Introduktion till ett levnadsöde

Om jag alltid blev kvar
där mitt hemmavid var,
inom gränsen av yttersta logen
— kanhända jag hade ej lärt mig jakt,
ej lärt mig att kringströva oförsagt
och stängts från det vida av skogen.

Gustaf Fröding (ur Gralstänk)  

Startpunkt

Elizabeth Gustafsdotter ser dagens ljus i ett snörikt Stora Tumlehed på Hisingen. Som Gustaf Ericsson och Beata Carlsdotters andra barn, döps hon några dagar senare i Torslanda kyrka. Så gott det går att veta är det en barndom i en förhållandevis god uppväxtmiljö, även om skolgången behöver varvas med hårt arbete på gården. Elizabeth växer upp med en äldre syster som heter Anna Christina och två yngre bröder, Carl-Bernhard och Svante. Men så en dag, strax före 17 år fyllda i oktober 1860, följer Elisabeth sin systers exempel och lämnar byn för närliggande Göteborg och ett självständigare liv.

Mitt intresse för denna Elizabeth från Hisingen kommer sig av en fascination för lokalhistoria och ett särskilt intresse för London, i kombination med att det ligger något oerhört givande i att dyka ner i människoöden som det inte har talats om så mycket. Alltsedan dagen då jag snubblade över det faktum att en av de centrala personerna i ett av västvärldens mest kända och därtill olösta rättsfall i modern tid kom från Sverige, och trakten kring Göteborg, har jag velat veta mer. Biografisk information har genom framförallt två verk varit till hjälp The Hidden Lives of Jack the Ripper’s Victims av Robert Hume (2019) samt Elizabeth Stride and Jack the Ripper: The Life and Death of the Reputed Third Victim av Dave Yost (2008), ur vilka informationen som berör Elizabeth har hämtats. 

Elizabeth har ofta beskrivits utifrån endast ett fåtal skeenden i sitt liv. Den kännedom många har är genom populärkulturen där hon praktiskt taget har skildrats som ett av Jack the Rippers offer, föga mer. Men Elizabeth är, som människa, intressant i sin egen rätt och långt ifrån endimensionell. 

Det är svårt att föreställa sig all den information som vi inte har tillgång till om andra. Enligt vissa uppskattningar har det efter fyra drag vardera i ett parti schack redan funnits fler än 318 000 000 000 tänkbara sätt att flytta pjäserna. Det lönar sig för schackspelare att studera både framgångar och misstag. Att studera det som har varit, berättelsen om vår kollektiva historia och individers liv, bär i högsta grad, och på flera plan, stora värden med sig. De enskilda ögonblicken är inte vad som gör en människa. En krokig resa kan vara intressantare och mer givande att studera.

I storstaden

I februari 1861 får Elizabeth anställning hos Lars-Fredrik och Johanna Olofsson, som har två barn och väntar på ett tredje. Anställningen ger Elizabeth en stabil vardag, fast inkomst, tak över huvudet, och inte minst är den viktig socialt. Hon blir kvar i närapå tre år, tills hon den 2 februari 1864 plötsligt säger upp sig utan att ange skäl. Dryga halvåret senare dör Elizabeths mor i sjukdom. Därefter tycks hennes liv påbörja en nedåtgående spiral – moderns död kan ha utlöst någonting särskilt inom henne, eller kanske så intensifieras en process som hade startats långt tidigare. Detaljerna om hennes tidigare liv är trots allt fåtaliga. I mars 1865 finns Elizabeth, 21 år ung, registrerad hos Göteborgspolisen. Det uppges ingen anledning till varför i handlingarna, men det kan betyda att Elizabeth nu är registrerad som prostituerad. 

Under 1700-talet börjar flera länder i Europa införa någon variant av laglig prostitution. Ett av målen är att stävja spridningen av könssjukdomar. Verksamma behöver bland annat finnas registrerade, vara licensierade, och underställa sig läkarundersökningar vid behov. Men just genom en sådan läkarundersökning skrivs Elizabeth in vid det kurhus som senare ska omvandlas till Holtermanska sjukhuset i Landala, den 4 april 1865, för behandling av det som idag benämns som kondylom. Under tiden behandlingen fortgår, närmare bestämt den 21 april, förlöser hon också ett dödfött barn (som får efternamnet Gustafsson; fadern står upptecknad som “okänd” i handlingarna). Elizabeth upplever en stor personlig förlust, men bedöms färdig med sin somatiskt sjukvårdande behandling den 13 maj och får lämna kurhuset. 

