En dörr på glänt

Tranströmer, Weil och tomhetens förvandling

Återigen är jag där. Jag rör mig mellan slingrande kopparormar och lupiner som sträcker på sig ”som om de ville se havet”. Jag befinner mig i den sista dikten i Tomas Tranströmers diktsamling För levande och döda – ”Guldstekeln” – och blicken färdas målmedvetet mot den rad som för mig blivit ett mantra:

Vad jag avskyr uttrycket ‘till hundra procent’.

Jag vet inte vad som föranledde formuleringen, vad som fick Tranströmer att skriva så just 1989. Kanske rymmer orden hans erfarenhet av att några decennier tidigare, under sent 60- och en bit in på 70-talet, ha befunnit sig i den offentliga skottgluggen när han emellanåt fick kritik för avsaknaden av politisk tydlighet i sin poesi. Det var en tid då inte minst litteraturen förväntades erbjuda tvärsäkerhet, något Tranströmer aldrig tycktes kunna förlika sig med.

Bland diktens lupiner och reptiler trängs också en bokstavstrogen tv-predikant med ”ett leende som kvävde ett skri”. Diktjaget, som brottas med sina inre demoner, uttrycker en trötthet över de människor som är ”hundra procent”, eller åtminstone låtsas vara det. De som

inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den
Oidentifierade –
gå förbi dem!

Trettio år senare finner jag här en spegelbild av min egen frustration. För det är så ofta jag inte känner mig ”hundra procent”. Alltid glappar det någonstans, hur mycket jag än försöker sluta tätt. Det är som att gå runt och bära på en inre tomhet som aldrig blir fylld. Vanligtvis är det en irritation över något som får mig att återvända till Tranströmers utrop, som då jag läser en jobbannons adresserad till en stresstålig, flexibel och alldeles underbar person – eller när jag drabbas av den återkommande insikten om hur sociala medier får oss att göra oss själva till säljbara produkter. Det kan också vara den där tvärsäkerheten som kväver varje möjlighet till verkliga samtal, den som tagit i besittning nästan vartenda ett av cyberrymdens kommentarsfält. Det rör sig inte bara om vardagliga irritationsmoment eller om vår samtids fixering vid perfektion – min oro har djupare rötter. Tranströmer tycks mig vara något väsentligt på spåren när han i dikten skriver: ”Den största fanatikern är den största tvivlaren. Han vet / det inte.” Längtan efter det tvärsäkra och fullkomliga kan ofta leda till olika former av politisk och religiös fundamentalism, vars fula ansikten vi möter dagligen. Tranströmers dikt väcker frågan om det går att se på sin egen otillräcklighet, sin osäkerhet och sitt tvivel på ett annat sätt, om det till och med är nödvändigt att göra så. Finns det rentav något vitalt vi missar när vi flyr eller försöker gömma undan detta?

Besvikelser och olycka drabbar oss alla i olika form och grad. Ingen klarar sig oskadd genom livet. Det finns en otillräcklighet inbyggd i själva den mänskliga erfarenheten. ”Det mänskliga livet är omöjligt” som den franska filosofen, aktivisten och mystikern Simone Weil konstaterar i sin bok Tyngden och nåden (1947). Weil – född 1909 i en välbärgad, sekulär judisk familj – beskrevs redan i sin samtid som en excentrisk person med ett outtröttligt patos. Hennes politiska uppvaknande skedde tidigt: hon var övertygad marxist och stod nära den syndikalistiska rörelsen under merparten av sitt liv. Trots sitt engagemang var Weil knappast särskilt dogmatisk; hon drog sig aldrig för att kritisera personer i det egna ledet eller konstruktiv dialog med meningsmotståndare. Hennes iver att förkroppsliga sina politiska teorier gjorde att hon vid ett tillfälle lämnade sin lärartjänst och tog värvning på fabrik för att på djupet förstå arbetarnas situation. Vid ett annat tillfälle ställde hon upp som frivillig i en anarkistisk brigad i det spanska inbördeskriget – helt utan stridserfarenhet. Enligt flera av Weils levnadstecknare ska hennes radikala empati ha varit en bidragande orsak till hennes död. Hon ska i solidaritet med de lidande i kriget ha fastat (även om det finns de som menar att självsvälten berodde på andra orsaker), som i kombination med tuberkulos ledde till hennes alltför tidiga bortgång 1943 i Ashford, England på flykt från Vichyregimen. En stor mängd författare och tänkare har varit influerade av hennes tänkande, vilket kan sägas vara lika säreget som hennes livsöde. Det är ett tänkande som är präglat av vidsynthet, paradoxer och ständiga perspektivskiften. Liksom hos Tranströmer finns ett motstånd mot det tvärsäkra och det tillrättalagda. Det är vad jag tar fasta på.

