HUR-VAD FÅR-MÅSTE JAG SKRIVA

&/eller LESBISKHETEN, SKULDEN, TVETYDIGHETEN HOS SIMONE DE BEAUVOIR

DÖDEN OCH FRIHETEN. FÖREBRÅELSEN OCH SKULDEN

På natten har jag ofta sett henne framför mig, gulblek i ansiktet under en rosafärgad hatt och hon riktade en förebrående blick på mig. Tillsammans hade vi kämpat mot det smutsiga öde som lurade på oss och jag har länge tänkt att jag betalat min frihet med hennes död. (Beauvoir, En familjeflickas memoarer, 1979:351)

Det är år 2016 när jag läser detta, i likhet med Beauvoir har jag älskat min barndomsbästis sedan jag var sex år, och fastän vi skildes åt i något slags ovänskap när vi var tretton, är det fortfarande henne jag älskar. Det har gått tjugo år. Hur kan jag inte ha kommit över. Hur är det möjligt att jag fastnat i detta. Hur kan jag känna att vi äroskiljaktiga, när hon inte funnits i mitt liv annat än som minne – ett minne jag försökt skriva, beskriva, hålla – på så länge. Som om hon är död och ändå aldrig kan dö. Det är för att jag inte kan vara med henne som jag läser.

Beauvoirs scen släpper inte taget. Det som fastnar i mig är känslan av skuld. Det förebrående leendet, det att en frihet måste betalas med en död. Det är som om Luxembourgträdgården vänder något, något går inte att komma bort ifrån. Simone går in i friheten (vilken frihet?), men det är en frihet som är villkorad, och villkoret är att Zaza inte följer med.

Tidigare har Zaza omväxlande framstått som den mer fritänkande av dem – och det är som om Simone tar över detta.

Jag läser relationen till Zaza som den kanske viktigaste i Simones liv. Den präglas av närhet och starka känslor. Zazas frånvaro gör Simone ledsen, Zazas närvaro gör henne lycklig. ”Jag kunde inte finna något i världen som var bättre än att vara mig själv och att älska Zaza.” (Beauvoir, 1979:91)

Jag tänker på relationen mellan Simone och Zaza, relationen mellan två flickor-kvinnor. Som en lesbisk relation, som en kärleksrelation. Jag antecknar i marginalen ”LESBISKT!”. Jag tänker på att jag tycker det är viktigt, det lesbiska, att det är som en agenda, för mig, att jag vill läsa det hos Beauvoir – jag är medveten om risken, risken att det uppfattas som om jag gör henne till en lesbisk ikon, jag gör det – jag gör det inte, jag vill inte göra lesbiska ikoner, jag vill bara lyfta fram allt som känns lesbiskt, omfamna allt, om det är vidrigt eller underbart eller tvetydigt.

Eftersom jag aldrig kan komma över och eftersom jag tycker om att rota runt i mina gamla texter, återvänder jag till detta, denna text, 2023. Jag har rört mig. Simone har också rört sig. Texten måste vidgas. Texten måste ännu innehålla: VAD KAN OCH FÅR MAN SKRIVA? OCH HUR? (O)MÖJLIGHETEN. TVETYDIGHETEN. ATT DÖMAS. ATT VARA DÖMD. TOO INTIMATE. DEN UTVIDGADE SEXUALITETEN. NAMNGIVANDE. 2021 ger Sylvie Le Bon de Beauvoir, Simones adept och slutligen adoptivdotter, ut den hittills opublicerade romanen Les Inséparables (i svensk översättning av Kristoffer Leandoer, 2021), skriven 1954, om Sylvie och Andrée, vilka står för Simone och Zaza, och deras vänskap. (Jag kan inte sluta tänka på namnen, att Simone gett sitt fiktiva jag namnet Sylvie, det namn som senare denna Sylvie Le Bon har, vad är en mor vad är en dotter vad är ett namn vad är en persons namn vad är en attraktions namn, Sylvie säger: ”Simone hemsöktes av Zazas död och sökte hela livet efter den initimitet som de hade, jag tror hon hittade den med mig” Här finns: berättelsen om barndomsbästisarna, som blivit text igen och igen, här finns, mötet med en student (Sylvie) som plockas upp av läraren (Simone) som utvecklas till en relation, deras relation började benämnas som: mor-dotter (ATT NAMNGE RELATIONEN, VILKA NAMN FINNS ATT TILLGÅ). Sylvie säger: Simones kärlek till Zaza handlade inte om sex. Inte alls. ”That doesn’t mean it wasn’t intense.” Vad gör detta? Vad gör detta med begreppet kärlek, och hur, ska jag, hålla i det (SKRIVA DETTA I RELATION TILL EN UTVIDGAD KÄRLEK-SEXUALITET?? TÄNKER: SKRIVA UTIFRÅN GREJEN: VAD FÅR MAN SKRIVA HUR FÅR MAN SKRIVA PARALLELLT MED VAD KAN MAN SKRIVA!! DET SOM ÄR (O)MÖJLIGT ATT SKRIVA). Sylvie berättar om hur kärleken kategoriserats av andra som Lesbisk, men att Simone förnekar (här nämns också relationen mellan den vuxna, äldre Simone, och de yngre kvinnliga studenterna (när jag först skrev denna text, 2016, hade jag en massiv crush på läraren som läste den), detta: Makt & Utnyttjande (?). Jag undrar vad nekandet innebär? Jag undrar vad insisterandet i queerandet innebär? Hur ska jag formulera, vad ska jag göra med mig i detta.