Under 1864 och 1865 finns föga social trygghet för Elizabeth, som samtidigt saknar stadig inkomst. Livet på gatan bjuder på återkommande sjukdomstillfällen och därtill andra risker. Modern avlider, hon förlorar sitt första och enda barn, och återkommer till samma kurhus två gånger under hösten 1865 (i augusti och i oktober) för behandling av olika åkommor. När hon skrivs ut den 17 oktober är det händelsevis också på samma dag som hon för första gången specificeras såsom verksam prostituerad i Göteborgspolisens register. Hon uppger en adress på Pilgatan i stadsdelen Haga, omtalad för sin prostitution under 1800-talet, men det finns inga bevis för att hon faktiskt är bosatt där.

Elizabeth finns däremot inte inskriven i registret redan från den 14 november 1865. Ett intyg som styrker anställning eller äktenskap är det enda som lär ha kunnat ändra på den saken. I ett brev daterat den 13 november intygar en Maria Wijsner på Husargatan att familjen har anställt henne. Det kommer dock inte att dröja länge innan Elizabeth lämnar även den anställningen – vilket sker kort efter det att Maria har berättat att familjen väntar barn. Ett samband är inte svårt att föreställa sig: Nyheten kan ha varit alltför smärtsam att höra för Elizabeth som nyligen förlorat sitt eget barn ovanpå allt annat, samtidigt som hon efteråt inte har kunnat bearbeta förlusten. Det kan helt enkelt vara så att Elizabeth känner sig nödgad att avvika eftersom hon överhuvudtaget inte kan se sig själv vara kvar där vid det nyfödda barnets ankomst.

Några veckor senare får Elizabeth veta att hennes mamma har lämnat efter sig ett arv om 65 kronor (omkring 4 800 kronor omräknat till 2023 års penningvärde). Utifrån Elizabeths perspektiv utgör den summan en mindre förmögenhet, tillräcklig för att kunna göra betydande livsförändringar. Hon tar sikte på London, där hon ryktesvägen har hört att svenskar brukar bli väl bemötta. I London finns en chans till nytt liv, nya möjligheter, nya upplevelser, nya vänner och bekantskaper, och den 2 februari 1866 är allt klart för att färden ska kunna gå vidare och ut över Nordsjön. Elizabeth tar avsked från sina närmaste och beger sig till hamnen.

East End, London

London visar sig vara en mindre trygg plats än Göteborg, även om de första tre åren tycks ha förflutit förhållandevis stilla för Elizabeths egen del. Kort efter ankomsten får hon anställning hos en familj nära Hyde Park. Därifrån säger hon dock snart upp sig för att istället ta en tjänst på ett pensionat beläget i närheten av British Museum. Hon uppger då sin adress som 67 Gower Street, och där bor Elizabeth när hon möter snickaren John Thomas Stride, som hon gifter sig med den 7 mars 1869. De flyttar runt en del och försöker som nygifta bland annat driva ett kaffehus men inkomsten förblir otillräcklig, och till slut behöver John börja snickra igen medan Elizabeth driver kaffehuset på egen hand. Som bäst ska rörelsen ha fungerat på sista adressen, Poplar High Street. 1874 tar en John Dale över kaffehuset. Ekonomiskt är livet en ständig strid, också under åren som följer: Hos Svenska kyrkan i London ska det finnas en anteckning om Elizabeth som “mycket fattig”, och under en kort period 1877 är hon inskriven på ett av fattighusen: Poplar Workhouse (dit hon också återkommer för en tid 1887).

