När en mask rämnar står nästa på tur

Ner för källartrappan, in i tvättstugan. Här är värmen av den snurrande torktumlaren påtaglig. Jag gråter, mamma är arg och gråter, pappa är också arg och gråter. Jag får ett ultimatum för att få bo kvar hemma, och mina syskon en trappa upp är ovetandes. Villan i utkanten av den trötta bruksorten avslöjar inget av dramatiken dold innanför dess grönmålade träfasad. Jag har precis tagit mod till mig och huggit mig ut genom en garderob belagd med regel efter regel, lås efter lås, men väl ute påverkas jag fortfarande. Jag vacklade i det överväldigande trycket från mina föräldrars känsloyttringar, och sanningen förvanskades. På ett ögonblick förvandlas jag från homo till bi. Den förvanskade sanningen som inte skulle vara lika illa som homosanningen, inte ge lika skarpa reaktioner, inte ge lika många skarpa ord och arga tillsägelser. Den visade sig snart inte hjälpa. Den där förvanskade sanningen visade sig snart var lika illa som homosanningen, men kom likväl med en utväg. Tonåringen som nyss maskerat sig själv för omvärlden och alla i sin närhet, så väl att till och med Goffman hade kunnat använda det som exempel, var ju därmed potentiellt inte helt förlorad. Men, jag är än idag osäker på om min förvanskade sanning gick hem, eller om mitt löfte om att hålla mig till tjejer och låta ämnet sopas under mattan var det som blev min verkliga utväg. 

†

Frikyrkopojken, ja jag, skulle börja högstadiet, det för mig hoppfulla högstadiet. Förväntan om en väg bort från mellanstadiets mobbare. Jag trodde på hoppet, och längtade efter friheten det skulle innebära. Men, jag insåg inte att det var en omöjlighet med den östgötska bruksortens få högstadier. Tro mig om jag säger att hjärtat sjönk när jag klev in i klassen och såg att de var där. Flera av mina mobbare skulle följa med, i tre år till. Hoppfullheten övergick i förtvivlan. Jag satte mig självklart inte vid deras bord den där första dagen, utan i stället hamnade jag vid ett bord där han till vänster om mig kom att bli min första förälskelse, ni vet, sådär vid första ögonkastet. Den där obeskrivligt pirrande känslan infann sig i magen, tillsammans med känslan av att något faller på plats, som att lägga dit sista biten i pusslet du försökt lägga klart så länge. Det var något speciellt med honom. Där fanns en lekfullhet i hans blick, en charm, en vackerhet som fångade mig omedelbart. Känslan förstod jag nog rent instinktivt, men samtidigt var den otroligt skrämmande, det var ju inte en tjej det gällde. Blixtförälskelsen följde mig genom högstadiet, men kunde inte tillåtas lysa upp min tillvaro så där bländande som en blixt kan vara. I stället ekade en bottenlös fruktan i mitt inre, likt den påföljande åskan, och den fick skuffas in i garderoben och beläggas med regel efter regel, lås efter lås, med förhoppning om att aldrig mer se dagens ljus. Gång på gång letade den sig ut genom springor i garderoben, och varje gång skuffades den undan med ytterligare lås och reglar. 

†

Total förvirring, syndighet, katastroftankar och mobbare – så började mina tonårs fruktade högstadieår. De åren som skulle komma att bli början på de absolut värsta åren i mitt liv, där jag en dag fick ”din kristna jävel” slängt i ansiktet, där jag i besöket på ungdomsmottagningen under sexualundervisningen fick epitetet bög påklistrat för första gången utan att någon visste vad som rörde sig i mig, i den kristna jävelns inre. För personen från ungdomsmottagningen var ju prompt tvungen att säga att två i varje klass är homosexuella – statistiskt sett. Tacksamt för den mobbare som nu fick ett utmärkt tillfälle att skrämma slag på någon. Syntes mina syndiga tankar utanpå? Kunde de se något jag inte såg? Visste de utan att jag berättat det för någon? Nej så var det förstås inte, men det var så en hjärna försatt i ett ständigt kamp- och flyktbeteende tolkade situationen. En hjärna som svarade med känslor av skam och rädsla. Skammen började skapade intrikata mönster i frikyrkopojkens mask, som för att upprätthålla sitt anseende, för att inte tappa ansiktet inför varken sig själv eller sin omgivning.