I Tyngden och nåden beskriver Weil hur livet gång på gång lämnar oss med ”en tomhet” (franska: un vide). Vår första reaktion är ofta att försöka fylla ut den. Hos människan verkar hon identifiera ett slags horror vacui (”rädsla för det tomma”) och hon kallar den utfyllande mekanismen för den mänskliga ”tyngdkraften” eller ”tyngdlagen” (la pesanteur). Det är denna egoistiska kraft som drar henne nedåt, som innefattar den destruktiva längtan efter jämvikt, efter enkelhet och helhet. Ett närliggande begrepp i sammanhanget är ”fantasin”, som i Simone Weils vokabulär är negativt laddat. Hon skriver: ”Fantasin arbetar oavlåtligt på att täppa till alla springor, genom vilka nåden skulle kunna slippa in.” Detta kan exempelvis ta sig uttryck i fantiserandet om hämnd – att vilja fylla sin egen tomhet genom att skapa en tomhet hos den andre. Fantasin är för Weil en flykt från verkligheten, något som fördunklar tillvarons sanna tillstånd.

Men det finns en annan väg än flykten i mötet med det tomma. Enligt Weil finns en möjlighet att låta tomheten bli ett utrymme – ett tomrum – för något annat, något nytt. Det är här ”nåden” (la grâce) kommer in, begreppet hon använder som kontrast till ”tyngdkraften”. Det är ett annat slags kraft som går bortom människans aktiva påverkan. Hos Weil har ordet utan tvekan religiösa undertoner och är förbundet med det gudomliga. Omvälvande andliga upplevelser fick henne senare i livet att omfamna den kristna tron och författa texter i vilka det religiösa spelar en central roll. Men det är knappast fråga om kristen dogmatism. Till saken hör att Simone Weil aldrig gick med i den katolska kyrkan; hon var starkt kritisk mot dess exklusiva sanningsanspråk och hierarkiska struktur. Dessutom ville hon stå utanför i solidaritet med alla som också utestängts från kyrkan. Med andra ord rymmer begreppet ”nåden”, som så ofta hos Weil, något allmänmänskligt.

På samma sätt som vi drabbas av olyckan, träffas vi stundtals av ljuset – av oväntad godhet eller lätthet. Enligt Weil kan det ske endast genom att man rotar sig i det nuvarande tillståndet, med allt vad det rymmer av lidande och meningslöshet. Man måste ”[l]ägga av sig sin inbillade härskarmakt över världen”. Det är inte något lyckopiller hon rekommenderar, likväl ryms något djupt befriande i hennes tanke. Att släppa kontroll- och prestationsbehoven, att avstå försöken att täppa igen springorna – det är ändå ett omöjligt projekt. Det är där ljuset sipprar in. Och det är där tomheten omvandlas till öppenhet. Som det står skrivet i en annan Tranströmervers: ”Jag är inte tom, jag är öppen”.

Är det inte ur denna position konsten och kreativiteten så ofta springer fram? På samma sätt som stränginstrumentet behöver sin resonanslåda behöver skapandet rymd. En sinnenas uppmärksamhet på signaler som annars riskerar att försvinna i bruset. Och är det inte så att konsten i sin tur, genom ett slags vågrörelse, kan skapa något som skulle kunna kallas rymd, hos mottagaren? Kanske är det precis det Tranströmer var inne på när han i en intervju i Lyrikvännen säger att dikten till sin funktion kan ”få människor att igenkänna sig själva och igenkänna sitt liv och känna kontakt med skapande krafter över huvud taget, utanför sig själva och inom sig själva.” Kanske öppnar sig en väg till kommunikation precis här.

Hos Simone Weil är skapandet i mångt och mycket att avstå, avstå för att ge utrymme åt något annat. Hon utgår från föreställningen om en Gud som drar sig tillbaka, avstår från att vara allt. I strid med den konventionella kristna uppfattningen är Gud på så vis inte allsmäktig och direkt agerande i världen för Weil, utan endast närvarande i en eggande frånvaro. Stundtals är det som om Weil försöker riva muren mellan teism och ateism; det går att läsa hennes teologiska uppfattning som ett slags religiös ateism, en kristendom efter Guds död. Weil brukar ofta placeras i den kristna mystikens fålla, men här finns också uppenbara referenser till judisk mystik. Tzimtzum är hebreiska och betyder ungefär kontraktion eller sammandragning; det är också namnet på en lära framlagd av den judiska 1500-talsmystikern Isaac Luria. Han menade att Gud i begynnelsen var allt och att han genom att dra ihop sig skapade ett tomrum där världen kunde existera. Denna tillbakadragande princip applicerar Weil på relationen mellan människa och människa.

Weil beskriver hur hon ibland, när huvudvärken var som värst, drabbades av en lust att slå till människor på precis den punkt från vilken hennes egen värk utgick. Vi vill bli förstådda, ibland till vilket pris som helst. Vi vill att andra ska känna det vi känner. Återigen: den mänskliga tyngdlagen. Weil menar att det finns något expansivt i vår natur; jaget önskar fylla ut universum. Inte sällan leder det till att vi gör andra människor till objekt för våra egna begär, i hopp om att de ska göra oss hela. Det sker medvetet eller omedvetet. Men för att verklig medmänsklig kontakt ska bli möjlig måste vi, enligt Weil, ta ett kliv tillbaka. Vi måste avstå från att vara ”hundra procent”. Först då finns utrymme för verklig kommunikation. När vi inte längre tror att vår subjektivt upplevda verklighet är den enda verkligheten, när vi inte längre agerar som om vi satt inne på hela sanningen.