Antecknar inför skrivandet: Jag tänker på definitioner och namngivande. I intervjun med Le Bon framkommer dels hur hennes relation med Beauvoir beskrivs som mor-dotter, och dels om hur det är absurt att kalla relationen med Zaza lesbisk. Alltså: ett slags tvång att namnge relationer för att göra dem begripliga – medan båda dessa verkar röra sig i ett namnlöst gränsland. Och här kommer också utnyttjandet in – som ju också mycket handlar om vad relationen kallas. I relation till det tänker jag också på ett slags ”utvidgad sexualitet/kärlek” – var går gränsen för vad som kallas ”sex”, måste det lesbiska handla om fysiska sexuella kroppar? Och är min vilja att ändå läsa relationen som lesbisk etiskt riktig (i förhållande till vem? till Beauvoir? Zaza? samtida/dåtida/framtida queers?) Alltså ett sätt att utnyttja andra i egna projekt.

Lesbiskheten jag läser kan lätt reduceras (om det är ett reducerande) till vänskap. Jag ser hellre det lesbiska som ett kontinuum.

Jag tänker att kvinnlig vänskap också är lesbiskhet, att det är viktigt att frossa i det.

Jag tänker på den biografiska läsningen: läsningen av min biografi och av Beauvoirs. Antecknar vid min läsning av Beauvoirs essä ”Pyrrhus & Cineas” (Beauvoir, Philosophical Writings, 2004):

”’the bread that one eats is always the bread of another’ (s. 107) / BETYDER ATT, ENS BLOTTA EXISTENS ÄR VÅLD MOT ANDRA?? / ’it is impossible to serve them all’ (s. 108) / att man måste göra, ändå???? / Finns inget mål, kommer aldrig nå det / VAD KAN MAN VILJA?? / Att man är kvar i sin situation (?) / ’but man is not alone in the world.’ (s. 115) / MINA BEGÄR ÄR BEGRÄNSADE… / ’what others create based on me is no longer mine’ (s. 117) / ang arv efter B. hängivenhet framstår som egoism: kan inte ge upp sig själv för andra – det typ raderar den andra?? / ’can there be devotions that are not tyrannical? ’ (s. 119) / ANG LOVE!!! / ’The error of devotion is that it considers the other as an object carrying an emptiness in its heart that would be possible to fill’ (s. 119) / ’every refusal is a choice, every silence has a voice. Our passivity is willed; in order to not choose, we still must choose not to choose. It is impossible to escape.’ (s. 126)

Det som händer här är att relationer görs till etiska handlingar (som om de inte redan var det), görs till existentiella begär: det är inte kroppen men det ÄR kroppen det är alltid ett våld jag kan inte älska utan tyranni, det är svårt det gör ont, jag kan inte ens minnas mina begär och min kärlek utan att det gör våld – mot den Andra mot mig mot alla som cirklar sig runt. Och jag fastnar i gränsen mellan texten och kroppen. DÖMD. DOOMED. TOO INTIMATE. Och jag vet att, jag älskar oftast texten mer än människorna, är jag rädd, jag är rädd.

Beauvoir skriver:

”Jag däremot gjorde inte skillnad på kärlek och vänskap” (Beauvoir, 1979:182-181)

Beauvoir skriver om att vara kvinna och kvinnlighet: ”Jag beklagade förvisso inte att jag var kvinna, tvärtom hämtade jag stor tillfredställelse av detta faktum.” (Beauvoir, 1979:287), och att umgås med män – att känna sig privilegierad i deras sällskap. Men ändå:

I många avseenden satte jag Zaza, min syster, Stépha och till och med Lisa högre än mina manliga vänner: känsligare och mer generösa som de var, hade de större anlag för drömmerier, tårar och kärlek. Jag smickrade mig med att i min person förena ’en kvinnas hjärta och en mans hjärna’. Jag fann mig åter vara den Enda. (Beauvoir, 1979:288)

Lesbiskt begär är, i psykoanalytiska termer, ”beyond representation”.

