En avgrund som håller

Det är morgon innan skolan och jag kränger på mig vinterkängorna i grovköket. Jag hör inte vad han säger men känner det i skräcken som flyter med blodet i ådrorna. ”Hör du vad jag säger?” ryter han och i ett trots olikt mig svarar jag ”kanske”, vilket är ett misstag. En hand stor som mitt ansikte griper tag om strupe, hals och nacke och vräker mig upp mot väggen. Jag hänger en stund med ett stort, mörkt, buskigt ansikte framför mig, med hård mun och tungan inbakad under läppen ner mot hakan. Han lyfter mig en meter eller så. Jag kan inte andas men skräcken har domnat. Rädslan släpper alltid när han börjar. Som en hind när jakten är över och slakten återstår.

***

Men skräcken försvann aldrig. Den smälte ihop till stormande hav i skolan och på kvällarna med hungern gnagande i kroppen. Alla timmar jag legat vaken om kvällarna under det noppriga taket syns inte på mig. Taket som i mörkret tycktes mig bölja drömskt medan rädslan för att röra mig bultade i bröstet. Jag lyssnade på den vuxna världen genom det grönspräckliga, plastiga golvet, den vuxna världen som existerade för att tjudra mig i sängen i kedja och munkavle. Den lättretliga vuxna världen som ville se på teve i fred och som när som helst kunde förvandlas till tunga steg i trappen om jag inte låg stilla och alldeles tyst.

Medan vuxenvärlden tvingade mig till fotbollsträningen mådde jag som bäst i replokalen. Visst tyckte jag om fotboll, men någon särskild vinnarskalle hade jag inte. Och min sociala kompetens var gravt underutvecklad; jag tyckte bäst om att spela själv. Så när mamma köpte min första gitarr la jag skorna på hyllan direkt. Gubben blev vansinnig därför att “normala barn spelar fotboll”, men hon stod på sig. Det återgäldade jag genom att ägna all min fritid åt att spela gitarr. Inte ens när gubben dundrade uppför trappen och krävde stängd dörr tills jag lärt mig spela ordentligt, svek mitt mod.

Samtidigt, bakom min brors rumsdörr, dånade Korn och Slipknot. De tog jag med till replokalen på Tegelvillan, den numera nedlagda fritidsgården i Valla, en mil utanför Katrineholm. Jag blev stammis i tre år, tills jag fyllt sjutton. Då tog jag fem plastpåsar och flyttade hem till en kompis i Katrineholm. Allt utom musiken lämnade jag kvar. Den blev halva min personlighet: i replokalerna visste jag alltid vem jag var och vad jag skulle säga. Andra människor visste vem jag var och vad de skulle säga. Hela min barndom fick plats i musiken. Mitt liv diktades upp av en serie ackord och skräcken hölls i schack i femton år.

När jag satte igång förstärkaren i fritidsgårdens replokal och tuggade och rev på strängarna flöt skräcken ur kroppen, ut genom fingrarna. Alla dämda ord rann ur mig. Seriemördarna på teve tar orden ut min mun: blod, extas, frihet. Musiken måste vara våldsam för att vara värd att spelas. Det gamlingarna kallar riktig rock är tyngdlös, utspädd, smaklös. Whiskeyn och swingers-livet väger knappast upp för det. Musiken ska explodera som ett vulkanutbrott.

Born to be wild, Smoke on the water och Tush är svaga, mjäkiga, tyngdlösa. Musikvärldens aristokrati är rädda för alla känslor som inte går att kokettera med. Korn bröt sönder idealet med ett helt nytt sound: tung, förvriden metal. Jonathan Davis (Korn) vågade riva sitt hår och klösa sitt ansikte i teatraliska själsplågor. Corey Taylor (Slipknot) slogs och skrek tills han spydde. Deras musik vibrerade med mina inre konvulsioner. Genom såren, snitten, de instängda orden, förut ristade på hudens insida, sprutade nu metal-musikens skimmerlösa vrede ut.

***

Så går tiden. Hela världen är en skål av piskslag. Minuterna går och jag vaknar inte mer, timmarna går och jag vaknar inte mer, åren går: jag är alltjämt försvunnen. Inkrupen i mig själv för att klara stryket och mobbingen, väntan och hungern. En dag finner jag mig äldre, fast inte särskilt mycket större. Jag är inte pojke längre. Inte riktigt vuxen heller. Mamma har tre jobb, fem barn och huvudet hänger på nacken och vippar av uppdämd stress. Nypor och slag och alla mörka timmar av väntan har domnat till knyten pressade mot min avstängda hud.  

