Den sublima tristessen

1

Vår tids mest påtagliga kulturella kraft är den hyperaktivitet som till stor del konstitueras av konsumism, identitetskapitalism och ett aldrig sinande flöde av underhållning och dylik kommunikation. En tydlig motpol till allt detta är tristessen – marginaliserad, otidsenlig, skräckinjagande och avskydd. Att bejaka tristessen är därför vår tids kanske mest radikala handling. Det kräver ingen asketisk eller antihedonistisk eremittillvaro, men däremot en tillräcklig avskärmning från de doktriner, strukturer och informationsströmmar som har en hämmande verkan på människans möjligheter att vara ett subjekt.

2

Tristess kan definieras som en frigörelse från inslag som kan distrahera eller befläcka en människas medvetande och således hennes – och i förlängningen samhällets – potential. När tristessen tillåts tränga in i människan blottläggs tre ting: tomheten, självföraktet och själva varat. Således är tristessen inte oberoende av yttre omständigheter; den erfordrar blott en negativ betingelse, en avsaknad. Eftersom inga särskilda köttsliga former eller materiella tillgångar krävs är tristessen att betrakta som ett av få själsliga tillstånd i detta kropparnas tidevarv.

3

För att komma åt tristessens kärna bör vi låta rasera den förrädiska dikotomin mål och medel. Tristessen är och måste vara bådadera – en odelbar enhet som synkront är både god nog genom att bara äga rum och oduglig om den inte förmår att sätta något i rörelse. Likt konsten bör tristessen aldrig existera eller värdesättas som något annat än bara sig själv, men samtidigt kan dess effekter inte förbises i den kritiska värderingen. Tristessen är och måste vara rörelse och stillhet. Dess väsen bör förstås som den diametrala motsatsen till löpbandets etik, enligt vilken den riktningslösa frenesin högaktas. Stillheten är både målet och det medel som ger upphov till den rörelse som är både mål och medel.

4

Vid sidan av sexakten och konstupplevelsen är tristessen det närmaste vi kan komma oss själva. Emellertid tenderar den existentiella svindeln att knappt hinna anas förrän tomheten, självföraktet och varat överskyls med ett banaliserat tristessbegrepp, varpå yttre stimuli uppsöks i mer eller mindre kontrollerad panik. När människan flyr tristessen flyr hon i själva verket sig själv. Även om en rad yttre faktorer kan prägla de inom tristessen förekommande upplevelserna är det till syvende och sist det egna jaget som har kommit att bli den dominanta push-faktorn i vår vilda eskapism. Häri ligger vår tids näst märkligaste paradox: självupptagenhetens växande avstånd till självet.

5

Att tristessen bekämpas istället för att bejakas är ett masshysteriskt uttryck för den handfallenhet med vilken människan står inför sig själv och det till synes aldrig sinande självföraktet. Rädslan för tristessen är densamma som följer varje antydan till insikt om den egna existensen. Min övertygelse är att många flykter – såsom att arbeta mer än nödvändigt, renovera sin bostad eller skaffa barn – sker i syfte att få ägna tid och energi åt någonting annat än den egna själen. Yttre omständigheter låts bilda ett substitut för de i tristessen manifesterade inre och vi traskar vidare som vore allt i sin ordning.

6

Tristessen är så avskydd att vi i svenska språket har ett ord som heter tidsfördriv. Konceptet “tidsfördriv” är mycket enkelt: att fördriva tiden, att försöka få den att gå, att jaga bort den, att köra iväg den för gott – som om den behöver hjälp på traven! Att fördriva tid är emellertid aldrig något annat än att fördrivas av tid. Att döda tid är likaledes inget annat än att dödas av tid. Att aktivt söka fördriva eller döda tid är en klen försvarsmekanism mot självföraktet och i förlängningen inte mycket mer än ett substitut till att döda sig själv.

