En existentialistisk meditation över Autobiografi av död, av Kim Hyesoon

 

De säger att födsel alltid är ett fall

och död alltid en flykt

så lyft från klippans rand

 

Är du det dagliga fallet mot papperets yta? Eller är du flykten?

En fjäril på ett ben doppar sitt andra ben i rött bläck och skriver ett brev

Ur Autobiografi av död, av Kim Hyesoon 2016, översatt 2022, s. 33.

 

Autobiografi av död är en diktsamling skriven av den sydkoreanska poeten Kim Hyesoon. Den publicerades 2016, och gavs 2022 ut i svensk översättning av förlaget 20TAL. Samlingen består av 49 dikter som alla berör döden – en fragmenterad skildring med stor sprängkraft, där läsaren följer ett ”du” som befinner sig i olika tillstånd mellan liv och död. 

Vem är ”du”, och vem blir då jag? ”Du tänker på den väldiga spegelns omättlighet som inte lämnar något därhän, inte ens en skugga” (s. 46). Vem är det som håller i spegeln? En duell mellan jaget och Den Andre. En dragkamp om perspektiv, där upplevelsen av min frihet inskränks av Den Andres blick. Transcendens – potentialen att överskrida det egna varandet, att äntra ett tillstånd som möjliggör skapandet av självet. Här kämpar vi om utrymmet till transcendens – vem får skapa vem egentligen? Men i kampen även en ambivalens, en internaliserad motsättning. Stundvis en utsträckt hand, en önskan att förenas och upplösa konturer: 

Låt oss vara skeva tillsammans

Låt oss falla med armarna om varandra (s. 20)

En vädjan om ett ömsesidigt lutande, ett närmande och en gemenskap. I vädjan finns en sårbarhet och vilja till ärlighet. Att leva autentiskt är att vara grundad i sig själv. Att vara rörig, imperfekt, äkta. Måste vi alltid låsas fast i en kamp om subjektifiering och objektifiering? Kan det finnas en möjlighet till ett relaterande mellan ”mig” och ”dig”? Ett ömsesidigt erkännande av bådas subjektivitet på lika grund. I detta erkännande går det att finna styrka att våga gå emot konformitetens ström, våga vara i det sårbart autentiska. Låt oss vara skeva, tillsammans.

En dragkamp, en utsträckt hand. Föränderlig är människan, en varelse som genom sin levnad skapar sig själv. Varandets ständiga blivande, en kontinuerlig framåtrörelse som människan gör fram till livets slut. I dikten ”Vardag vardag vardag” förekommer följande rad: ”Morgondagen som flydde din kropp vänder sig om för att se på dig” (s. 30). Den följs av raden: ”Däret är inte där men här”. Blivandet, där ens framtida jag sträcker sig bakåt mot nuet och drar en framåt. En kan aldrig säkert kan veta vem detta framtida jag är, allt som finns är strävan. 

En kan inte stiga ner i samma flod två gånger. Varandet är alltid i rörelse – det som är i detta nu är inte det som är i nästa nu. Det är ett annat nu. Allt flyter. Dikten ”Vardag vardag vardag” beskriver en aktiv morgondag, som rör sig iväg och konfronterar diktens du med sin blick. Om vi ser på medvetandet som något som sträcker sig mot något annat, att vi tänker eller om, ser vi också att medvetandet innebär en ofrånkomlig sammanlänkning med omvärlden. ”Däret är inte där men här” (s. 30).

Blivandets framåtrörelse, hand i hand med flykt från obehag: ”Blicka inte tillbaka. Då förvandlas du till sten som sjunker ner i en mardröm” (s. 49). Vi talar igen och igen om framtiden, det som kan bli. Men hur ser vi då på det som har varit? Allt som redan har skett står i motsats till transcendensen. Förhållanden som givna i livet utgör begränsningarna för friheten. Det förflutna går inte att förändra. I det konstanta skapandet av nytt förflutet ges vi nya villkor som står i vägen för oss. Hur ska vi möta denna begränsning, denna evigt växande hinderbana? Är vägen ut att vända bort blicken, likt Orfeus i dödsriket? 

Självbedrägeriet må vara en oundviklig del av varandet, en överlevnadsmekanism som skyddar oss från den svindel som insikten om frihet kan skapa hos oss. Yrseln som drabbar oss när vi står framför existensens stup och någonstans förstår att vi skulle kunna välja att kasta oss nedför. Det finns ingen trygghet i det givna, varje stund utgörs av ett val. Men om vi inte förhåller oss till den den värld som vi kastats ut i, kan våra handlingar inte vara grundade i oss själva. Mauvaise foi, den onda tron, där vi förnekar villkoren för vår existens och därmed även friheten själv. Att känna frihetens begränsningarna är att kunna känna vägen mot den. Friheten blir inte till sten, vi måste våga se oss runt. Den viktlösa gränslösa vidden kallar.