Pisksåren ömmar ganska obetydligt nu och det är svårt att säga hur de gör sig påminda i onda drömmar och aningar. Jag sitter några år i ensamhet och skriver. Jag sitter några år och spelar gitarr tills blodkärlen i fingertopparna spricker. Musiken blir förlösningen på ungdomens tystnad, förlösningen på alla uppdämda ord som stamningen hållit fast i min kropp och som många år senare ska göra mig sjuk på riktigt. Uppdämda ord söker en väg ut ur skinnet men med alla vägar stängda växer de och växer tills de pressar sina nålspetsvassa kanter mot insidan av huden. Än idag lyssnar jag efter steg i trappan. Gömmer mig under täcket fast nitton år skiljer mig från den morgon jag packade mina fem plastpåsar kläder, tog gitarren och gick. Ibland bultar hjärtat så hårt i bröstet att jag blir yr.

***

Att klara mig undan stryk och få lägga mig för natten utan middag klockan fem på eftermiddagen räknades som positivt. Men det som höll mig fången i sängen och i min egen kropp var rädslan för att ha gjort ett ljud i golvet, höra tunga steg i trappan, dörren kastas upp och jag måste låtsas sova med hjärtat hårt bultande i kroppen. Hur kunde han undgå att höra det? Det var hungern också förstås men mest var det barnets växelverkan mellan rädsla och ilska och det stora feta ”varför?” som aldrig skulle få något svar. Finns det något botemedel mot sådan maktlöshet?

I mörkret fantiserade jag om poliser som stormar huset, en stor man i blåställ och med handen på min axel som säger ”Vi vet vad han har gjort” och som sätter djävulen i bojor bakom lås och bom i restriktivt häkte. Men jag visste redan då att verkligheten var en annan. Den vuxna världen har regler och metoder att följa. Kanske är det därför mitt vuxna liv till stor del handlat om att trotsa dem.

***

Enda gången jag lyckades vinna ett slagsmål i skolan slets jag in i lärarrummet. En lärare skrek så att saliven sprutade. Jag vann därför att jag slant ut i opåkallad vrede mot en klasskamrat som aldrig slogs. En slagskämpe hade krossat mig därför att normalt reagerade jag på verkliga eller inbillade hot med att kollapsa, det vill säga kroppen stänger av och blir lealös.

Det autonoma nervsystemets sista försvar – kollapsen – är min specialitet. Det dorsala vagalkomplexet, som sträcker sig från diafragman till magsäck, njurar och tarmar, aktiveras för att stänga av kroppen när den står inför en fara den inte kan undkomma. Det misshandlade barnet stänger av när det inte kan kommunicera sin skräck och sin smärta till omsorgspersonen. Hinden gör samma sak när jakten över.

När det dorsala vagalkomplexet aktiveras slutar människor och jag själv att betyda något. Pulsen bromsas, andningen blir ytlig, medvetandet stängs av. Skillnaden mellan då och nu: när det autonoma nervsystemet börjar fungera igen är mitt känsloliv oberäkneligt. Jag blir sävlig och reagerar vagt på yttre omständigheter. När barnen pockar på min uppmärksamhet och tvingar nervsystemet att öka tempot bolmar små explosioner i bröstet som är mycket svåra att stå emot innan jag är, så att säga, i form igen. Jag kan brisera när som helst.

***

I juni 2018 kastade jag omkring med min son som var tre år på en park i Nyköping. Då hade skräcken tagit mig i besittning för första gången på många år. Fyra poliser kom till platsen och det första de gjorde var att kolla efter märken på min son. ”Vad fan har du gjort?” röt en manlig polis och en kvinnlig polis konstaterade att ”han är okej”. På ett ögonblick kastades jag femton år tillbaka i tiden. Och den här gången fanns inte musiken. Bara ett samhälle som svek och förödmjukade mig. Ett års skyddstillsyn och tre års beteendeterapi hjälpte mig bara av med den sociala tvångströjan. Skräcken smälter igen, den gamla smälter ihop med en ny och bildar vida forsar i blodomloppet. Inga pelare är robusta. Jag påbörjade behandling för min vrede men jag tvivlade på att den skulle lyckas.