†

Kristen jävel var det ja. Men vart kom det egentligen från, och hur hör det ihop med att maskera sig själv? Frikyrkan, pingstförsamlingen, mitt andra hem. I den sömniga bruksorten fanns inte mycket som lockade för vare sig mig eller mina syskon. När jag var fem år gammal sjöng jag i kyrkans barnkör för första gången och det, tillsammans med mycket annat, fortsatte under åren som följde med mina vänner från kyrkan. Det var gudstjänster, lovsångskvällar, övningar med bandet, ungdomscaféer, sommarläger, skidläger, sommar- och nyårskonferenser, festivaler och så mycket annat. Redan vid ringa 11 års ålder bestämde jag mig för att jag inte längre ville tillhöra mig själv. Då lät jag döpa mig, troendedopet, det självvalda dopet som praktiseras i de flesta frikyrkor. Med dopet kommer överlåtelsen till Jesus som herre och frälsare och att bli tvättad ren från sitt tidigare liv. ”Jag har beslutat att följa Jesus, och aldrig mer tillbaka gå” sjöng församlingen och det var något slutgiltigt över det. Samtidigt är det total lycka och eufori över att äntligen få döpa sig. Jag var äntligen på riktigt medlem i församlingen, på riktigt en del i Jesu kropp, och han en del av mig. Men om församlingen vetat, hade den 11-åriga frikyrkopojken inte ansetts vara ren och hade förmodligen inte fått döpas utan en försäkran om fortsatt renlevnad, för redan då fanns tecknen som kom att bli synliga ett fåtal år senare, där i mitt fruktade högstadie. Innebörden av 11-åringens flyktiga och nyfikna blickarna i gymnastiksalens omklädningsrum som inte gått att tyda förens långt senare.

†

I det fruktade högstadiet, när förståelsen började smyga sig på i den kristna jävelns inre, blev också känslan av ensamhet allt tydligare. Där var jag, med en fot, eller just då snarare en tå, i vad jag upplevde som dödssynd, och med en ständig och påtaglig ångest inför att hamna i helvetet. Resterande del av mina fötter var dock fast rotade i min identitet som kristen, homofobt kristen. Jag var också rädd, försatt i det där ständiga kamp- och flyktbeteendet där varje liten del av mig reagerade på minsta notis om att någon eventuellt visste, trots att jag fortfarande inte berättat för någon. Ensamheten blev än mer påtaglig i att ingen visste någonting om vad jag gick igenom, och att det inte fanns någon jag kunde prata med det om. För jag kände ingen annan som var som jag. Samtidigt var jag innerligt övertygad om att min verklighet fanns hos Gud och i församlingen, att det var där jag hörde hemma och att masken jag bar inför omgivningen var mitt verkliga jag. Jag visste också vilka reaktioner som väntade om jag berättade för mina föräldrar, och jag vågade inte ens gissa på hur reaktionerna skulle bli om jag berättade för någon av församlingsledarna. Allt mitt nära umgänge fanns i församlingen, och i skolan var homofobin påtaglig, så det var inte heller ett alternativ. Det där tillfället i källaren fick vänta några år till. 

†

Bibeln, Guds ord, den samling texter som vägleder kristna i tron. Texter vars verser många gånger tas ur sitt sammanhang för att påvisa den syndighet jag upplevde att jag befann mig i. 

Ja, många av dessa har använts och används fortfarande för att fördöma det som i frikyrkan ofta benämns som en ”homosexuell livsstil”. Bibelord som lyfts ut ur sin textuella, historiska, samhälleliga och sociala kontext, för att sedan användas som slagträ mot oss som inte passar in i deras ram. 

