Det eliminerade rummet

Barnet har precis somnat och presskonferensen har redan varit igång en halvtimme när jag sätter på tv:n och sjunker ner i soffan. Statsministern i svart, rundringad kavajjacka, tungt grå ögonskugga, djupt rostrött rouge och tillbakastruket hår, som alltid. Måste man ha det så när man är en kvinna med makt? Hon talar så långsamt, vartenda ord ska gå fram och det hon säger är inte öppet för tolkning. ”Danmark lukker ned” står det i rulltexten längst ner på skärmen. Den elfte mars 2020 beslutar regeringen att stänga bibliotek, barnomsorg, restauranger, skolor, frisörer, gym…. Alla som har möjlighet ombeds arbeta hemifrån. ”En kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner” skrev Virginia Woolf i Ett eget rum från 1929. Jag går på Författarskolan vid Lunds universitet och är i färd med att skapa mitt eget rum. Men i samma stund som Danmark stänger ner elimineras mitt rum. Mitt skrivande blir satt på paus och min roll blir att vara mamma, bara mamma.   

Vår identitet sitter i vårt namn, vårt ursprung, var vi bor, hur vi bor, vad vi gör på dagarna, våra kläder, vad vi äter, vad vi inte äter, vad vi röstar på, vilka tv-serier vi streamar. Identiteten är både det vi fötts med, som till exempel kön och namn, och det vi själva väljer eller tilldelas. Ibland studsar jag till när kvinnor på Instagram presenterar sig som ”mamma”. Att det är det första, det största och att föräldraskapet är deras identitet. Vilka var de då innan de fick barn? Vad var deras kärna? Att vara förälder är inte ett jobb man byter, eller ett hus man säljer utan det bara är, för resten av ens liv. Som det faktum att jag är högerhänt, något som inte går att förhandla bort.

Våren 2020 var min andra termin på Författarskolan, men all fysisk undervisning på Lunds universitet ställdes in. Lockdown i Danmark sammanföll med en av terminens längre skrivperioder utan schemalagd undervisning, då tanken var att ägna all tid åt sitt skrivprojekt. Men jag kunde inte kombinera skrivandet med att vara hemmafru, den typen av kvinna som Virginia Woolf menade ”[…] lever i er och i mig och i många andra kvinnor som inte är här ikväll eftersom de håller på att diska eller lägga barnen. Men hon lever, för stora poeter dör inte, de finns alltid närvarande, de behöver bara få möjlighet att kroppsligen vandra bland oss”. Nej, jag vill inte kalla mig själv en stor poet och på sex veckor skrev jag nästan inte ett ord. På kvällarna var jag trött, för jag var ute med barnet nästan hela dagarna, eller så hade jag putsat fönster, hängt tvätt, städat i köksskåp, storhandlat eller lagat mat. 

Varför lät jag inte barnet sitta med iPad någon timme? Varför serverade jag inte bara macka till middag? Varför lyckades jag inte skapa en stund av skrivro för mig själv? I mitt huvud pågick skrivarbetet. Formuleringar och idéer väcktes under de sex veckorna av nedstängning där jag stod i timmar på Vesterbros blåsiga och kalla lekplatser där det alltid tycktes vara skugga. Jag funderade över pandemiprosa. I mitt huvud skissade jag på karaktärer från husen som vi delar gård med. Kvinnan vars drickande såg ut att eskalera på grund av den isolerade vardagen. Paragrafryttaren som räknade personer på gården och i förtäckt omtänksamhet postade ett meddelande i gårdens Facebookgrupp att ”just nu är det fler än tjugo människor på gården – var rädda om er!” och lade till en hjärtemoji. Barnet från huset intill vars hesa skrikande fick mig att för första gången verkligen förstå innebörden i uttrycket ”mitt barn och andras ungar”. Tweenietjejerna som gjorde Tiktok-videos. Mannen som pratade i telefon hela eftermiddagarna och vankade av och an i oregelbundna mönster och som, (förhoppningsvis) helt omedvetet hade handen innanför kalsonglinningen merparten av tiden. Jag skulle kunna skriva en novellsamling – ett perspektiv för varje novell. Några som delar gård men i övrigt inte har något gemensamt. En kör av isolerade röster i pandemitiden. En kväll började jag skriva. Jag satte mig med datorn i soffan men det som i tanken hade varit kristallklart blev helt platt. Pastan var klar och barnet behövde hjälp på toaletten. Inspirationen var borta innan jag ens hann börja.

