Ur moderskapets mörker

Det är i slutet av september. Mörkret sluter ännu tätt omkring oss när du vaknar, när du väcker mig med ditt vrål. Fönstren är fyllda av svärta.

Det här är de nattliga vandringarnas tid. Jag har gått de fyra stegen mellan altandörren och bokhyllan så många gånger nu att parketten blivit grå och matt. Och takten följer mig allt oftare genom dagen, in i sömnen. Den där takten som är allt jag har att hålla fast vid de gånger jag vill skaka dig till tystnad.

Du är hungrig igen. Du är alltid hungrig. Hörnet i soffan är nedsuttet, fullt av kuddar, kringmurat av böcker, halvt urdruckna tekoppar och skräp. Din mun är girig. Den tror att den vet svaret på dina ögons fråga. Men jag möter den där blicken och ser att dess ordlöshet vill sluka hela världen.

Till slut blir också oändligheten tråkig. Jag måste se bort, se på något annat. Läsa ord som blir ett möte och inte ett fritt fall. Högst upp i högen ligger en bilderbok från distanskursen i barnlitteratur. Idiot! Jag ler snett: jag vet. Alla mina tankar har skrumpnat. De ligger strödda över vägen; på avstånd ser de ut som vissna löv. Jag öppnar boken och vänder blad.

*

”Sådär, nu sätter vi oss här på bänken och väntar tills det blir mörkt.” Mamman sätter sig.

”Varför ska jag ta piller?”

”Det blir bäst så, lille August. Jag är så trött.”

I den blå skymningen flyger vita fåglar och snöflingor. På andra sidan järnvägstunneln finns ett skimrande ljus, helt annorlunda än gatlyktans vardagligt trygga sken. Men min blick fastnar på mamman. Hopkrupen, helt svartklädd är hon bredvid sonen. Hon ser inte ängeln som har landat och hälsar så snällt på August. Hennes ansikte är nedåtvänt, ena handen håller hårt om den andra som måste hon klamra sig fast i sig själv. Jag blundar och ser en annan kvinna, en annan mor i en annan bok, det är Elisabeth Rynells Marta som sitter i sin pojkes blod. Hon gungar med händerna runt sina egna axlar, ”som det enda sättet att behålla sig”. Och ännu en: Toni Morrisons Sethe, som håller sin döda flickas ansikte så att inte huvudet skall ramla av.

Bilderna ligger på varandra, genomlyser varandra.

Det är bilder av mödrar som dödar sina barn.

Det finns ett mörker som öppnar sig här. Ingången till den djupaste avgrunden. Deras skuggade ansikten som avtecknar sig i skarp profil mot upplyst bakgrund, deras blickar som vänder sig inåt och bort… jag känner dem, men hur? En röst där inne som viskar: vi är du.

*

Under den här septembernattens sista timmar, när du äntligen ligger tyst och nöjd och ömheten är starkare än ångesten, blir en bilderbok till en nyckel i mina händer. Dessa händer som gungat och bytt blöjor och smekt knipande magar så länge och så ofta att de glömt fingersättningen på tangentbordet, de knackar nu dröjande svarta bokstäver på vitt. Jag tänker att med denna nyckel kan jag låsa upp de förbjudna dörrarna som rest sig i helt andra böcker. De som jag tidigare inte vågat se på för länge av rädsla för vad som döljer sig där inne.

*

Idiot! är Oscar K. och Dorte Karrebæks bilderbok om den utvecklingsstörde August som går genom staden tillsammans med sin mamma. Det är Augusts röst som berättar och vi betraktar världen genom hans ögon. I bilderna ser vi honom växa upp och åldras, men själv befinner han sig i ett evigt nu. Mammans berättelse är mycket tyst, den består bara av några få ord, en svart kappa, ett par händer, en omfamning. Den blir till i mig, vuxenläsaren. Jag kan läsa boken för ett barn, och barnet kommer aldrig ana att när August i slutet somnar i mammans famn så är det för att hon dödat honom. Den hemligheten är min att bära.

Till Mervas är en roman skriven av Elisabeth Rynell. Den handlar om moderskap, våld och arv. Marta föder en son som är så svårt handikappad att kroppen blir ett fängelse, både för honom själv och för Marta. En son som hon till slut dödar i förtvivlan.

Toni Morrisons Älskade är en mångbottnad roman om Amerikas svarta historia. Vi möter där Sethe, en mor som skär halsen av sin dotter för att rädda henne undan slaveriet. Flickan har ännu inget namn, men på hennes gravsten står det enda ordet ”Älskade”.