Jag tänker på Beauvoir och psykoanalysen – antecknar från ett seminarium: att B var så intresserad av psykoanalysen, men inte fattade någonting. Det känns så psykoanalytiskt när jag läser Andra könet. Jag tänker på hur detta ”beyond representation” påverkar beskrivning av den lesbiska kvinnan i Andra könet. Jag vet inte exakt hur. Jag tänker också på det som Tidd också visar, att dagböckerna är mer öppet lesbiskt erotiska än memoarerna.

Zaza framstår för Simone som ett alternativ till bourgeoisien. Och det är just bourgeoisien som Beauvoir vill skriva sig fri från genom sitt memoarprojekt, den bourgeoisie som ligger bakom Algeriet-kriget. Ett försök att skriva sig bort från detta, skriva en annan identitet. Men sen blir Zaza mer kopplad till just detta – det är när Simone träffar de vänsterintellektuella, icke-borgerliga geni-männen. Och då måste Zaza, som representant för borgerligheten, dö. För att Simone ska bli fri. Jag tänker på Skulden i relation till detta. Den vita, (post-)koloniala skulden. Hur förhåller sig skulden till friheten – är skulden kanske nästan nödvändig för frihetens existens?

Den andra anledningen som Tidd ser till Zazas död är att det bara kan finnas en räddare (från borgerligheten – eller från kvinnorollen kombinerad med kvinnoförtrycket, från känslorna och klibbigheten) och att det är Sartre. Det funkar inte att ens ”intellectual ’double’” är en kvinna, det blir för mycket, för klibbigt, och så vidare. Zazas död gör Simone fri att bli geni. Geni. Som ett begrepp som lyfter upp patriarkatet till nya nivåer.

Så blir ”killing off the lesbian Other” ett tema i flera av Beauvoirs böcker – jag återkommer till motivet i Den inbjudna. Lesbiska Others som bygger på relationer ur Beauvoirs liv, vilka trots att de var mer känslomässiga och/eller sexuella, presenteras som sekundära i förhållande till relationen till Sartre. Citatet om att inte se någon skillnad mellan kärlek och vänskap får i den kontexten en ny betydelse.

Det är år 2023, mina tankar är upplösta när jag läser De oskiljaktiga (Beauvoir, 2021). Jag antecknar:

Jag tänker att det är något med GUD som också triggar mig. I hur jag skriver om gud, skriver in gud, hur Nino Mick skriver om gud, vad gud gör med kärleken. Och definitionen av kärlekar, arter. HUR ÄLSKA. / Blir upprörd av slutet, när allt handar om Pascal. / Och om tiden: konventionerna, skriva in som kuvadheten, vad är det som dödar, VAD ÄR DET SOM UTGÖR GRÄNSEN. / ”Andrées frånvaro. Att leva utan henne var att inte längre leva. … Jag skulle glida ner från min plats och falla död ner jag också. Tanken skrämde mig inte eftersom vi genast skulle återförenas vid himlens portar.” (s. 37) / ”Nej, vår vänskap var inte lika viktig för Andrée som för mig, men jag beundrade henne alltför mycket för att det skulle plåga mig.” (s. 40) / DETTA: STATUS & BEUNDRAN. BESATTHET… / ”Vad skulle jag ha drömt om? Jag älskade Andrée över allt annat, och hon fanns vid min sida.” (s. 42) / KÄRLEKEN BINDER FAST I VÄRLDEN. /// att börja göra förbjudna saker, att sluta tro på gud: DETTA ANGÅENDE ONDSKAN! / ”Tanken på att Andrée var olycklig var outhärdlig för mig, men hennes olycka förblev mig främmande: den sortens kärlek där man kysser varandra var inte verklig för mig.” (s. 62) / ICKE-SVARTSJUKAN??? MEN FRÄMST: VAD ÄR KÄRLEKEN OCH VAD ÄR KROPPSLIGHETEN, EROTIKEN. Kära, kära Zaza, hur kan jag tänka så intensivt på dig utan att vilja berätta det för dig? / ”Alltsedan natten i köket i Béthary då jag bekänt för Andrée hur fäst jag var vid henne hade jag börjat bli lite mindre fäst vid henne. Hon betydde fortfarande enormt mycket för mig, men numera fanns också resten av världen, samt jag själv: hon var inte längre allt.” (s. 92) / DETTA: ATT TALET KAN TA BORT NGT AV BEGÄRET: ÄR DET DÄRFÖR HON MÅSTE SKRIVA & SKRIVA OM DET, & JAG MÅSTE GÖRA DET…