Passagerarångaren Princess Alice rammar fraktångaren Bywell Castle på Themsen på hösten 1878, en katastrof i centrala London där hundratals människor miste livet, och i åratal efteråt hävdar Elizabeth att olyckan krävt såväl hennes man som två av deras nio barn. Vilket inte kan vara sant – hennes man lever och det finns inga uppgifter om fler barn än det hon förlorade i Göteborg. Det är möjligt att John hade kännedom om de allvarliga påståendena, kanske redan från början. Kan det här försöket till bedrägeri i så fall vara vad som inleder början till slutet på äktenskapet? Efter detta uppstår missljud i relationen. Sent 1881 flyttar Elizabeth till en egen adress på Brick Lane. I slutet av december drabbas Elizabeth av bronkit men friskförklaras sju dagar senare, den 4 januari 1882. Därefter bär det av vidare till fattighuset i Whitechapel.

Det saknas uppgifter om vad Elizabeth tog upp för syssla både under och efter sin vistelse på fattighuset. Hon kan ha haft ett traditionellt jobb, haft kvar medel efter separationen från John, eller möjligen under en period återvänt till gatan. Inget går att veta säkert om hur hon levde förutom det faktum att hon inte hade råd att ha kvar bostaden på Brick Lane eftersom hon har plats på ett “common lodging-house”, en inrättning där fattiga hyr plats i allmän sovsal för en natt i taget.

Det är ingen simpel sak att finna arbete i den här staden vid den här tiden, eller ett socialt liv som inte är destruktivt: I London befinner sig en alltför stor – och hastigt växande – mängd människor som kämpar om alltför få lediga jobb. Samtidigt utstår de betydande risker för smittsamma sjukdomar, brottslighet, missbruk av olika slag, föroreningar, allvarlig psykisk ohälsa, och inte minst de sociala orättvisorna. Ett oräkneligt antal människor slås ut och hamnar i East End, varav många i områdets mest utsatta del: vid den här tiden är detta Whitechapel. En okänd mängd försvinner in i töcknet och kommer inte ut igen. Under 1800-talet vittnar hundratusentals, kanske miljontals, människoöden i East End om hur det väldiga brittiska imperiet inte kunde rå om sitt eget hjärta som var London, imperiets själva centrum.

John dör i oktober 1884 av hjärtbesvär. Innan ett år passerat träffar Elizabeth hamnarbetaren Michael Kidney, som hon till en början kommer att dela bostad med på ökända Dorset Street och senare Devonshire Street. Ensam är det betydligt svårare att överleva. Relationen har beskrivits som “stormig” och under de tre åren tillsammans lever de isär fem månader. Drickandet blir ett större problem: Elizabeth döms för bland annat fylleri åtta gånger under 1887 och 1888. Kidney, som inte har kunnat tolerera en kvinna som dricker, döms för fylleri år 1888. Elizabeth gör en anmälan om misshandel mot Kidney den 6 april 1887 men dyker inte upp i rätten, så det blir inget av den. Alkohol är ett vanligt sätt att hantera stressen i samhället de lever i och bruket blir en vana som tar överhanden. Delar av East End torde ha varit närmast omöjliga att se och samtidigt förbli oberörd. I Avgrundens folk dokumenterar Jack London (1876-1916), som vistas inkognito i London under sommaren 1902, knappa 14 år efter Elisabeths frånfälle, sina upplevelser i East End: 

Under minst hundrafemtio år ha de bästa tagits därifrån. Det finns på denna jord inte någon bedrövligare syn än detta ’fruktansvärda öster’ med Whitechapel, Hoxton, Spitalfields, Bethnal Green och Wapping ända ut till East India Docks. Här är livsfärgen grå och smutsbrun. Allt är så hjälplöst, hopplöst, tröstlöst och smutsigt. Man känner inte till något sådant som badinrättningar. Människorna själva äro så smutsiga, att varje försök till renlighet måste betraktas som en fars, vore det bara inte så tragiskt. Underliga dunster komma drivande med den fuktiga vinden, och regnet som faller liknar mera vattnet från en kloak än från himlen. Själva gatstenarna äro överdragna av smuts. Befolkningen här är lika slö och fantasilös som de många milen smutsiga tegelmurar. Religionen har gått den spårlöst förbi, och en grov och dum materialism regerar och dödar allt andligt och alla bättre känslor. (1941, s 169, 174) 