De ropade till Lot: “Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi ska ligga med dem.” Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. ”Bröder” sade han, ”jag ber er, gör inte något så ont. (1 Mosebok kapitel 19 vers 5–7)

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen. (3 Mosebok kapitel 20 vers 13)

Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. (Romarbrevet kapitel 1 vers 26–27)

”Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike. (1 Korinthierbrevet kapitel 6 vers 9–10)

Det var vetskapen om dessa bibelord och deras betydelse som fick mig att maskera mig själv, som fick mig att skapa en utväg genom att bygga en annan verklighet – både för att behålla hoppet i mig själv, och för mina föräldrar att en del av mig fortfarande var intresserad av tjejer. I den nya verklighet jag byggde existerade fortfarande den där rena frikyrkopojken. Jag höll ändå dessa bibelord nära, även om det skapade kaos i mitt inre. Jag höll fast vid, att om jag bara trodde, och bad mycket och innerligt om Guds nåd, så skulle jag bli fri, bli normal, hetero. Stereotypen villa, Volvo, vovve, fru och barn, det var livet jag ville åt, eller ja det trodde jag i alla fall och höll hoppet uppe om. Det målet kom i stället att bli vad jag plågade mig själv med att jag aldrig skulle uppnå, aldrig se skymten av. För jag var ju trasig, och jag gick inte att laga. Mitt enda alternativ var avhållsamhet, ensamhet – resten av livet, och det blev mitt mantra lika mycket som bibelverserna. Jesus, och att komma till himlen var mycket viktigare än min tid här på jorden. 

†

Min uppväxt i kyrkan var fantastisk och fruktansvärd på samma gång. Det fruktansvärda var förstås förskansat till mina tankar, så utåt sett var allt fantastiskt. Jag ledde lovsång vilket jag älskade innerligt, åkte på konferenser, skidläger och var lägerledare för mellanstadiebarn. Ja, jag försökte vara en bra kristen – så lik Jesus jag bara kunde. Givetvis var jag även en motståndare till allt vad icke-heterosexuella relationer hette. Samtidigt var det jag motsatte mig också det som jag längtade efter allra mest. Jag längtade efter att få vandra sida vid sida med någon jag älskade. Någon att dela allt med. Men i min hjärna var det en omöjlig ekvation, och det var det som blev så förgörande för mig. Jag hade lärt mig att det är en ”homosexuell livsstil” som är syndig, men det är inte syndigt att vara homosexuell så länge du inte agerar på känslor och attraktion. 

†

Jag visste med andra ord vad som förväntades av mig. Ett avhållsamhetslöfte om att alltid vända ryggen till och gå därifrån – även om känslorna var besvarade. Jag visste ju att Gud aldrig utsätter oss för prövningar om han inte tror att vi kommer klara av dem, det hade jag fått höra många gånger i undervisning om när vi frestas av sådant som är syndigt. Sex, tobak, droger, alkohol och mycket annat sådant var på den listan av vad som kallas för köttsliga lustar. Så bet ihop, det gjorde jag. Jag agerade aldrig på den där första förälskelsen i högstadiet, det var aldrig något jag bejakade. Jag hade till och med en, om inte flera, flickvänner under högstadietiden. Så masken jag tagit på mig var fortfarande intakt och jag fortsatte utge mig för att vara någon jag inte var, fortsatte agera som om allt var fantastiskt. Masken krackelerade och slets halvt itu för mina föräldrar där i källaren, men när exakt i tid detta skedde har jag förträngt. Det måste dock ha varit i gymnasiet, år som inte är så intressanta att prata om då masken upprätthölls tills den en dag föll i bitar. Jag hade till och med en flickvän under en period på gymnasiet, men jag vet inte om jag kan säga att jag hade så mycket känslor. Jag vet inte om det var för att jag behövde närhet av något slag, att slippa känna mig ensam, eller om det bara var för syns skull.