Simone och Zaza framstår som både lika och olika. Lika i det som kan betraktas som deras kamp (”Tillsammans hade vi kämpat mot det smutsiga öde som lurade på oss”) i målmedvetenheten i studierna, osv. Olikheten finns i

KROPPEN

Simone-jaget beskrivs som närmast alienerad i sin kropp – som om Simone kan delas upp i kropp och själ, kropp och jag, kött och tanke. Det finns en tafatthet och en osäkerhet. Den beskrivs exempelvis i samband med en danslektion:

Ingenting kunde jag göra med min kropp, jag kunde inte ens simma och cykla och kände mig alltså lika tafatt som den gången jag uppträdde till spanjorska. (Beauvoir, 1979:156)

Zaza däremot framstår som en person som är ett med kroppen och kan kontrollera den intill fulländning:

Fast hon var klen och gänglig kunde hon i alla fall göra massor av konststycken med sin kropp. (…) Zaza hjulade på gräsmattan, gjorde ”le grand écart” och massor av olika kullerbyttor; hon klättrade i träden och hängde med fötterna i grenarna. I allt vad hon gjorde fanns en otvungenhet som slog mig med häpnad. (Beauvoir, 1979:88)

– detta med otvungenheten och det självklara, vem som kan vara det och hur???

Liknande kroppsrelationer finns i andra av Beauvoirs verk. I Den inbjudna dansar inte Françoise. Hon har inte den relationen till sin kropp. Hon tycker sig vara osynlig (det verkar vara en bra grej – hon kan vara, eller se sig som, ett transcenderande Intet). Istället är det Xavière som är kroppslig. Men det kroppsliga tycks också väcka avund hos Françoise, som om hon skulle vilja vara så, i sin kropp, men att det nu är för sent. Hon kommer inte kunna dansa. Istället blir hon kropp genom sjukdomen – det känns som ett mycket mer negativt och fallande kroppsblivande. I Mandarinerna är det Anne som är den icke-kroppsliga, den i kroppen främmande. Som i ett fåtal scener plötsligt ser sig som kropp, och förvånas.

När Moi analyserar Beauvoirs inställning till kroppen ser hon den som ett problem. Hon tar upp likheter mellan Beauvoirs och Sartres syn på kvinnliga kroppar och kvinnliga begär – en syn präglad av hål och slem, klibbighet, oceaniska djup, mörker, ”det omedvetnas underjordiska tentakler”. Moi anar att intensiteten i Beauvoirs prosa kommer från ”ett problematiskt och djupt ambivalent förhållande till modersimagon.

När Moi vidareutvecklar detta med modersrelationen refererar hon till hur Beauvoir skriver att hon drömmer om modern. Att i drömmen smälter modern och Sartre samman och de är lyckliga. Hon skriver att Pierre i Den inbjudna också är en sorts modersfigur. Och att det är en komplex sammanblandning av självständighets-, symbios- och enhetsmotiv i texten.

Jag tänker:

På idén om att ”vi är ett” (on ne fait qu’un) som finns i Den inbjudna och som Moi skriver om, vs. det jag citerat ovan om att ”jag är den Enda” – en Enda som också är en förening, av hjärta och hjärna, kvinnligt och manligt. Jag tänker på den här symbiosgrejen. Jag tänker på om det är viktigt. Jag tänker att det oavsett känns jobbigt och problematiskt. Men i den här sammansmältningen blir det kanske mer intressant och mindre problematiskt. Som om gränsen mellan det annars väldigt väldigt uppdelade kvinnliga och manliga nästan kan överbryggas. Som det lesbiska och heterosexuella kan vara samma, och därmed ha samma möjligheter och problem.

När jag tänker på mor-dotter-relationen så tänker jag den ändå som inkluderad i det lesbiska kontinuumet. Är det dumt och dåligt att tänka så? 2023 tänker jag igen: Namngivandet – att benämna Simones relation med Sylvie som mor-dotter, det finns inga andra namn. Vad händer med åldern? I De oskiljaktiga talar Andrée om hur moderns kärlek inte är tillräcklig för henne, i det att hon har syskon, vilket gör moderns kärlek utspridd. Simone hade inga syskon (i den fiktiva Sylvies liv har syskon skrivits in dock – varför?). Vad innebär den exklusiva mor-dotter-relationen? Vad innebär återskapandet? Jag kan inte förstå var gränsen går mellan kärlek och attraktion, mellan ömhet och våld, mellan sex och inte-sex (jag tror mig minnas att jag hört ammande mammor skamfyllt beskriva amningen som en ibland erotisk upplevelse). Det är något med kommunikationen av begäret inför samhället: kommunicera genom att dölja och tvätta rent, eller genom den öppna protesten, det tydliga motståndet. Det är något med kommunikationen som dödar en…

Så detta med möten, de genuina mötena med den Andra. Kan de ske i heterosexuella eller lesbiska relationer? Och, vill en/Beauvoir/någon/(vem) ha det genuina, lyckliga. Jag tänker på hur beskrivningen av lyckligheten i kärnfamiljsvardagen i Andra könet framstår som närmast farlig – kan lycka vara annat än ond tro och dold ofrihet – kan en vara lycklig om en är fri?