I en annan av bokens episoder berättar Weil om hur hon skrivit brev till en vän som gjort henne besviken och hur hon på förhand fantiserat om hur vännen skulle svara. Vännen måste svara på det sättet, allt annat är otänkbart. Weil skriver:

Människorna är oss skyldiga det som vi inbillar oss att de skall ge oss. Vi måste efterskänka dem den skulden. Att medge att de är annorlunda än vi föreställt oss dem i fantasin, det är att efterlikna Gud när han drar sig tillbaka.

Kärlek och vänskap kräver avstånd och rymd för att kunna existera. Kanske måste vi ge utrymme åt den andra att bara få finnas till, utan att slukas och konsumeras av våra subjekts expansioner. Ett utrymme för den andra att få vara annorlunda, för en människa sammanfaller aldrig exakt med våra förväntningar på henne. Inte ens vi själva gör det! Som Weil fortsätter: ”Också jag är en annan än den jag inbillar mig att vara. Att veta det, det är förlåtelsen.”

Mellan Tranströmer och Weil finns många beröringspunkter, det blir tydligare ju mer jag läser. I en intervju i Folket i bild citerar Tranströmer, vid tillfället 25 år gammal, ett stycke ur Weils Tyngden och nåden, som svar på frågan om han kan formulera sin gudstro:

Jag är fullkomligt viss om att det inte finns en Gud i den meningen att jag är fullkomligt viss om att det inte existerar något som liknar det jag kan föreställa mig när jag säger det namnet. Men detta som jag inte förmår föreställa mig är ingen illusion.

Båda två uppbådar ett motstånd gentemot det statiska och det låsta, något som inte begränsar sig till deras religiösa uppfattningar utan genomsyrar hela deras intellektuella gärning. Världen kan varken greppas eller ägas. De värjer sig båda för de enkla lösningarna, något som är lätt att förstå: Weil följde Nazitysklands expansion på nära håll och den några årtionden yngre Tranströmer fick också han se, om än på avstånd, konsekvenserna av de totalitära ideologierna. Weil skriver i Tyngden och nåden om sin samtid och dess längtan efter tvärsäkerhet, hur ”nästan alla älskar någon totalitär ideologi och hatar en annan. Råder det alltid identitet mellan det man älskar och det man hatar?” Det sistnämnda är slående likt en beskrivning i Tranströmers dikt ”Om historien” ur Klanger och spår (1966): ”Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett / olyckligt äktenskap, / formade av varann, beroende av varann.”

Både Weil och Tranströmer uppvisar en respekt för människans integritet. De vill rädda henne undan de totalitära krafter som, inifrån och utifrån, vill begränsa och förutbestämma – något som är omöjligt, vandrande paradoxer som vi är. I Tranströmers dikt ”Kort paus från orgelkonserten” från Det vilda torget (1983) sägs varje människa ha en encyklopedi som växer fram i själen. En ”Motsägelsernas bok” där allt som står skrivet ”ändras varje stund, bilderna retuscherar / sig själva, orden flimrar”. Det är möjligen så att vägen till att tillåta andra att vara otillräckliga och annorlunda är att försonas med vår egen otillräcklighet och annorlundahet. Kanske skapar hela den rörelsen ett rum där vi alla får plats. En öppning mot ”nåden”.

Kanske skildras just en sådan öppning i Tranströmers ”Den halvfärdiga himlen”, där det beskrivs hur en plötslig lätthet infinner sig:

Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.
Det tidigare gömda kommer fram i ljuset:
Allting börjar se sig omkring.
Vi går i solen hundratals.
Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Vi är halvöppna dörrar till en halvfärdig himmel. I det språket ryms vi, tänker jag. Det är långt bort från tvärsäkerhet och perfektion. Jag tror det är dags att på allvar omfamna tvivlet och bristen, för om Weil och Tranströmer har rätt kan de både vägleda oss från den fantasi som målar över verkligheten och befria oss från kontaktlöshetens förbannelse; genom dem kan vi utvinna praktiker som motarbetar det hundraprocentiga, som står emot fundamentalismens lockelser. Dörren till vår skuggsida, till ”den Oidentifierade”, är inte längre stängd; den står öppen, om än bara på glänt.

Referenser

Tranströmer, Tomas. Samlade dikter och prosa 1954–2004. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2011

”Intervju med Tomas Tranströmer. Vid bandspelaren Gunnar Harding” i Lyrikvännen 1973:6. Hämtad från I arbetets utkanter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2015.

Intervjun i Folket i bild gjord av Lasse Söderberg här återpublicerad i KvP: https://www.expressen.se/kvallsposten/kultur/inte-for-sent-ta-ett-fiasko/ 10/12 2011.

Weil, Simone. Tyngden och nåden. Översättning av Margit Abenius. Skellefteå: Artos bokförlag, 1994