Jag miste min skrivtid, men samtidigt vann jag tid med barnet. Den där tiden som andra köper sig till genom städhjälp, hemkörning av mat och andra tjänster som ska underlätta vardagen. Nu fanns tiden. Vi lade pussel, målade med vattenfärg, mixade smoothies, gjorde pärlplattor och passade på att vara utomhus när solen visade sig. Vi lekte, kramades, fnissade och såg på film. Jag hade oändligt med tid till att vara förälder, en god och närvarande förälder som såg sitt barn, som lagade näringsriktigt mat, som såg till att barnet fick röra på sig, som högläste Bamsetidningar tills rösten svek. Men rollen som den goda närvarande modern gjorde det omöjligt för mig att ägna mig åt att skriva. Det tabubelagda i att vilja välja skrivandet och läsandet istället för att vara med mitt barn. Är det att välja bort sitt barn? Går det att ranka vad som är viktigast i ens liv? Får man på en sådan lista sätta skrivandet och läsandet överst? Barnet därunder? Eller är barnets välmående en förutsättning för skrivandet? 

 När mitt barn väl hade fått mat, sömn och frisk luft, var det då okej att jag hellre ville umgås med min dator och mina böcker än att leka med henne? Jag ville ju gärna vara med mitt barn också. Men jag blev en dålig förälder när skrivandet och läsandet inte fick plats i mitt liv. Jag snäste åt mitt barn, som om det var hennes fel att en pandemi stängt förskolan.  

Jag postade ett inlägg på Instagram, en bild på ett skitigt fönster som jag ännu inte hunnit putsa. Jag skrev om allt man önskade att man hann med under nedstängningen som ändå inte var det man egentligen vill ägna tid åt – frosta av frysen, städa skafferiet och sortera bort vinterkläderna. En vän hörde av sig och frågade hur jag mådde; mina rader på Instagram hade fått henne att tänka på Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Jag påmindes om den tryckkammare av ångest som läsupplevelsen av den första delen, Att föda ett barn (2010), var för mig. Majs rädsla för att göra fel, önskan att passa in, pressen att klara sig igenom dagar fyllda av plikter och ensamhet. Den svindlande paniken när jag som läsare förstod att Maj inte ens visste hur barnet i hennes livmoder en dag skulle komma ut. Jag svarade Instagram-vännen att jag mådde bra, men att den här vardagen inte gjorde mig gott, att det som hade varit mitt liv inte längre kunde vara det. Jag försökte tänka att jag var privilegierad som fick tillbringa så mycket tid tillsammans med mitt barn och att vi fick chansen att ha ett annat slags vardag ihop, att jag fick röja och städa bland sånt som jag aldrig annars hann med, att vi kunde vara ute i vårsolen som värmde riktigt skönt när man satte sig i det läiga hörnet på baksidan av huset.

Hushållsarbete blir man aldrig färdig med, ju mer man börjar riva i ett hörn desto mer uppenbarar sig. Det är ett sisyfosarbete som inte bara är oavlönat utan också otacksamt. Maten jag lade ner massor av tid på att laga smakade enligt fyraåringen ”inte så gott” och det var ett evinnerligt tjat från min sida att vi skulle gå ut och när vi väl hade kommit ut så ville barnet aldrig gå in igen. En skev balansakt där hon ansåg att jag bestämde men där hon hade en oändlig frihet att leka med alla sina leksaker, titta i sina böcker, lära känna andra barn på gården. Jag plågades av känslan att jag aldrig räckte till för min dotter, och samtidigt räckte vardagen med barnet inte heller till för mig. Det kändes som med skrivandet – ett starkt tvivel på min egen förmåga att kunna leverera text (eller vardag) som är intressant eller bra nog. För även om jag gav barnet 100 procent av min tid, så var min dotter aldrig nöjd. För ett barn är aldrig nöjt. Jag är aldrig nöjd. Jag hade en önskan att hon skulle uttrycka “mamma, vad jag är glad över att vi har all denna tid tillsammans, att du prioriterar mig framför ditt skrivande”. Att hon på något sätt skulle förmedla att min tid med henne var så viktig, så betydelsefull för vår relation, att det var värt att mitt skrivande uteblev. 