Jag tänker att mordet är ett sätt att få bort störigheten. Jag tänker att jag vill att hon ska bejaka störigheten istället, att jag vill göra det, men att jag också inte gör det.)

Vid mammans dödsbädd finns:

RELATIONER MELLAN KROPPAR

(Jag tänker på det icke-fysiska i relationerna mellan män och kvinnor, tex Françoise-Pierre, Anne-Robert (Annes relation till Lewis Brogan är dock kropp))

(Jag tänker när jag läser hennes text att det är som om Beauvoir glömmer och återupptäcker kroppen, igen och igen, i text efter text. Som ett ständigt bortvändande och återkommande.)

De relationer jag fastnar i/för är de mellan kvinnor.

Min mor hade ofta sagt mig att hon lidit av mormors kylighet och att hon strävade efter att vara en vän för sina döttrar. Men hur skulle hon kunnat tala med mig som människa till människa? I hennes ögon var jag en själ i fara, en själ som måste räddas: ett objekt. (Beauvoir, 1979:184)

Jag läser i En familjeflicka och tänker på Den inbjudna, hur Françoise har en inställning till Xavière som liknar moderns inställning till Simone: själen som måste räddas, objektet. Jag tänker på räddningen som övergrepp – hur tydligt det är i Den inbjudna att Xavière inte alls vill, att hon inte vill bli skådis, inte vill lyckas, att hon bara vill vara på sitt rum, hon vill knappt komma till Paris, och hur Françoise tar henne med, som ett projekt. Som en räddningsaktion, från Rouen, bort från det som ska dra ner Xavière i landsbygden och det icke-framgångsrika, det lilla och futtiga.

Jag tänker på kluvenheten.

Detta att rollerna är som ombytta här – att jag som läsare i En familjeflicka intar Simones plats, objektets plats, men i Den inbjudna gör tvärtom, och frustreras över Xavières oförmåga att tacksamt ta emot.

Jag tänker på räddningen som en omöjlig relation. Jag tänker på själviskheten i alla sorters projekt, kanske framförallt dem som involverar andra, tex räddningsprojekt.

Jag tänker: Måste projektet vara VÅLD. Och jag tänker detta i relation till det Beauvoir skriver i Andra könet om att flickor inte har tillgång till våld. Jag tänker:

I den här världen är det omöjligt att inte göra det linjära, patriarkala, våldsamma – men finns det en annan värld? Och hur utopiskt är det möjligt att tänka? Och är ett utopiskt tänkande intressant/relevant/”produktivt”? (Hur?)

Det finns något i det faktum att Simone de Beauvoirs mamma heter Françoise. Jag tänker: Om en gör en förskjutning relaterad till namnen, om Françoise i romanen är Françoise de Beauvoir, Simone de Beauvoirs mamma, kan jag lockas att läsa X som Beauvoir. Ungefär som den här objekt-räddnings-grejen. Men X verkar så långt bort från B, som om hon mer är Zaza (jag bygger det på kroppen – jag vet att hon är Olga, det är allmänt, men jag tänker ändå på kroppen) och som om hon blir Z…

Relationen mellan personer är också relationer mellan kroppar.

Intressant är hur Zazas död är extremt kroppslig. Beskrivningen av sjukbädden. Den mystiska sjukdomen, hur kroppen till slut tycks förråda henne. Är det så – är det i och med att hon blir kropp som Zaza knyts fast och dras ned.

I mitt minne av relationen med den barndomsbästis som ännu är min enda kärlek, är kroppens begränsning och misslyckande det starkaste minnet. Hon hade en hård stark kropp som gjorde allt den tog sig för till en ytterst fräsch sak (tandställningen i munnen, skrattet som öppnade gapet till ett fräscht svalg), och min sunkighet (du har något gult i hårbotten), hennes kontroll av kroppen, på hästryggen, hantera de stora djuren medan min kropp är mjuk och vek och svag och behöver hjälp för att klara, jag finner mig i hennes plötsliga våldsamma attacker, hur hon slår mig i magen, som ett skämt, och jag lär mig att alltid spänna magen för att vara beredd, allt detta står jag ut med, för liksom Sylvie inte kan drömma om annat när Andrée finns, kan jag inte föreställa mig något annat, kan ännu inte föreställa mig.

