Den målade kistan

I december 2020 tar jag tåget till Stockholm för att fira jul med mamma. Min pappa träffar jag inte. Efter en serie konflikter har jag sagt upp kontakten och vi har inte talats vid på mer än ett år. De sista månaderna av vår relation var nästintill outhärdliga, och efter uppbrottet infann sig en känsla av frihet. Nu är alltsammans överspelat, känner jag. Men denna vinterkväll ska allt förändras.

Mamma har rensat vinden och tagit fram en låda med gamla saker, som hon väntat på mig för att öppna. Hon placerar den förväntansfullt framför mig, och jag slår mig ner i soffan. Mamma lyfter upp föremålen ett efter ett: min koboltblåa skoluniform, med initialerna broderade över bröstet; min basketboll, med lagkamraternas signaturer i tusch; min namnskylt från daghemmet Luftspringaren, som nu är en kontorslokal. 

Nämen, ser man på! säger mamma, och slår ihop händerna. 

Jag böjer mig närmre, och får syn på ett svart föremål, som jag till en början inte kan placera. 

Mamma sträcker ner händerna, och lyfter upp det i ljuset. När hon lämnar över föremålet har hon något högtidligt i blicken. Jag håller det i mina händer och betraktar det under tystnad. Det är en kista i cederträ.

Jag sluter ögonen, och ser in i det förflutna.

***

Pappa står vid tröskeln till min och mammas lägenhet, iförd midnattsblå kostym och med håret glänsande av vax. En timme tidigare har planet från Casablanca gått ner för landning, han har hämtat bagaget i ankomsthallen och stigit in i en taxi. Nu rättar han till slipsknuten, harklar sig och ringer på. Dörren öppnas. 

Pappa går in i vardagsrummet, och slår sig ner vid fönstret i burspråket. Mamma ställer askkoppen bredvid honom. Han för tändaren till munnen och vrider på gnisthjulet. Lågan speglas i hans blick. Han drar ett bloss, och lägger cigaretten åt sidan. Sedan tecknar han åt mig att komma närmre. Jag går försiktigt över parketten. Han tar tag om mina axlar, och ser på mig. Ansiktet framför mig spricker upp i ett leende. 

Nu har jag dig! utbrister han, och drar mig intill sig. 

Jag skrattar, och försöker slå mig fri. Han reser sig, lyfter mig mot taket och snurrar. När jag landar är yrseln så stark att jag måste anstränga mig för att hålla balansen. Mattan veckar sig under mina fötter. Jag snubblar och drar med mig en lampa i fallet. Pappa applåderar. 

Jag reser mig upp och ser tillitsfullt på honom från min plats invid soffan. Pappa ser istället på klockan som glänser kring handleden. Han förklarar att han har bråttom, och skyndar ut i hallen. När han tar på sig ytterrocken drar han sig något till minnes. Han tar fram ett paket i kartong, lägger det på hallgolvet och ber mig öppna. Jag sliter i förpackningen, men det är lönlöst. Mamma kommer med saxen och hjälper till. Hon frigör föremålet från alla lager av bubbelplast och ställer ned det framför mig. Det är en svartmålad kista i trä, med silverinfattade halvädelstenar i blodrött, turkost och gredelint. Den är så stor att jag knappt orkar lyfta den. 

Försiktig! säger pappa, och böjer sig ned för att ställa den till rätta. 

Han berättar att flygplanet mellanlandade i Sahara, och att det var där han köpte presenten. Han vänder kavajfickorna ut och in, och visar mig ökensanden. Sedan kysser han min panna, reser sig upp och försvinner ut genom dörren. Jag försöker följa efter, men vid dörröppningen håller mamma mig kvar. Just som pappa ska försvinna nedför trapporna vänder han sig om och ser på mig. Han gör en teaterbugning, och skyndar vidare. 

Mamma plockar undan askkoppen, ställer tillbaka lampan och lägger mattan till rätta. Jag sätter mig i skräddarställning framför kistan, och betraktar den i tysthet: de dyrbara stenarna, som glittrar i ljuset från kakelugnen; det målade träet, som doftar av röd ceder; silverdetaljerna, som ännu är kalla av snön. Kistan är så gott som perfekt. Den är stor och vacker, och det är pappa som givit mig den. Jag skjuter undan locket, och drar fingrarna längs med kistbotten. Bara en sak fattas. Kistor ska fyllas med skatter, men den jag har framför mig är tom. På mitt rum har jag en skål med pengar, där sedlarna är nedknycklade bland mynten. Det är sådant jag fått i present av mina släktingar, och sådant min mamma har mutat mig med för att få mig att städa rummet. Jag är en girig pojke och gör ingenting gratis, men jag vill inte köpa något, och pengarnas värde intresserar mig föga. Deras syfte är att glänsa – liksom piastrarna på skeppet Hispaniola, som seglar över Bristolkanalen i min illustrerade utgåva av Skattkammarön.

Mina favoritmynt är tiokronorna, och det slår mig att mamma en gång berättade för mig att pengar går att växla. Om jag förvandlar alltsammans till tior, tänker jag, kan jag fylla kistan så den svämmar över. Jag hämtar skålen, går in till mamma och häller ut pengarna framför henne. 

Hur gör man dem till tior? frågar jag, och stirrar på henne. 

Hon ser förbryllat på mig. 

Ja du, svarar hon. Då får vi nog gå till banken. 