När det woolfska rummet för skrivande inte längre fanns behövde jag återuppfinna mig själv i rummet som stod tillgängligt. Alla dessa göromål och plikter, de fyllde dagarna för något skulle de fyllas med. Jag intalade mig själv att jag blivit den poet som under en tid förlorat sitt eget rum, för att hon “håller på att diska eller lägga barnen”. Jag behövde fylla rummet med något slags mening. Jag ville göra det ordentligt, så att det blev synligt, så att folk kunde se att besticklådan var städad och att duschnischen inte hade några kalkränder. Jag är övertygad om att hemmafrurollen handlar mer om vad andra ska se än ens egen inre frid. Så när min identitet som skrivande person inte fanns försökte jag anamma identiteten som hemmafru. Alla skulle se att jag inte bara tog hand om ett barn utan också passade på att sköta om hemmet. Jag sådde luktärter, tog sticklingar från pelargonerna och planterade om silverrankan. Jag bakade brownies och freestylade ett recept på hallonkaka för att bli av med mannagrynen som hade bäst före-datum i januari. Något måste växa, något gott måste komma ur nedstängningens förlamande instängdhet när skrivandet inte längre hade någon plats. När inte skrivandet kunde få ta det utrymme det krävde (tystnad, ostördhet, stillhet, ett eget rum) då fick det kreativa ett annat utlopp. Ett kreativt utlopp som inte ställde samma krav.

Precis innan biblioteket stängde ner hade jag lånat ett tummat exemplar av första delen av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Den fanns inte på terminens litteraturlista, men jag hade sagt till mig själv att om jag någon gång skulle ta mig igenom romansviten så var det väl nu när jag gick på Författarskolan. Jag kom till sidan 56 innan jag gav upp. Jag hade inte ro att ta in de långa vindlande meningarna och kom inte ens fram till den berömda scenen med kakor och te. Istället beställde jag en plåt för madeleinekakor. Det blev tolv stycken kakor åt gången och vi kunde omöjligt äta upp alla, för de skulle ätas alldeles nybakade. Jag började ställa kakor till grannarna på våningen ovanför, vid deras dörr i baktrappan, och skrev ett sms till mamman i familjen vid varje leverans (för vi höll hårt på det fysiska avståndet). I den nya byteshandeln ställde hon ner nybakade frallor till oss på förmiddagen. Jag sms:ade på kvällen och frågade om hon behövde något i affären och jag köpte currysill och en påse lakrits till dem. Vi hade aldrig förr kommunicerat så mycket och så ofta via skrift. De började kalla mig “bagedronningen på Vesterbro” och jag blev glad.

Men i slutet av dagen kliade det inombords. En känsla från tiden som föräldraledig väcktes, känslan av att jag inte var gjord för det där livet med att ta hand om hem och barn. Jag klarade definitivt av det, jag var fullt kapabel, men jag hade något mer i mig som behövde komma ut. Upplevelsen av att kompetens, erfarenhet och kreativitet i arbetslivet gick till spillo när jag under föräldraledigheten gick hemma med sviktande knän för att få barnet att somna i selen. Hushållsarbetet är ett arbete som vilket annat, bortsett från att det är oavlönat, och jag önskar att jag hade kunnat njuta av det och att jag kunde vara i det och sedan ta en välförtjänt paus. När jag tänker tillbaka på föräldraledigheten önskar jag att jag hade bett mer om hjälp för att få tid till att vara något annat än bara mamma. Men alternativet att sätta mig på ett café eller på biblioteket fanns ju inte under nedstängningen. Allt var stängt och hemmet blev en plats där familjelivet pågick dygnet runt. 

Anneli Jordahl skriver i Orm med två huvuden från 2019 om sin självvalda ensamhet som en del av hennes liv, att den gör nytta för hennes skrivande: ”Som ung hade jag en idé om att kärnfamiljslivet var något annat än det liv jag önskade att leva: läsa och tänka. Kärnfamiljare föreföll så ohjälpligt låsta i sina vardagsrutiner (…)”. Jordahl har sin bästa skrivtid mellan klockan fem och tio på morgonen.