†

Från och med början av högstadiet mådde jag allt sämre och allt eftersom åren gick så slöt jag det allt längre inom mig själv. Det skulle kunna ses som att maskens utsida gavs ytterligare lager av färg och förvirrande detaljer, medan dess insida höljdes i ett allt djupare dunkel. Minnena av mina gymnasieår, ja egentligen kring allt som jag skrivit här är blurriga. Fortfarande skarpa i helhetens periferi, men kärnan och dess omgivning är ett virrvarr. Jag minns att jag berättat om min sexualitet för mina föräldrar vilket ledde till det där tillfället i källaren; om ultimatumet att hålla mig till tjejer eller flytta hemifrån. Jag minns den korta relationen med den första person som jag på riktigt älskade, relationen som mina föräldrar tvingade mig att avsluta. Det avslutet gjorde mig så förtvivlad, och jag kommer ihåg hur oerhört mörkt allt kändes. Jag minns också min andra relation, som jag avslutade så fort jag blev påkommen. Jag minns min utlandspraktik i San Miguel de Tucumán i Argentina under mitt sista år i gymnasiet, och den gudstjänst jag följde med min värdfamilj till där jag utsattes för en andeutdrivning mot min vilja. Men som jag i stunden trodde skulle göra mig fri. Samtidigt var det omvälvande och skrämmande och jag är än idag övertygad om att något övernaturligt skedde, för det är en händelse jag aldrig kommer att glömma. Det är också en händelse jag än idag inte förstår mer än att det var ett oerhört övergrepp på mitt innersta. Detaljerna är fortfarande svåra att prata om, och jag önskar att jag kunde förtränga händelsen på samma sätt som jag förträngt så mycket annat. Men den är fortfarande tydligt etsad i mitt minne, och skapar än idag en känsla av skam, äckel och förtvivlan. Jag minns också sms-konversationen med min dåvarande ungdomspastor om min sexualitet, som i det samtalet aldrig definierades närmre än att jag attraherades av samma kön. Det var som att han inte ville prata om det. Det skulle lämnas därhän. Konversationen ledde istället till en praktik i församlingen i hopp om att det skulle hjälpa mig tänka på annat. 

†

Jag minns också mina suicidplaner som aldrig sattes i verket. Sommaren innan jag påbörjade mitt folkhögskoleår var tiden då jag mådde som allra sämst. Jag hade nått botten, och jag såg ingen annan utväg än att avsluta mitt liv. Av någon oförklarlig anledning, så valde jag att ge folkhögskolan en chans, en sista chans. Likväl satte jag ett datum, den 25 november 2011. Hade ingen förändring skett då, så var det dagen allt skulle avslutas. Jag hade också en lös plan för hur det skulle kunna ske så smärtfritt som möjligt. Men dagen för mitt avslut kom och gick, och det var inte förens dagen efter, när jag och mina klasskamrater fick veta att vår idrottslärare valt att avsluta sitt liv samma datum som jag bestämt mig för, som jag insåg vad det var för dag. Omsorgen, omtanken och acceptansen från mina klasskamrater i skolan var förmodligen min räddning. Klasskamrater som många delade min tro, som kom från samma bakgrund, men som talade om bejakande och inte försakande. Trots alla dessa minnen av enskilda händelser och förlopp, är tidsperspektivet kringskuret i sin helhet.

†

Jag minns kyrkan som fantastisk på det sättet att det var så tryggt. Jag hade vänner som jag tyckte om väldigt mycket och vi hade väldigt roligt ihop. Vi var både lägerdeltagare och lägerledare tillsammans. Spelade musik tillsammans. Skrattade och grät tillsammans. På många sätt var kyrkan som ett andra hem, och församlingen var på många sätt som en andra familj. Det fanns alltid någon att vända sig till om man behövde hjälp, det hände alltid något i kyrkan om man behövde något att göra, och det fanns en värme där som är svår att beskriva för den som inte upplevt den. Det var en trygg plats på det sättet att jag fortfarande längtar tillbaka, trots att jag vet hur illa kyrkan bränt mig, trots att undervisning och övertygelser drev mig till självmordets brant. Även under åren när jag kämpade som mest, när jag var som mest ensam och mådde som sämst, så var kyrkan fortfarande den plats jag sökte mig till för trygghet. Så var det tills jag lämnade min trygga pingstförsamling för universitetsstudier på annan ort och förstod att det var kyrkan som fått mig att må så dåligt.

†

Det fruktansvärda med min uppväxt i kyrkan, är sådant som jag reflekterat över i efterhand. Över hur det jag fick lära mig, och som präntades in i huvudet på mig under så många år, på många sätt var absurt. Det tydligaste för mig är motsägelsefullheten i att kyrkan predikar ”du ska älska din nästa som dig själv”, samtidigt som de fördömer människor som inte älskar på det sätt de bedömer vara rätt. Jag minns hur det under tonåren skar i mig varje gång det talades så negativt om att älska någon av samma kön. Det är framför allt ett tillfälle som återkommer till mig. Hur en av de äldre i församlingen reser sig upp i bänken och talar under en gudstjänst, på ett sätt som i övrigt var helt normalt att göra, och någon gång under detta säger ”vi måste bekämpa homosexualiteten”. Samtidigt som orden slet hål i mig, vet jag inte hur många nätter jag gråtit hysteriskt tills jag somnade, hur många gånger jag låg på knä och grät samtidigt som jag så innerligt bad Gud om förlåtelse och om att få bli hetero, att få bli ren. Jag litade ju till Gud, jag tvivlade aldrig på att han kunde göra mig hel. Om Gud inte hjälpte mig, så var det bara mitt fel, för att jag inte bad tillräckligt mycket och intensivt, det var jag som inte trodde tillräckligt. Jag var redan förlorad, och det var bara den evigt brinnande elden i helvetet som väntade mig vid livets slut.

