När jag satte igång förstärkaren i fritidsgårdens replokal och tuggade och rev på strängarna flöt skräcken ur kroppen, ut genom fingrarna. Alla dämda ord rann ur mig. Seriemördarna på teve tar orden ut min mun: blod, extas, frihet. Musiken måste vara våldsam för att vara värd att spelas.
Vår förmåga att föreställa sig någon annans inre värld är rough – men en neurotypisk persons förmåga att föreställa sig den inre världen för någon med autism är väldigt rough – som en karta med vita fläckar.
På Sveavägen ligger Föreningssparbankens kontor. Solen går upp och vi hänger på låset. Mamma har pengarna i en Konsumkasse. Genom plexiglaset ser jag vaktmästaren skramla med nyckelknippan. Han skrattar ljudlöst när han får syn på mig, och låser upp.
Goda mödrar älskar sina barn, och glömmer sina egna namn. De gråter aldrig i kallt potatismos, och gör de det ser de saltet som en extra krydda. Goda mödrar med mjuka leenden möter barnens blickar. De läser aldrig böcker medan de ammar, och scrollar aldrig facebook.
Du gav mig ensomheden og alt det forbandede lort der følger
med. Jeg fik et sprog som ingen forstår, jeg er en bedrager. En
komposition af fiktive minder, af påståede svigt skabt af min tanke.