Nittioett år efter utgivningen av Ett eget rum stängdes världens familjer in i sina hem och tvingades dela rum, dygnet runt. Det skapande rummet försköts, försvann, fick inte ta plats, kunde inte ta plats under nedstängningen. En pandemi är inget krig, vi ska bara hålla oss hemma. Och jag känner skam över att jag vantrivdes med livet hemma med mitt eget barn, upplevelsen av att hon stod i vägen för mitt självförverkligande, att mitt skrivande skulle vara viktigare än mitt eget barn. Under samhällets nedstängning gick jag helt in i rollen som hemmafru. Som lagade god och hälsosam mat, som städade hemmet, som såg till att vi fick friskluft, att lakanen var rena och att kylskåpet var fyllt. Jag streamade TV-serier om kvinnlig frigörelse. Jag upptäckte att jag fortfarande, medvetet eller omedvetet, letade efter rapporter, böcker, dokumentärer och TV-serier på temat. Ett slags belägg för att jag gjort rätt, att jag kan vara både en skrivande människa och förälder, att det ena inte utesluter det andra. Att jag kan förena läsandet, skrivandet och tänkandet med att ha ett barn. 

Efter sex veckors nedstängning var barnet återigen på förskolan. Jag var åter i mitt eget rum, i den självvalda ensamhet och frihet som är förutsättningen för att jag ska kunna skriva. Det påminde om känslan den där första dagen efter semestern då barnet lämnas på förskolan och det inombords finns både en jublande frihet och en förtvivlan över att skiljas åt. Linda Skugge skrev i Aftonbladet 29 juli 2020 att ”Den självvalda ensamheten är kanske den svåraste. (…) Du måste våga vara helt hänsynslös – både mot dig själv och andra. Gränslösheten är ditt enda bränsle. Du måste acceptera att en författare alltid sätter ensamheten främst. Att folk antingen kommer sky eller vara rädda för dig. För att de vet att du kommer att skriva om dem. (…) Bryr man sig om konsekvenserna av sitt skrivande är man ingen författare eller konstnär. Då måste man tyvärr välja ett annat yrke”.

Vårterminen blev liksom aldrig av för undervisningen genomfördes på Zoom, handledningen via telefon och ovanpå det en landsgräns som inte fick korsas. Höstterminen tog vid och undervisningen på Författarskolan övergick till att bli helt digital. Samhället är fortfarande pandemidrabbat och jag vet inte om det är andra, tredje eller kanske fjärde vågen smittspridning som gör att vi fortsatt måste hålla avstånd och stanna hemma. Alla dagar är likadana i mitt rum, men världen är inte densamma. Den självvalda ensamheten och arbetsron som togs ifrån mig under våren, fyllde nu mitt liv på ett nytt sätt. 

Under vårvintern 2021 pågår ännu en nedstängning av Danmark. Restauranger, bibliotek, gallerior, gym och detaljhandel tvingas hållas stängt för att minska smittspridningen. Samtliga årskurser i skolorna är hemskickade. Enbart förskolorna håller öppet, men pedagoger över hela landet vädjar till föräldrar att hålla sina barn hemma. Är det en tidsfråga hur länge till jag kan fortsätta att sitta här hemma i mitt rum och skriva? Om eller när förskolan stänger, så elimineras rummet på nytt. 

En vän som varit föräldraledig under 2020 ska börja arbeta igen och jag frågar hur det känns, dels att börja jobba igen, dels att föräldraledigheten inföll under ett år då alla uppmanades att hålla sig hemma. Hon svarar att hon känner en sorg över året som gått och omöjligheten att umgås med familj och vänner och låta dem lära känna det lilla barnet. Hon skriver: “Det känns som att jag får tillbaka en liten bit av min själ när jag börjar arbeta” Jag förstår vad hon menar. För det är det som pandemin gjort – den har förminskat oss till att bara kunna befinna oss på en enda plats – hemma. Och hemma är vi med småbarn enbart föräldrar. 

Efter sex veckors lockdown våren 2020 var jag omgiven av den frihet jag saknat och längtat efter. Friheten och rummet som krävs för att få till stånd mitt skrivande. Avsaknaden av frihet ledde till den här texten. Och i sin tur en vetskap om att min dotter en dag kommer att kunna läsa den här texten. Texten om den där våren 2020 då jag insåg vidden av min hänsynslöshet – hur högt jag värderar skrivandet och att skrivandet kräver ett eget rum. Att min identitet är hårdare knuten till vad det betyder att vara en skrivande människa än att vara mamma.