Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer.
Om man ska lägga sin tillit hos en religion, då är mitt synsätt att man bör välja den religion som bäst stämmer överens med verkligheten. Olika religioner har olika sannolikheter i en sannolikhetsanalys baserat på deras anspråk om den externa världen. För mig, är det helt centralt att lägga vikt vid frågan om vilka centrala anspråk de olika religionerna gör.
Tidigt lärde jag mig att trolla fram ett trevligt dukat kaffebord. I denna skam slog sig ett frö rot. Tunna fina trådar grävde sig ner i den svarta myllan och bildade ett helt nät, det syntes inte ovan jord men i mitt hjärta växte det sig allt starkare. Mitt klasshat.
När man är mitt uppe i livet vet man sällan vad denna period kommer ha för roll i den större livsberättelsen. Ida-Nathalie Hildén sätter fingret på detta genom ett imaginärt tillbakablickande på det som just varit som om det låg långt tillbaka i tiden.
En rik och detaljerad värld ryms utanför kamerablicken. Världen Hou presenterar känns ännu mer påtaglig och verklig just på grund av begränsningarna som åläggs åskådaren. Den historiska återgivningen i filmen handlar inte om helhetsbilden, utan upplevelsen av nuet.
Vid sidan av sexakten och konstupplevelsen är tristessen det närmaste vi kan komma oss själva. Emellertid tenderar den existentiella svindeln att knappt hinna anas förrän tomheten, självföraktet och varat överskyls med ett banaliserat tristessbegrepp.
Vi borde vara tacksamma, vi är galna om vi inte är tacksamma. Vi fixar och förhandlar med utrymmet, vi flyttar på sakerna och vi flyttar på oss själva
Familjens patriarker säger att vi är sjuka och söta i våra klänningar. Mitt utseende filtreras genom flera lager av patriarkal estetik. När jag blir tonåring gör jag detta uttryck till mitt eget. Gör mig till en del av en hyperfemininitet som utger sig för att förakta det feminina, rosa, glittrande.
Det handlar inte om att ge upp tanken på mänskligt värde. Det handlar om att acceptera situationen som den är och agera därefter. Det radikala, om det är vad som nu skall eftersökas, är hålla sin nästes hand. Varken mer eller mindre. När mörkret sluter sig, är poesin det vi har kvar.
På sätet bredvid lever vi i andra verkligheter. I biosalongen möter vi påträngande verkligheter som hårdnackat förtigs och förnekas. Det som vuxenvärlden inte vill erkänna, och inte vill komma ihåg. Vad händer om offret fått lära sig att våld är kärlek?