Charles Dickens (1812-1870) låter många litterära händelser utspelas i East End och återkom själv ofta dit. Dickens vandrar också nattetid längs många av de gator som Elizabeth senare skulle vandra. Det berättas om Dickens att han led innerligt med de fattiga, ”ty det som plågade dem, plågade även honom. Han beklagade inte folket, ej heller kämpade han för det eller ens älskade det; i detta avseende var han folket. Han ensam i vår litteratur är språkrör inte bara för det understa sociala skiktet utan också för allt undermedvetet hos detta understa skikt” (G K Chesterton, Charles Dickens, 1933, s 222). Som barn hamnar också Dickens på ett fabriksgolv (nära Hungerford Market) vilket torde ha varit en traumatiserande erfarenhet: ”Han talade aldrig om hela denna upplevelse utom en eller två gånger och då alltid i en ton, som när någon talar om helvetet” (ibid, s 48). Även Dickens hör med andra ord till det samhällsskikt vars barn föga slipper undan hårt och mycket riskfyllt arbete. Dickens var själv aldrig i ett fysiskt hänseende ett med de mångtaliga på samhällets absoluta botten. Han hyste av allt att döma ett uppriktigt intresse, ville lära känna, och spendera tid bland och med dessa. Så Dickens promenerar på smutsiga gatstenar, natt som dag, även djupt inne i East End – det är antagligen inte en slump att huvudpersonerna, både de bedrövliga och hjältarna i Dickens litteratur ofta är människorna från gatan i dessa distrikt.

Elizabeth hör till den skara av människor som aldrig slipper ut från East End. Hon blir kvar, och möter ett abrupt slut under den så kallade Jack Uppskärarens knivsegg på Berner Street i Whitechapel, strax före klockan ett på natten den 30 september 1888. Begravningen äger rum en vecka senare och bekostas av församlingen. Få personer närvarar. Bland tillhörigheterna finns en svensk psalmbok i 1821 års utgåva som en granne haft för säker förvaring, samt ett större stycke av sammet som lämnats till en annan bekant att ta hand om. Vem som mördade Elizabeth och de minst fyra andra kvinnorna i East End under hösten 1888 är fortfarande okänt.

Ändpunkt

Det är inte troligt att någon som lever idag skulle känna till att Elizabeth hade existerat om inte för att hennes liv avslutats just på det sätt som skedde, eller till och med om hennes frånfälle ägt rum en annan tid under samma år. Hon förtjänar mer än att definieras av denna enda händelse, mer än att få hela sitt liv överskuggat av den. Elizabeth förtjänar som varje annan människa att bli ihågkommen i sin egen rätt. Även den som har fört en tynande tillvaro i samhällets periferi är en person och kan ha levt ett liv som döljer veritabla skatter och ha en berättelse som är värd att minnas. Med de fyra andra (som tillskrivits Ripper) – Mary Ann Nichols, Annie Chapman, Catherine Eddowes och Mary Jane Kelly – möter Elizabeth ett öde som ingen av dem gjorde någonting för att förtjäna och som ingenting kan rättfärdiga. De är alla betydligt mer nyanserade, komplicerade och mer intressanta än vad populärkulturella framställningar vanligen låter påskina.

Elisabeth växer upp på landet men vet hur man för sig i olika samhällsskikt. Hon arbetar som hembiträde, barnflicka och på pensionat, och blir i ett främmande land delägare i och chef på ett kaffehus. Hon är en immigrant som periodvis behöver bo på fattighus. Hon var en ung moder som blev barnlös och hon blev hustru men snart också änka. Hon genomlever sjukdom, fattigdom, hunger och ensamhet, stundom är hon i alkoholens våld. Kanhända djupt medveten om fler egna missräkningar än vi som har förmånen av backspegeln kan ana. Och så vidare. Som är fallet med människor i allmänhet går varken Elizabeths motiv att helt förstå eller hennes liv att sammanfatta fullödigt.

Hur skulle hennes liv ha kunnat se ut 1898? Eller 1908? Det går inte att säga. Mord berövar en människa alla hennes möjligheter. Elizabeth har under alla omständigheter levt ett liv som är värt att minnas.