7

Motsatsen till tidsfördrivet är tristessen; den är ett försök att skapa långsamhet. Liksom tidsfördrivet bara ger sken av en tidens ökade fart är också tristessen i högsta grad en illusion av tröghet. Men den senare illusionen är en som raderar den av hetsen påbjudna jaglöshet i vilken ett mycket diffust jag, ett slags jagsubstitut bestående av artificiell dårskap, inte bara tillåts utan närmast tvingas att sprattla som en abborre på land. I långsamheten framträder jaget istället med tydliga konturer, men utan att för den sakens skull reduceras till en silhuett och – framför allt – utan att ha en krok fäst i gommen.

8

Tristessens viktigaste funktion tycks mig ligga i att avnormalisera själva varat. För själens livslånga odling – vilket bör ses som en grundpremiss eller åtminstone ett ideal för allt mänskligt liv – är denna avnormalisering en direkt nödvändighet. Avståndstaganden och avskärmningar ger utrymme för den reflektion som i sin tur möjliggör perspektivförskjutningar: Föreställningar kan destabiliseras, det förgivettagna framträda i nytt ljus och något tidigare okänt plötsligt framstå som bekant, kanske rentav begripligt. Att bejaka tristessen torde med andra ord kunna vara en kritisk praktik både i sig självt (genom avståndstagande från det förgivettagna) och som medel (genom omstörtande av det förgivettagna och konstruerandet av något nytt).

9

Att bejaka tristessen kan – och bör – vara en plågsam och av ångest genomsyrad process. Man kan komma att ta fasta på hur enormt och betydelsefullt det är att finnas till eller se livet som något mikroskopiskt och meningslöst. Båda perspektiven präglas naturligtvis av svindel, men när det inre ögat väl har vant sig framträder vyerna i all sin prakt. Att bejaka tristessen är alltid en seger, även om det kan dröja månader, år eller decennier innan det märks. Om allting ter sig obegripligt är mycket redan vunnet; omfamna just det intrycket och släpp det aldrig. Ty hur ska man förmå att begripa någonting alls om inte grunden, själva existensens obegriplighet, begrips först?

10

Utmärkande för tristessen är att den är emancipatorisk. Den är en transformation av val, tillika en fokusförskjutning från kvantitativa till kvalitativa livsvillkor: (den kvantitativa) minimeringen av skenbara valmöjligheter konstituerar (den kvalitativa) maximeringen av reella valmöjligheter. Tristessen och dess utrymme för reflektion är en förutsättning för all kunskap, all bildning, allt skapande, all konst, all emancipation, all kamp, all revolution. Inget av detta kan åstadkommas så länge allt ska vara så förbannat festligt och bildskönt.

11

Substantivet “tristess” och adjektivet “trist” hålls samman inte bara etymologiskt, utan också medelst varsin ände av ett ideologiskt skynke vars primära funktion är att dölja människosläktets enda universalitet – tomheten – eftersom denna är grunden för all direkt eller indirekt kapitalgödande desperation. De som räds tristessen är alltings målgrupp, inte minst sådana bedövningsmedel som levereras medelst telefonaviseringar eller streamingtjänster. Om tristessen blev en global trend skulle både det ekonomiska systemet och den sociala ordningen raseras med en aldrig tidigare skådad kraft. Kanske finns hoppet förborgat i vår tids märkligaste paradox: individualismens framfart och självständighetens förfall. Oddsen på att rädslan för tristess bara är en fluga torde i så fall vara försvinnande låga.

12

I sin renaste form är tristessen den egna själens flanerande i spegelsalen: Vad finns här – egentligen? Vem brukar dessa själsliga och intellektuella produktionsmedel? Utan tristessen kan ingen självkännedom finnas, och utan självkännedom kan självföraktet aldrig bejakas, bearbetas eller besegras; tomheten aldrig fyllas med substans; varat aldrig bli ens eget. Tristessen är emellertid inte bara introspektiv; den rymmer teleskop, mikroskop, kartografiska verktyg och inte minst ett förbluffande bibliotek. Jag plockar fram en bok, slår upp en sida på måfå och läser: Att kompromisslöst hänge sig åt vår tids kollektiva hyperaktivitet är en existentiell kompromiss så gigantisk att den bara trumfas av döden själv.