Jag tänker på klibbighet och hål, och hur det också handlar om känslor. Att det här klibbiga också är ett beroende och en kärlek, och att detta är farligt.

(Lesbiskhet som omöjlighet.)

(Lesbiskhet som enda kärlek.)

Moi skriver: ”Det är som om själva det ämne som här diskuteras – lesbiskhet – gör Beauvoir ur stånd att organisera sina tankar.” Det blir en ”teoretisk och retorisk förvirring”.

Jag tänker att det (inte) är något med det teoretiska och retoriska.

Lesbiska beskrivs som en viktig grupp oberoende kvinnor, som om lesbiskheten är en lösning på problemen som kvinnans ställning (allmänt och erotiskt) leder till. Och om det finns en ”naturlig” sexuell ”läggning” (vilket Beauvoir och existentialismen egentligen måste-borde misstro) är det lesbiskheten. Men själv betraktade sig Beauvoir inte som lesbisk – endast kvinnor ”som aldrig betraktar män som potentiella njutningsobjekt” är lesbiska.

Jag tänker att det uttalandet egentligen går emot det om lesbiskhet av naturen, och också existentialismen, det om att inte vara utan bli eller göra. Jag tänker också på det problematiska i orden aldrig och njutning. Hur långt sträcks aldrig? Och var går gränsen för vad som är njutning i ett samhälle som talar om för en vad en borde njuta av – hur ska en veta vad som är njutning och vad som är kapitulation, vad som är njutning och vad som är förtryck, vad som är njutning och vad som är smärta – finns egentligen gränser?

(Lesbiska feminister har uttryck en besvikelse över att Beauvoir tex ser lesbiska förhållanden ”precis som om de var mänskliga och inte specifikt lesbiska”.)

Jag tänker på detta – det specifika, det separatistiska i det specifika och identiteten i det, vs det allmängiltiga, och jag känner igen det från en aktuell debatt, och jag tänker att det måste finnas något som är både och, jag tänker att det måste vara specifikt (uttalat eller outtalat) för det specifika i en del förhållanden, situationer, positioner, är inte översättningsbara, och blir inte relevanta eller ens begripliga i en översatt position. Jag tänker: Vem skriver jag denna text för: finns det en ålder då jag hade behövt läsa en text som denna och kan texten nå detta jag. VILLE JAG LÄSA DENNA TEXT I SKÄRBLACKA?? VILLE JAG LÄSA DEN, NÄR?? VILLE JAG LÄSA DEN MED LISA? MED GERTRUD? MED VEM? MED MIG SJÄLV NÄR NÄR? NÄR BEHÖVDE JAG OCH NÄR KUNDE JAG LÄSA?

Jag tänker i förhållande till det Beauvoir skriver om lesbiskheten som om den blir snarare ett NEJ till patriarkal heterosexualitet och erotiskt förtryck än ett ja till ett specifikt lesbiskt begär. (Innebär det att det lesbiska inte kan existera annat än som alternativ till heterosex?)

När Beauvoir förnekar alla lesbiska relationer tänker jag:

Att det som hade kunnat vara en lösning, inte blir det. Det lesbiska oberoendet förnekar Beauvoir sig själv. Alltså: Är det så att Zazas död omöjliggör friheten? Och skulden den att Beauvoir inte väljer (orkar/kan/vill välja) friheten – för, friheten är ju också det som människan är DÖMD till.

Om lesbiskheten är en väg till ömsesidighet är det i den ömsesidigheten möjligt att möta den Andra utan att döda henne? Och är det från detta möte som Simone blir fri när Zaza dör, som Françoise blir fri från när Xavière dör, fri från ett möte som hade varit jobbigt och svårt.

Är detta att fega ur? Vad är alternativet? Å andra sidan framhåller Moi också: modet i att överhuvudtaget skriva om lesbiskhet, som ett fullt giltigt existentiellt val, i den här tiden.

Det är som om

DEN FÖREBRÅENDE BLICKEN

Från Zaza förebådar en del av kritiken som riktats mot Beauvoir, från feministiskt håll. Varför valde hon att vara så, liksom, på männens sida. Är det att köpa sin frihet genom en annans död?

Hur kan man rimligtvis förråda i denna situation? Simone kan väl knappast ställas till ansvar för Zazas sjukdom – och främst anklagar hon ju samhället! Hon skriver i De oskiljaktiga om hur det är den borgerliga konventionen som tar död på Andrées fria ande. (Men ännu mer skriver hon om Pascal, mannen, som Andrée älskar, och sveket som görs genom familjerna, genom honom, genom gud – återkommer nu till gud, hur det finns så mycket gud i resonemanget, det går bara att vara ateist genom en uppgörelse – jag ser ännu den här min första bästis-kärlek som: Gud.) Hade hon kunna undgå skulden genom att göra något annat? Hade jag orkat läsa, om hon gjort något annat?