Tre böcker som utforskar ett omöjligt motiv – farligt, förbjudet. För om man inte kan lita på mamma, vem kan man då lita på?

Vi måste närma oss varsamt, vänta med frågan. Låta bilderna uppfylla oss, lyssna stilla. Lyssna när hon säger nej, nejnej, nej och nej och nej, eller suckar: ”Hur ska det gå för dig när inte jag är här…” Vad betyder det?

Martas pojke är, liksom August, ett barn utan framtid. Svårt sjuk sedan födseln, ett hjälplöst paket sedan operationen, ett paket med människoblick som inte någonstans når ut i sin kropp. Och så födelsedagstårtan och moderskärleken som han inte kan svälja, som faller i motbjudande halvtuggade klumpar ner på bröstet. Mjölken som hon inte fick ge honom för att det var mer praktiskt med sond. Fjorton år hinner han bli. August är rörligare, gladare, mindre hjälplös, och han får också leva längre. Som en flintskallig tvåmeters treåring lufsar han efter mammans allt djupare krökta kropp. Men de är båda helt och hållet utlämnade, precis som Sethes babyflicka utan namn. Barnen på torget ropar hallå idiot, pojkens kropp stänger honom inne, slavägaren kommer för att utkräva sin rätt. Världen har ingen plats för dem. Ingenstans är de trygga utan modern.

Tryggare kan ingen vara…

Det här är bilder av mödrar som skyddar sina barn mot en värld som vill dem ont.

*

Det finns en myt om moderskapet som förvandlar relationen mellan mor och barn till en helig tvåenighet, och liksom alla myter bär den på en sanning. För visst är det så hon först lär känna sitt barn: som en rörelse inuti den egna kroppen. Ett liv inne i sitt liv, helt och hållet beroende av hennes hjärtas oförtrutna pumpande. Och nog är det så att det bara är hon som senare förstår vad skriken, jollret, ögats glimt betyder – kanhända är det bara hon som söker tolka? Faktumet att modern en tid är allt för sitt barn föder myten om Modern som Allt för Sitt barn. Utan henne är barnet förlorat.

Vi har en myt om döden också. Det är en tröst, en bön vi ber rakt ut i avgrunden i oss själva, om att döden måste få vara en hemkomst. För när världen och livet är så stort och farligt och främmande måste dess slut vara tryggt och varmt och välbekant som en livmoder, för annars är allting för hemskt. I myten om döden är den döda onåbar, förd i säkerhet. Inte är det konstigt att modern vill föra sina barn i säkerhet.

Jag stannar och håller upp dem framför mig: myten om moderskapet, myten om döden. Jag lägger dem över bilderna av mödrarna. De kastar en skugga, diffus men märkligt välbekant. Jag har sett dess form förut. Modern som Allt för Sitt barn. Modern vars Allt är hennes Barn.

Jag kommer att lämna er nu. Jag måste treva mig ner i mitt eget mörker och hämta upp det som jag vet att jag sett en gång. Jag måste hämta upp det i dagsljuset. Jag måste se vad det är.

Så älskade modern barnet att hon gav det sin enda kropp. Oupplösligt förenade, inneslutna i den mörka långa omfamningen som var innan köttet blev ord som skiljde kropp från kropp, i ett mörker där människan sluter sig kring sig själv och blir två.

Det är en så oerhört märklig känsla när du lämnar mitt sköte, så fysisk. Jag kan känna din kropps konturer när den passerar genom mig. Att sedan hålla dig, möta din blick, så helt och hållet främmande, helt och hållet din egen. Jag vet det nu: att föda ett barn är att skiljas från en del av sig själv.

Två gånger skall döden gå genom rummet den här dagen. Först för dig, när du somnar vid mitt bröst och blir grå och kall och måste väckas tillbaka in i världen med våld. Sedan för mig, när moderkakan inte lossnar och liter efter liter av mitt blod rinner ur mig. Farligt att komma för nära, farligt att vägra släppa taget.

Och ändå måste jag hålla dig, närmare än huden, bära dig genom natten. Tiden blir ett töcken. Du har blivit stor nu, din mun är full av tänder. Du har ätit allt mitt fett. Jag väger femtioen kilo, alla revben syns och när du sitter i min famn skruvar du dig obekvämt. Det kliar i alla mina sovande muskler, de ligger där oanvända, satta på undantag. Du kräver ständig närhet, jag kräver en liten stund av frihet, att åtminstone få gå och skita ifred. Men nej, du vill känna hjärtats trygga metronom och röstens vibrationer, smaken av ljummen mjölk och mörkrött blod och andetagens gungning.

