I Illuminerade detaljer vecklar författaren Péter Nádas minnen ut sig över det ungerska 1900-talet. ”Jag minns” bildar en magisk formel, bräcklig och opålitlig, som konstituerar den enda möjligheten att förstå vad det var som hände.
Skrivande
Lämna naglarna!
HUR-VAD FÅR-MÅSTE JAG SKRIVA
Simone de Beauvoirs scen släpper inte taget. Det som fastnar i mig är känslan av skuld. Det förebrående leendet, det att en frihet måste betalas med en död. Det är som om Luxembourgträdgården vänder något, något går inte att komma bort ifrån.
Stig Dagerman i vår tid
Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer.
Skissörerna
Jag vill närma mig den textproduktion som ännu inte har laddats av en riktning mot marknaden och snegla på människorna i skrivprocesserna. Vilka är de och vad vill de skriva om? Jag kallar dem skissörer.
Läsningen räddade mitt liv
Ett sammanbrott i taget. Jordan Peterson talar om hummerhjärnans återväxt som en självklarhet. Jag tror återväxten är allt annat än självklar.
Den målade kistan
På Sveavägen ligger Föreningssparbankens kontor. Solen går upp och vi hänger på låset. Mamma har pengarna i en Konsumkasse. Genom plexiglaset ser jag vaktmästaren skramla med nyckelknippan. Han skrattar ljudlöst när han får syn på mig, och låser upp.
Det essäistiska ögonblicket
Kärleken och essäistiken. Att dröja i tillstånd av klarhet utan fullständighet. Att vandra i sällskap, in i varandra. Mina fjärilar har landat i en tillfällig formation. De kommer inte vara stilla länge, du ser dem slå med vingarna, vet att de flyttar sig så snart du griper efter dem.
Konsten att läsa med penna
Mortimer J. Adler (1902–2001) var en amerikansk filosof och pedagog, huvudsakligen verksam vid universitetet i Chicago och en av förgrundsgestalterna inom liberal education. Essän publicerades första gången 6 juni 1940 i The Saturday Review.