†

Den masken jag valt att skruda mig själv i stal även tid såväl från den förflutna som från framtiden. Det låter kryptiskt, men det är också logiskt. Vad jag inte förstod var att mitt val att berätta när jag berättade, skulle förgöra merparten av mina minnen från tonåren, med en blurrig kärna som resultat, och att det skulle få konsekvenser i nutid. I en nutid när det indoktrinerade självhatet och den internaliserade homofobin fortfarande existerar, även om den inte är lika påtaglig och obarmhärtig i sina attacker. En tid när år av trauma flutit upp till ytan och skapat vågsvall i det redan överfyllda glaset. Det tog ungefär 15 år från den där första dagen i högstadiet, innan jag sökte hjälp. 15 långa år innan jag började ta tag i de trauman som skapats under de där sex eller sju åren av lidande i nästintill total tystnad och ensamhet. 15 långa år innan jag var redo att börja nysta i allt jag varit med om, allt som jag förträngt. Ett nystan av trasor som blivit allt trassligare med tiden. I takt med att åren fortsätter att rulla ut sin trasmatta framför mina fötter, hoppas jag någonstans att min egen historia ska bli mer tydlig för mig. Att tiden på något sätt ska ställa allt jag bär på i en ordning som blir begriplig.

†

Idag är jag fortfarande frustrerad, fortfarande besviken och ledsen över att ingen såg. Jag är idag socionom, och jag funderar ofta på om mitt liv hade blivit annorlunda om jag fått hjälp av socialtjänsten under dessa år. Men framför allt finns en stark vånda över att jag aldrig har fått en ursäkt från någon i min närhet eller från någon i församlingen. Jag lämnade min ungdoms trygga pingstförsamling ett tag efter att jag börjat läsa på universitetet som 20-åring, och något år efter studiernas start kom jag ut offentligt. Att jag lämnade, och att jag valde att vara öppen, gjorde att jag fick se vad acceptans kunde betyda. Även om jag aldrig fått någon ursäkt, så ledde detta val ändå till att jag fick se och uppleva en acceptans även inom kyrkan. Jag mötte en i alla fall förmodad acceptans bland människor som jag känt hela mitt liv; människor jag trodde skulle vända mig ryggen och fördöma mig i samma andetag; människor som är en del av den frikyrkliga miljö där jag fostrades till homofob, fostrades till att avsky mig själv, fostrades till att försaka mig själv till fördel för min tro. Samtidigt förstår jag nog varför ursäkten aldrig kommit, varför den aldrig kommer att komma. Pingstkyrkan står fortfarande för en teologi som fördömer, förskjuter och fördriver queerheten in i garderoben som beläggs med regel efter regel, lås efter lås; som tvingar unga människor att maskera sig själva med lögner. Det går inte an att be om ursäkt då, utan att själv försaka och förkasta den teologi på vilken hela ens världsbild är uppbyggd. 

†

Goffman skriver i Jaget och maskerna att vi människor på ett teatraliskt sätt klär oss i olika masker beroende på i vilken situation vi befinner oss i, och beroende på vilka människor vi befinner oss tillsammans med. Han skriver på ett ställe att vi kan bli så uppslukade av vårt eget framträdande, av den roll vi spelar när vi tagit på oss en viss mask, att vi själva börjar tro att det är verklighet. När dessutom publiken, våra medmänniskor, också blir uppslukade av den verklighet vi så skickligt lägger fram, så är det få som kan genomskåda vårt agerande. Så inrutade kan vi bli i oss själva, och om vi sedan barnsben indoktrinerats av trosövertygelser och åsikter blir dessa en väsentlig del av det framförda skådespelet. När den maskerade verkligheten, den vi är uppslukade av, består av starka övertygelser så försakar vi så lätt oss själva utan att se konsekvenserna.

