En essätidskrift

”Polis!” skrek de, och orden slog luften ur mig. Hjärtat slog sönder bröstet, svetten stack i huden, jag snubblade bakåt mot väggen. Allt snurrade: lampans sken, deras skuggor, stoltheten jag nyss burit. Jag grep efter något, vad som helst, för benen bar inte. Jag sjönk, tankarna rasade, allt snurrade: rummet, deras ansikten, min egen existens.

Med blicken på de forna jöklarna bestämde jag mig för att skapa mitt egna bibliotek av smältande texter. Texter att återkomma till för att förstå det obegripliga i att tusentals år av iskall historia smälter undan. Det finns något befriande i att ägna sig åt sparande när så mycket går förlorat.

Att släppa kontroll- och prestationsbehoven, att avstå försöken att täppa igen springorna – det är ändå ett omöjligt projekt. Det är där ljuset sipprar in. Och det är där tomheten omvandlas till öppenhet.

Jag tänker att spirorna faktiskt betyder något. Inte på samma sätt som för Arnold, men även för mig, som snart ska lämna Oxford, och som förlorat flera närstående under vistelsen här, blir de en symbol för tidens flykt.

Kentauren har två alternativ: (A) Om han väljer att bestiga en häst kan han få sexuell stimulans. Denna är relativt kortvarig. (B) Om han väljer att söka kontakt med människor (och lyckas med detta) kan han få intellektuell stimulans. Denna kan vara såväl kortvarig som långvarig till sin natur.