Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer.
En dragkamp, en utsträckt hand. Föränderlig är människan, en varelse som genom sin levnad skapar sig själv. Varandets ständiga blivande, en kontinuerlig framåtrörelse som människan gör fram till livets slut.
Tidigt lärde jag mig att trolla fram ett trevligt dukat kaffebord. I denna skam slog sig ett frö rot. Tunna fina trådar grävde sig ner i den svarta myllan och bildade ett helt nät, det syntes inte ovan jord men i mitt hjärta växte det sig allt starkare. Mitt klasshat.
Med blicken på de forna jöklarna bestämde jag mig för att skapa mitt egna bibliotek av smältande texter. Texter att återkomma till för att förstå det obegripliga i att tusentals år av iskall historia smälter undan. Det finns något befriande i att ägna sig åt sparande när så mycket går förlorat.
Jag vill närma mig den textproduktion som ännu inte har laddats av en riktning mot marknaden och snegla på människorna i skrivprocesserna. Vilka är de och vad vill de skriva om? Jag kallar dem skissörer.
Insikterna som ensamheten gav får sitt värde genom återvändandet till samhället, vilket kan ske först när individen är redo att dela med sig av sina nyfunna kunskaper.
Ett sammanbrott i taget. Jordan Peterson talar om hummerhjärnans återväxt som en självklarhet. Jag tror återväxten är allt annat än självklar.
Nittioett år efter utgivningen av Ett eget rum stängdes världens familjer in i sina hem och tvingades dela rum, dygnet runt. Det skapande rummet försköts, försvann, fick inte ta plats, kunde inte ta plats under nedstängningen. En pandemi är inget krig, vi ska bara hålla oss hemma.
På Sveavägen ligger Föreningssparbankens kontor. Solen går upp och vi hänger på låset. Mamma har pengarna i en Konsumkasse. Genom plexiglaset ser jag vaktmästaren skramla med nyckelknippan. Han skrattar ljudlöst när han får syn på mig, och låser upp.
Ljuset från den gröna taklampan skänker ännu rummet sitt förtrollande sken. Den dova läderdoften från soffan är ännu fullt kännbar. Jag tänker tillbaka på min gammelmormor, och inser att sättet på vilket jag fått mina minnen av henne egentligen är oviktigt.