Goda mödrar älskar sina barn, och glömmer sina egna namn. De gråter aldrig i kallt potatismos, och gör de det ser de saltet som en extra krydda. Goda mödrar med mjuka leenden möter barnens blickar. De läser aldrig böcker medan de ammar, och scrollar aldrig facebook. Goda mödrar somnar nöjt med barnen, medan andra människor spelar spel och skrattar, och aldrig blir de bittra, eller kastar glas i golvet (till fädernas förskräckelse). När goda mödrar presenterar sig pratar de bara om sina barn.

Inte ens när du sover är jag fri. Jag går och lyssnar. Ingenting jag gör kan fånga min uppmärksamhet. Brösten sväller och värker av längtan efter din mun. Hud törstar efter hud. Mitt eget ansikte har blivit mig främmande. Jag kan stå framför spegeln och hitta nya linjer, söka efter förlorade drag. För varje rörelse blir jag mer och mer säker: det finns en fördröjning, mellan den jag är och den jag ser. Och det där ansiktet… är det inte mera likt en mycket välgjord mask?

   *

Solen stänger mina ögon

När jag öppnar dom ser jag ansiktet som jag förlorade

Hon är mitt ansikte som ler mot mig

När jag under de första månaderna satt och liksom inpräglade hans ansikte i mig, var det som om jag förstått att jag måste vara vittne till att det funnits, att jag måste känna varje detalj och varje minsta uttryck i det, eftersom jag sedan skulle få leva enbart med minnet av att jag sett det, minnet av att det funnits.

Hon är mitt ansikte som ler mot mig

Jag ville slå sönder något i mig

Hon ler mot mig och det är mitt eget ansikte som ler
Hon talade om trygghet med en vedsåg

Hon visste inte var världen slutade och hon själv började

Det var omätligt

Jag ska ta hand om dig

Jag ska aldrig överge dig mer

Hur ska det gå för dig när inte jag är här…

Du är min

Du är min

Du är min

Jag är så trött.

Hur det är skillnad mellan människa och människa och hur allt ryms i den skillnaden, att den är gränsen som inte får överträdas, att man måste stanna där.

*

Ur moderskapets mörker drar jag den sista bilden ut i ljuset.

Det är den dubbla bilden av en kvinna som är rädd för att förlora sig själv.

Barnet vid bröstet livnär sig på hennes liv. Hon uppgår i barnet, snart så är hon borta. Hon lever vidare i barnet, som en skugga, som minnet av en dröm; liksom bilden av barnet lever i henne. Hon är tråden som syr alla revor. Snart är rullen tom. Och barnet går ifrån henne och stjäl hennes ansikte.

Att döda sitt barn är att göra sig fri. Fri från det omöjliga och ofrånkomliga i moderskapets kluvenhet, att den egna kroppen har blivit två, och att den Andra glider allt längre bort, blir allt mera inte-jag. Det är att återkräva sitt ansikte. ”Du själv är det bästa du har”, får Sethe höra, när hon sörjer att barnets ande fördrivits. ”Jag? Jag?” svarar hon, som om hon glömt ordets innebörd.

Inne i berget, bortom sorgen, under den mörka, nedlagda gruvan, finns en hemlig tunnel som Marta måste gå igenom. Det sägs att den leder till en ö som är vacker som en saga.

Ljuset finns också bortom Augusts mörka tunnel; där skall han sitta på Guds högra hand och drömma levande och döda. Handen är hans egen. Mamman följer honom fram till himlastegen, men sedan är han ensam. Och hon är äntligen fri.

Att döda sitt barn är också att rädda det undan livet. När barnet är dött får modern ha det för sig själv, som en bild i ett album, som ett vackert och sällsamt ting sparat i en glasburk. Då kan hon hålla dess ansikte mellan sina händer och säga ja, det är mitt ansikte, och nu kan du aldrig aldrig gå ifrån mig.

*

Det är i slutet av september: stilla, vacker höst. En ny dag har fötts ur fönstersvärtan, och vi går ut. Jag bär dig i sjalen, sveper yllemanteln om oss båda. När vi kommer in bland träden har nattfrosten börjat smälta. Ännu hänger löven gula som guld omkring oss. Du har inte somnat ännu, vidöppen dricker du ljuset. Jag går nära så att du når att röra vid nävern. Och jag känner att i de här stunderna så vill jag älska dig som jag älskar skogen och himlen och solskenet: ouppblandat, utan att förväxla oss, men i ett släktskap som utplånar alla avstånd. Din blick bevisar att du finns, att du är som jag men utan att vara jag.

Det är där vi måste stanna. Darrande, på gränsen.