och till nudlar istället för fläskkött. Så kanske har regissören Pontus Stenshäll en vidare poäng i att det ännu efter 80 år inte finns någon text likvärdig De dömdas ö på det svenska språket.2 Redaktörer vågar helt enkelt inte släppa igenom så uppskruvade texter genom nålsögat. Att författare både mäktar med och försöker nå ut med dem tvivlar jag inte på. Det har bevisats av gamle Ranelid och det har bevisats av unga Lundegårdh. Samtidigt ser det ut som att få vågar eller orkar. Många lever upp till Dagermans tematiska arv, men Björn Ranelid var den enda författaren jag fann som överhuvudtaget kunde leva upp till det stilistiska arvet. Därför hoppas jag att Vendela Lundegårdh fortsätter på den bana hon stakat ut åt sig. Mitt hopp är inte stort, förr eller senare tycks de flesta ge upp (eller växa upp?) och bli socialrealister. Om de alls provade någonting annat från början. Men en romantiker måste ju få drömma, eller hur?
SLUTNOTER
1. Stig Dagerman 100 år – det litterära underbarnet som fick skrivkramp, Sveriges Radio, 2023-11-03, https://sverigesradio.se/avsnitt/stig-dagerman-100-ar-det-litterara-underbarnet-som-fick-skrivkramp ↩
2. Dagermanpodden, avsnitt 8, https://open.spotify.com/episode/1JtMxRlnp68rDfRzbTYXj2?si=f60158075e6c4f6a ↩
Christopher Andersson
Bildkälla
Stig Dagerman, Wikimedia Commons
Vendela Lundegårdh, KULT Magasin