Det verkar som om Zaza och Simone inte kan existera samtidigt. Precis som Françoise och Xavière inte kan det. Det är två dödanden genom skrivande, och ett faktiskt mördande, ett utplånande av ett medvetande. Där Simone-Françoise-Beauvoir kanske kunnat välja ett kollektiv väljer hon ”sig själv”. Men. Vad hade varit alternativet.

Jag tänker att detta, valet, individen-kollektivet-jaget-duet-friheten-beroendet, hör ihop med kroppen. Jag läser parallellt med essäskrivandet Mara Lees avhandling i litterär gestaltning, där hon bland annat skriver om ”Beauvoirs dilemma”, i relation till skrivandet:

Beauvoirs dilemma, eller den revolver som pressas mot din tinning

och anmodar dig att välja: utplåning (av din könade

och Andra subjektivitet) eller fångenskap (i densamma).

(…)

Jag har redan betonat det, och jag kommer att betona det igen och igen: att skriva med kroppen betyder olika saker för olika kroppar. För vissa betyder det att med nödvändighet skriva mot den, att skriva om (”re-write”, inte ”write about”) de rådande strukturernas inskriptioner. Samtidigt finns ofta en stark längtan att skriva med kroppen, att ge röst åt egna erfarenheter. Dessa motstridiga begär ger upphov till en krock. Att skriva med eller mot? Bejaka skillnaden eller tvärtom förkasta och utradera den för att därmed slippa påminnas om ett förtryck? Ett dilemma som i värsta fall resulterar i en låsning mellan dessa två poler.

Handlingsförlamning.

Detta dilemma, som den norska feministen Toril Moi kallar för Beauvoirs dilemma, är akut för Andra kroppar och aktualiseras i varje situation där en konstruerad valsituation uppstår: om vi skriver mot kroppen riskerar vi att utplåna vår subjektivitet och nedvärdera våra specifika erfarenheter, och om vi skriver med kroppen riskerar vi att spärras in i kroppens fängelse.

(Lee, När Andra skriver, 2014:51-63)

Jag tänker på något jag hör Sara Stridsberg säga på en föreläsning: Hur ska vi leva och hålla oss friska utan att förråda.

Jag tänker på omöjlighet, splittradhet och oändlig sorg.

Igen

KROPPEN

DEN TVETYDIGA INSTÄLLNINGEN TILL KROPPEN!

Som en dragning till det kroppsliga. Men där det kroppsliga också är farligt. Beskrivningen av kroppsöppningar, kvinnors könsorgan osv. som något farligt, som om det hotar friheten, som om det slukar. Och kanske finns det något av det i relationen till de kvinnor som är liksom fysiska. Som att det både finns en rädsla och en längtan efter en kropp.

Det verkar som om kroppen, framförallt den kvinnliga, är en väg in i den mörka, sugande immanensen. Även när kroppen är harmonisk, kontrollerad – när den framstår som något positivt och eftersträvansvärt.

Att vara i en kropp, vara fångad i den.

Jag tänker på relationer som ätande och slukande.

Jag hör Ingrid Holmqvist beskriva En familjeflicka som en sluten text, med ärendet att skapa Simone de Beauvoir som en intellektuell kvinna, och att allt i texten leder till det. Men att Zaza bryter slutenheten, blir ett läckage. Holmqvist läser texten som ironisk. När hon säger ordet ironi inser jag att det är lite så jag också läste den. Som en distans. Ironisk distans. Men också som om ironin används som en skyddsmekanism. För att dölja något.

Men vad och vem döljer, ibland tänker jag att döljandet också ligger hos läsaren.

Kroppar i En familjeflicka:

Jag skulle gärna velat förstå genom vilken mekanism beröringen mellan två munnar kan framkalla vällust: när jag betraktade en pojkes eller flickas läppar greps jag ofta av häpnad liksom förr av den livsfarliga métroskenan eller en farlig bok. (s. 159)

Det finns inom mig något slags monstruöst begär, som alltid har funnits där, efter buller, kamp, simpelhet och framförallt detta att släppa efter… Vad skulle nu behövas för att också jag skulle bli morfinist, alkoholist och jag vet inte vad? (…) Jag förebrådde mig min dubbelhet, mitt hyckleri. Men jag drömde inte om att förneka mig själv: ”Jag vill ha livet, hela livet. Jag känner vetgirighet, längtan, längtan att brinna hetare än någon annan, i vilken eld det än månde vara.” (s. 300)

”Jag hade fått nog av att vara ren ande” (s. 300)

”Men jag anade att köttets våldsamhet och råhet skulle kunna rädda mig från den eteriska faddhet där jag höll på att tyna bort.” (s. 300)

”Jag gjorde upptäckten att jag hade ett sätt att gå, att jag hade en röst: det var nytt.” (s. 315)

I Andra könet står det att kroppen (”utifrån det perspektiv jag tillämpar – detsamma som man finner hos Heidegger, Sartre och Merleau-Ponty”) ”inte är ett ting” utan en SITUATION. (”Den är vårt grepp om världen och utkastet till våra projekt.”)