”Det är att dikta som det är att ro,” säger arbetarförfattaren Gustav Hedenvind-Eriksson, ”man rör sig framåt och tittar bakåt.” Han har inte helt fel. Men för somliga är det inte vatten årorna rycker i utan olja eller koagulerat blod. Och för somliga är årorna bara armar och båten en dinge med noppriga kalsonger till segel. Det tog ett år hos frivården och tre års beteendeterapi innan min historia lossnade från huden. Screeningar (förberedande enkäter inför diagnosutredningar) gav utslag på allt och efter några förberedande utredningar rapporterade min psykolog in narcissistiska, schizotypa, emotionella och fobiska personlighetsstörningar, ett par NPF-diagnoser och vissa autistiska drag i utvärderingen till journalen innan jul 2021.

Men ingen, varken makten eller människor, har rätten att ställa sådana krav på mig att min lust till liv förtvinar. Jag ryckte och slet i årorna men kom varken framåt eller bakåt. Naturligtvis kunde jag sitta en stund på en stol i ett rum och låtsas vara glad, men det gjorde ont att slita kroppen och själen itu på det sättet. Helst av allt ville jag bryta årorna på mitten, tugga i mig flisorna, hoppa överbord och svälja ner olja och blod i lungorna. Jag förväntades äga mina diagnoser, det vill säga lära mig allt om dem, strukturera mitt liv till en algoritm. Jag förväntades leva ett liv där hela havet stormar i själen medan kroppen dansar en vardagens vals.

Jag stod inte ut. Jag ville vara aggressiv och försvara mina mest elementära mänskliga rättigheter, men jag slogs mot en vägg, därför att jag var tyngd till marken av skuld. Plikten mot familj och samhälle kom inte åt mig, men det gjorde konsekvenserna. Plikten är central därför att det är en makt med kraft att nypa livsgnistan ur mig. Jag var ett lejon inburat i förträngning och pacificerat skådespel, nitad fast på en Nascar-bana på väg mot den vissa döden. Men buren sprack upp och de svartaste tankar följde som loppor lejonets man. I stillheten undrade jag om det alls fanns något liv för mig kvar. Det rasande lejonet kunde släppas lös ur sin bur, alldeles plötsligt och mitt på Sergels torg eller vilken stadskärna som helst; raseriutbrottet kunde komma när som helst, var som helst, av vilken anledning som helst. Alla ramar revs och runt Nascar-banan sprängdes alla reklamklädda balkar och stag till damm och släppte fyrtio vrålande bilmotorer fria, drivna av barnets förträngda behov, redo att som Mister Mercedes ploga rakt in i klungor av konsumenter och lejon och helt vanliga människor.

***

Som barn anpassade sig Morgan Alling till varje ny fosterfamilj genom att imitera deras livsvärldar. ”Det är ett bra sätt att överleva på,” sade han, ”men inte att leva på.” Jag utvecklade samma beteende, fast i vuxen ålder: jag kopierade beteenden hos människor jag såg upp till och skapade mig en persona, eftersom jag saknade eget självförtroende, egen personlighet, egen självkänsla. Det klarade jag aldrig som barn. Då var jag bara tyst och knäckt, oförmögen att göra anspråk på någonting annat än ensamheten. Jag stammade och jag var rädd. Alling talade alltså inte till mig, utan till den utåtriktade människan med verktyg att åtminstone på något plan tillfredsställa sina sociala behov.

Numera kan jag peta i minnesmyllan utan att blåsorna spricker upp. Oftast låter jag bli därför att även om det inte gör mig särskilt illa gör det mig inåtvänd och håglös. Det blir ett problem för andra människor. Framför allt för mina barn. Jag blir svår att umgås med därför att jag blir svår att nå. Ändå petar jag på minnena därför att jag på något vis finner det tillfredsställande. Det blir en slags protest mot hela världen. Jag gör mig omöjlig för normer och regler. Jag petar på blåsorna och anstränger mig för att vara autistisk ärlig och finner njutning i det. Det som först bara var konturen av ett lejon blir skarpare och plötsligt står ett fullvuxet lejon med manen stolt böljande i vinden, suger i sig alla obekväma blickar och undflyende svar och kastar ut lite raseri i världen. Hade jag lärt mig det tjugo år tidigare hade jag kanske inte förstört så mycket.