Dödens skugga kastar ett mörker över alla oss alla: ”Trots att du är döende, tänker du. Trots att du är döende, lyssnar du” (s. 15). Nej – för att du är döende, tänker du. För att du är döende, lyssnar du. För att du är döende, är du. Varje sekund vi lever närmar vi oss döden. När den kommer kan vi inte säkert veta, men den kommer. Det vet vi. Ett spänningsfält, ett varande unikt för människan. 

Fasan inför dödens kommande knackning på dörren: ”Du skrek förskräckt och kall energi omslöt dig” (Kim, 2022, s. 34). Vilken typ av lik vill du bli? Ett vänligt eller läskigt lik? Vill du bli silke eller en säck? Vi fantiserar om framtid, men vi har ingen egentlig kontroll. I vissa stunder blir vi konfronterade, drivna mot den yttre gränsen för vad det är att vara människa. Våld, olyckor, sjukdomar. Situationer som tvingar oss till närvaro, till att möta våra livsval med hela vårt varande. Kulissen faller bort, och kvar finns Intet. Den sanna existensen, i all dess nakenhet. 

Mormor diskar och du din galning äter frukost

Du slutar äta och du är fortfarande galen, så du kastar en sockerskål i trägolvet (Kim, 2022, s. 57)

En explosiv kraft, en vilja att agera, att bryta sig fri. Det finns ett rop, som vi måste höra och svara på. Ropet kommer från samvetets röst, det autentiska jaget självt. Ett skrämmande möte, en främmande röst som samtidigt kommer från oss själva. Rösten manar oss till beslut och handling, det enda sättet att bryta oss loss från passivitetens bedövning. 

Det enda du själv kan föda, din död

Vårda den, föd den som en läcker fyllig död (s. 61)

Vi kastas in i världen, in i vår egen existens. Plötsligt är vi, och det är ingenting vi har bestämt själva. I dikten tas tanken vidare. Att bringa sin egen död fastslås vara den enda egna skapelseakten, det enda sättet att ta kontroll. Att ha ett val förutsätter att det finns flera möjliga handlingsvägar, och en tillvaro präglad av bestämmelser från andra leder till en allt starkare upplevelse av begränsad frihet. Ljudet av rasslande kedjor ekar allt högre och den sista utvägen blir att fly:

Nu har du blivit så lätt att du inte alls kommer kunna falla
Du är blott en krusning på en krusning på avgrundens högsta våning (s. 33)

En höjd, ett stup. Mot vilket vi i livet måste ta ett språng, och där vi också kan falla. När livet har lidit mot sitt slut, så finns inte heller den risken kvar. Det finns ingen tyngd, inget sätt för avgrunden att sluka en. Livsprojektet är avslutat. I dikten finns en lättnad. Att slippa rädslan för att falla, att slippa existensens ångest. Nu är vi blott en krusning på en krusning.

Existentialismen bejakar skönlitteraturens förmåga att kasta ljus på den levda erfarenheten och existensens villkor. Genom att läsa verk som Autobiografi av död får vi ta del av en förhöjd form av levd erfarenhet. I poesin finns möjligheter bortom den fysiska världens begränsningar. När vi läser boken är vi flera personer samtidigt. Inte nog med det, vi är till och med levande döda. Vi transcenderar.

Autobiografi av död är en diktsamling som väcker frågor om subjektivitetens natur; om självskapandets process; om varat och icke-varat; om frihet och fångenskap; om livet och döden. Vi äntrar en dimension någonstans i, under och mellan livet och döden. I intervjuer har bokens författare Kim Hyesoon uttryckt att rösten som talar med (och om) diktduet är döden själv, som talar inifrån individen. I de delar där diktduet får vara sitt eget subjekt, får vara ett ”jag”, beskrivs ett möte med livet som är tungt och fyllt av lidande. Men även en strävan efter kärlek, förening och tröst – en vilja att hitta hem. Den röst som uttrycker att livet är utan mening, tror jag kommer från döden. Den har funnit boning i diktduet och talar inifrån. I slutändan blir ändock, att det är dödens röst som väger tyngst. 

 

Slutord

Jag läser ett brev som transporterar mig. Till en plats som ligger någonstans mellan livets och dödens riken. En skulle kunna tro att det är en grå plats, karg och dimmig. Men en explosiv kraft tränger fram i tomrummet. Den eviga strävans rastlöshet och kamp. Blivandet. På platsen är min blick en annan. Jag antar både-och-heten, potentialitetens ambiguitet. Däret är inte där men här. Jag blir du. Den nakna existensen. 

Du står vid en klippa, ser nedför dess rand mot Intets oändliga öga. Ögat kantat av fransar som fjärilsvingar. De fladdrar likt krusningar på vatten. Blott en krusning på en krusning. En svindlande syn.

Meron Daniel (f. 1993)

Är psykolog och poet. Hennes pdf-diktsamling Sanctum gavs ut av Fame Factory 2022 och
finns för gratis nedladdning. Meron bor och verkar i Stockholm.

Bildkälla

Privat

Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift