När jag satte igång förstärkaren i fritidsgårdens replokal och tuggade och rev på strängarna flöt skräcken ur kroppen, ut genom fingrarna. Alla dämda ord rann ur mig. Seriemördarna på teve tar orden ut min mun: blod, extas, frihet. Musiken måste vara våldsam för att vara värd att spelas.
Bokslut över försöken att ta reda på vad det är med mig. Mötet på mottagningen som ett sista strå på vårdinrättningens rygg. Läkaren stående mitt emot mig i ett undersökningsrum och en febrig dröm om vad jag skulle ställa till med om jag åter hade tillgång till två friska händer.
Det är en fruktansvärd balansakt. Den som tar hotet på allvar är lika känslig för dissonans som den som tyr sig till framsteget. Ingen vill befinna sig i det obehag som dissonans ger upphov till.
När eftermiddagen kommer och solen står lägre på himlen kommer dånet långsamt tillbaka. Ju senare dagen lider desto högre stiger det i mig och det blir svårt att överrösta. Kraften i det hela förvånar mig. Att prata förnuft med sig själv är bara möjligt till en viss gräns.
