Ja, jag försökte vara en bra kristen – så lik Jesus jag bara kunde. Givetvis var jag även en motståndare till allt vad icke-heterosexuella relationer hette. Samtidigt var det jag motsatte mig också det som jag längtade efter allra mest. Jag längtade efter att få vandra sida vid sida med någon jag älskade. Någon att dela allt med.
Sedan flytten från Emmaboda består mitt liv av två halvor som verkar oberoende av varandra och ogärna låter sig sammanföras. Jag tolkar allt jag hör och ser genom dessa halvor, dessa narrativ om land och stad, men talar knappt om den halva som Emmaboda utgör, utan runt den.
Det sägs att om man känner av kemin så finns den där, den kan omöjligt inbillas av bara den ena parten. Gäller det även någon utan mun och ord? Ja. Kemin fanns där. Köpenhamn och jag gnistrade och sprakade i varandras sällskap.
Vi borde vara tacksamma, vi är galna om vi inte är tacksamma. Vi fixar och förhandlar med utrymmet, vi flyttar på sakerna och vi flyttar på oss själva
Det handlar inte om att ge upp tanken på mänskligt värde. Det handlar om att acceptera situationen som den är och agera därefter. Det radikala, om det är vad som nu skall eftersökas, är hålla sin nästes hand. Varken mer eller mindre. När mörkret sluter sig, är poesin det vi har kvar.