Banken – ordet ekar inom mig. För mitt inre öga ser jag kassavalvet, där tiorna förvaras. Jag bär hem mynten i en säck och fyller min kista med guld. Min pappa kliver in genom dörren, klädd i mörkblå kaptensrock med mässingsknappar. Han slår sig ner i fåtöljen och räcker mig en flintlåspistol med inläggningar av pärlemor. Jag har en sabel i bältet, och en trekornshatt. Han gratulerar mig; jag har löst uppgiften. Nu är vi sjörövare, och han ska aldrig mer ha bråttom att gå. Tillsammans gräver vi ner skatten på husets innergård. Vår karta är utnött, skriven i blod.

Utan ett ord knäpper jag pyjamasskjortan och störtar ut i hallen. Jag tar på mig de fodrade vinterstövlarna med kardborreband, och häver mig på tå för att få grepp om handtaget. Dörren glider upp, och trapphusets luft slår mot mitt ansikte. Mamma kommer springandes. 

Klockan är för mycket, förklarar hon. Banken har stängt. 

Hon begriper inte uppdragets allvar. När bankmänniskorna fattar vilka summor jag för med mig, kommer dörrarna slås upp på vid gavel.

Jag ska växla in hela skålen, försöker jag. Men mamma är omöjlig. 

Vi kanske hinner dit imorgon, svarar hon och gäspar.

Jag betraktar den enorma människan som står framför mig i dörröppningen och skakar på huvudet. Det är lönlöst att kämpa, inser jag. Jag sparkar av mig stövlarna och går in på mitt rum.

Nästa morgon vaknar jag tidigt. Jag springer in till mamma, som ligger med blocket mot knäna och skriver. Jag rycker i täcket. Det är dags att gå.

På Sveavägen ligger Föreningssparbankens kontor. Solen går upp och vi hänger på låset. Mamma har pengarna i en Konsumkasse. Genom plexiglaset ser jag vaktmästaren skramla med nyckelknippan. Han skrattar ljudlöst när han får syn på mig, och låser upp. Jag vill rusa in, men mamma ber mig vänta. Hon håller mig i handen, och tar en nummerlapp. Signalen går. Damen i kassan vinkar fram oss. Jag ställer mig så nära att jag knappt kan se. Mamma förklarar sitt ärende och tömmer kassen. Damen räcker över ett rör i violett papper. Mamma lägger det i väskan. 

Vi kommer hem. Jag kupar händerna framför mig och mamma ger mig röret. Jag går in på mitt rum, och ber mamma stänga bakom mig. Kistan står mitt på golvet. Jag tar av locket, river sönder pappersröret och låter guldet falla mot kistbotten. Jag kan inte tro mina ögon. Pengarna räcker inte till. Tyget skymtar fram mellan mynten. 

Mamma rusar in. Fastän hon säger att allt ska ordna sig inser jag att jag har blivit lurad. Pengarna var mer än tillräckliga. Det är kistan som har fel, inte jag. Den ska förpassas till vinden som bestraffning. Mamma böjer sig ner och kramar mig. Jag vilar hakan mot hennes axel, och ser in i spegeln mitt emot. Spegeln ljuger. Den visar en pojke med våta kinder, men den borde visa en sjörövare. 

* * *

Mamma lyfter upp kistan ur lådan med barndomsminnen, och lämnar över den till mig. Den väger inte mer än ett kilo, och mäter bara några decimeter på bredden. Jag ställer den framför mig på soffbordet. En av stenarna lossnar ur sin sockel. Dammet yr när jag lyfter på locket. På kistbotten finns en handfull tiokronorsmynt av det äldre slaget, där kungens blick är mera vaken än vid senare präglingar. Mamma berättar om myntröret och Föreningssparbanken. Jag svarar att jag minns. 

När jag ser på kistan grips jag av en överväldigande känsla av ömhet. Jag tänker på pappa, som jag inte har talat med sedan förra sommaren. Känslan påminner om den jag upplever när min fästmö har rest bort över helgen och jag får syn på hennes hårband: För ett ögonblick är det bandet jag älskar och inte henne. 

Jag lyckades aldrig fylla min kista med guld, vi blev aldrig några sjörövare och pappa slutade aldrig ha bråttom att gå. Därför vägrade jag nöja mig med verkligheten.

Såhär i efterhand inser jag att jag som barn försökte förvandla mitt liv till en saga. Jag behandlade mina ägodelar som rekvisita, och arrangerade dem så att de skulle passa det skådespel jag för tillfället ville iscensätta. Kanske ville jag skapa en verklighet där inget var meningslöst, och där min oförmåga att hålla kvar min pappa kunde transformeras till skönhet. Men tiden var inte mogen för ett sådant företag. Ett sådant mål kan bara uppnås genom konsten, och som barn låg den utom räckhåll för mig. 

När jag reser hem till Uppsala den kvällen bär jag med mig kistan under armen. Jag placerar den på bordet i arbetsrummet och börjar skriva: Pappa står vid tröskeln till min och mammas lägenhet, iförd midnattsblå kostym och med håret glänsande av vax. 

Jag slår upp fönstret. Luften är mycket kall. Under arbetet har det hunnit bli natt, och snötäcket skimrar i månljuset. 

Plötsligt förstår jag hur sagan ska sluta. Jag sätter punkt, skjuter undan locket och placerar skrivboken i kistan. Den passar perfekt.