Jag tänker på situationen, kroppen, situationen, kroppen. Det temporala i begreppet situation och hur det innebär att kroppen är-blir-görs i varje tid, på kanske olika sätt. Jag tänker på vem som gör kroppen, jag tänker på

De Andras Kroppar (?)

Vad vi gör med andras kroppar och hur vi relaterar till dem.

Jag tänker på att läsa allt som situation(er), jag tänker på skrivandet som en situation. Vad som kan skrivas i en viss specifik tid och vad som kan läsas i en annan, och om tiden innebär att förråda eller förlåta.

Jag tänker: Att läsa Beauvoir är som en smekning som skär genom huden. Jag tänker på det ambivalenta. Jag tänker på ironin, att allt samtidigt är genomironiskt och totalt uppriktigt. När jag läser Beauvoir får jag lätt panik. Jag känner: Jag skulle vilja skriva såhär, om detta, men så FÅR EN JU INTE SKRIVA.

SKRIVANDET. Det börjar och slutar i skrivandet. Eftersom jag vigt min enda allomfattande kärlek till en relation i min barndom (liksom Beauvoir gjorde), finns inget annat kvar för mig (och för Simone) än att skriva. Texten ska återuppväcka den älskade, den ska hemsöka, den ska vara en väg till hemmet, den ska vara hemmet, det hemliga och det hemska. Vad får jag skriva? Alltid rädd att förråda genom skriften. Tröstar mig med att Beauvoirs hela liv var en brist på integritet pga Texten var den första lojaliteten. Fortsätter skriva. Älska texten. Rädslan för texten. Text-våldet osv osv. Tvetydigheten. Kan språket vara annat än: Gåva & Gift.

Jag tänker på det problematiska, och hur det är svårt att veta hur en ska förhålla sig till det. Jag tänker att jag också tänker på klibbighet, att jag vill få bort det. Och att jag vill omfamna det. Samtidigt.

Jag tänker på läsande, skrivande, relationer, kärlek, frihet, (o)begriplighet, (o)möjlighet. Ännu älskar jag hon jag aldrig kommit över, jag fattar inte varför, varför jag håller på och, känner. Jag skriver det. Inte blir det begripligare. Och jag älskar min barndom och jag älskar min bästis men ännu mer älskar jag texten, älskar med ett äckel och hat, eftersom den låter mig vara kvar. Kvar i tiden, platsen, texten, kärleken. Eftersom jag inte kan vara med henne, fortsätter jag.

Referenser.

de Beauvoir, Simone. Den inbjudna. Stockholm: 2009 (översättning: Cecilia Franklin & Suzanne Skeppström, original: L’Invitée (1943))

de Beauvoir, Simone. Det andra könet. Stockholm: 2002 (översättning: Adam Inczèdy-Gombos & Åsa Moberg, original: Le Deuxième sexe (1949))

de Beauvoir, Simone. Mandarinerna. Stockholm: 2013 (översättning: Eva Alexanderson, original: Les Mandarins (1954))

de Beauvoir, Simone. En familjeflickas memoarer. Stockholm: 1979 (översättning: Eva Alexanderson, original: Mémoires d’une jeune fille rangée (1958))

de Beauvoir, Simone. De oskiljaktiga. Stockholm: 2021 (översättning: Kristoffer Leandoer, original: Les Inséparables (2021))

de Beauvoir, Simone. Philosophical Writings. University of Illinois Press: 2004 (red. Margaret A. Simons)

Deutscher, Penelope. ”Three touches to the skin and one look: Sartre and Beauvoir on desire and embodiment” i Thinking through the skin (red. Sara Ahmed & Jackie Stacey), London: 2001

Lee, Mara. När Andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid. Göteborg: 2014

Moi, Toril. Simone de Beauvoir. Hur man skapar en kvinnlig intellektuell. Stockholm: 1996 (översättning: Lisa Wilhelmson, original: Simone de Beauvoir. The Making of an Intellectual Woman (1994)

Tidd, Ursula. Simone de Beauvoir, Gender and Testimony. Cambridge: 1999