Jag lockas fortfarande till ensamheten och ansvarslösheten på världens botten, till friheten att få ställa alla frågor och tänka alla tankar utan att behöva frukta det okända, svindlande djupet under dem. I ett samhälle som fruktar ensamheten står jag uppkäftigt med ena foten i den. I den djupa avgrundens tystnad behöver jag aldrig mer tänka på hur jag ska sitta eller stå eller var jag ska göra av händerna, när jag ska le och skratta eller trösta, motivera, prata eller hålla käft. Jag behöver aldrig mer tänka på vad jag ska säga och hur jag ska säga det eller när jag ska stanna och när jag ska gå.

På världens botten är det stort och varmt och tyst, men inte större, varmare och tystare än att jag kan finna mig tillrätta där nere. Världens botten är fri från fruktan därför att den är all fruktans trygga botten, fri från all fruktan därför att den som hamnat där redan känner alla sorters fruktan och inte längre behöver vara rädd. Där nere sträcker sig ensamheten ut till någonting opåverkat av omgivningens nycker, och där finns ett vägskäl: att dö i frid eller leva i protest. Jag var för självupptagen för att ta livet av mig, därför stod jag med ena foten på världens botten och blinkade åt mina välgörare, de som ville att jag skulle leva. Varken döden eller livet skrämmer den som inte respekterar livet.

Men jag lurade mig själv. Den som söker världens botten och finner den upptäcker att där inte finns någonting annat än ensamhet. Det enda riktigt radikala är mötet med en själv, med bakgrund, egenskaper och erfarenheter. Bara om man har tur finns någonting i ens berättelse som är av betydelse för världen. I övrigt är avskildheten bortkastad (till och med Jan Myrdal vädjade på slutet). ”Det är alldeles inte likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten,” sa Tage Aurell, ”du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa.” Men när ensamheten plötsligt sjönk i prestationssamhällets tunga vatten infann sig ett problem: min rebelliskhet vände sig emot den också, och jag upptäckte att världens botten låg djupare än jag förut trodde.

”Jag hungrar efter en avgrund som håller!” säger Bruno K. Öijer och sätter fingret på målet för mitt sökande. Hur djup är världens avgrund? För många år sedan såg jag ett amatörband på Stadsparkens scen i Katrineholm. Ett vulgärt band. Vokalisten badade i låtsasblod, kletade in sig i det och ålade omkring på scenens golv. Musiken skiftade i tempo och de övriga bandmedlemmarna ryckte och slet i för korta bondbyxor med breda hängslen och svarta hattar. Publiken var som förstenad och efteråt var det ingen som pratade om någonting annat. Det är galenskapen som följer på den misslyckade ensamheten i jakten på den hållbara avgrunden. Det är pojken Toshio från filmen The Grudge, Jonathan Davis (Korn) eller Fjodor Dostojevskij ensam i en av Gud glömd källarhåla, slitande sitt hår och stötande ur sig våldsamma skrik, skärande jämmer och plågade tjut.

Det är Victor Hugo som plötsligt försvinner ur ett socialt sammanhang och dyker upp flera år senare i ett annat. Det är ett respektlöst förhållningssätt till konventioner som gör att man skamlöst kan hoppa mellan sammanhangen och ignorera skeletten man lämnar bakom sig. Avgrunden som håller är insikten om att ensamheten bara är en språngbräda till nästa sammanhang. Att människor är så till den grad upptagna av sina egna livsvärldar att de inte minns vilka sammanhang man lämnat bakom sig. Att det som väntar bortom ensamheten och galenskapen bara är en ny gemenskap. Det är då jag insåg att hela världen är galen och att galenskap är en normal respons. Det var då jag slutade skämmas. Och det var då jag insåg att bara man lär sig av med skammen är man fri. Det är världens budskap till den lilla människan: gör vad du vill. Bli vad du vill – just do it!

Bortom ensamheten och galenskapen öppnade sig plötsligt världen för pojken som för länge sedan låg kvar hungrig i sängen i mörkret, rädd för att röra sig eftersom minsta ljud skulle locka stegen till trappen. Jag fick min upprättelse till slut och det gråter jag för när jag tänker på det. Jag är vuxen nu och min vrede är berättigad. Stig Dagerman hade fel i Bränt barn: vid slutet av ensamheten finns inte bara ensamhet. Där finns galenskap, och bortom galenskapen finns en avgrund som håller. Världen ger mig rätt att göra det som får mig att må bra. Bara skammen står i vägen. Det är vad musiken och litteraturen hela tiden velat säga mig. Och först med den vetskapen kunde jag närma mig mitt 12-åriga jag och tala om för honom, utan att ljuga, att det kommer bli bättre.