†

Konsekvenserna av vårt handlande är långt ifrån alltid förutsägbara. Frikyrkopojken, jag, trodde att konsekvenserna av att komma ut som bi i stället för homo, skulle vara mindre påtagliga. Men konsekvensen var densamma, med skillnaden att jag behövde komma ut för mina föräldrar vid ytterligare ett tillfälle. Genom att komma ut som bi trodde jag att jag skulle kunna undgå skammen och skulden eftersom det i mina föräldrars ögon då fortfarande skulle finnas en chans att jag kunde leva vad som ansågs vara ett rent liv. Den mask jag presenterade som mitt sanna jag kom att prägla min nya, lika falska, verklighet. Mitt liv gick ut på att upprätthålla en lögn, att med ofrivillig ömhet ta hand om en mask som ständigt löpte risken att gå i bitar. Jag förvanskade min egen identitet och avsa mig min egen rätt att få älska. Jag stängde in alla mina känslor tillsammans med rätten att älska, och slängde bort mina drömmar om närhet och kärlek för trons skull. För att vara en duktig och fin kristen så valde jag sorg, trauma, skam, skuld, ångest, panik, katastroftänk, självskada och inte minst livslång avhållsamhet. De flesta av sakerna i den listan finns kvar, men avhållsamheten existerar inte. Jag är idag gift, jag är trygg i min queerhet, och jag fick tydligen det där jag längtade efter men var övertygad om att jag aldrig skulle få. Trots lyckan över att ha fått det jag längtat efter, kommer jag ibland på mig själv med att undra vad jag håller på med. Ibland sköljer känslor av sjuklighet och äckel över mig, tillsammans med tanken på att jag behöver vända min man ryggen och gå. Det är inte rationellt, men föder och göder både skuld och skam. Jag har insett och accepterat att jag kommer behöva leva med någon form av dessa känslor resten av livet, och frasen ”jag orkar inte mer” utgör en mer än väl använd tanke när svärtan sköljer över mig. Jag har i alla fall förstått att masker är till för att klä ut sig i, för maskerader, och de flesta som känner mig idag vet att jag inte uppskattar att klä ut mig.

†

Även om jag inte gillar att klä ut mig, så är det till synes omöjligt att undgå. Vi har alltid en mask på oss, oavsett i vilket sammanhang vi befinner oss. Vi visar olika sidor av oss själva, för att ge en bild av den som vi vill att den andra personen i sammanhanget ska se. Så frågan är om det bara är individen själv som känner sitt äkta jag? Eller är vi så inrutade i oss själva, i vårt eget skådespel, att vi inte ens känner oss själva? Jag tror att oavsett hur mycket vi vill vara äkta; oavsett hur mycket vi vill visa vårt riktiga jag för våra nära och kära, så har vi på ett eller annat sätt fortfarande en mask på oss. För det finns alltid saker vi av någon anledning vill dölja. Även om jag idag lever som öppet queer, finns det flera delar av mig själv som jag bara valt att dela med några få likasinnade. För om jag ska vara ärlig, så är jag rädd för att berätta, rädd för att behöva veta vad reaktionerna skulle kunna bli, rädd för vad det eventuellt skulle kunna innebära för relationerna till mina nära och kära. Jag inser att jag kanske skjuter mig själv i foten en smula genom att skriva det här, i en text som många i min närhet förmodligen kommer att läsa. Men samtidigt har det i skrivandet av den här texten växt fram en insikt. En insikt om vikten av att vara öppen och ärlig med att det finns delar av vem jag är, som med stor sannolikhet alltid bara kommer vara kända av ett fåtal personer som jag vet förstår. Jag har blivit dömd och fördömd för vem jag är allt för många gånger för att orka gå igenom det igen och igen och igen. I alla fall om det går att undvika. Även om jag fick positiva reaktioner när jag kom ut offentligt, så är det positiva i att dela med sig i vissa fall långt ifrån tillräckligt för att väga upp för allt det negativa. Det finns ingen balans, och balansen mellan positivt och negativt är på något sätt nödvändig för att stå ut med det som är jobbigt. Negativa konsekvenser måste vägas upp av positiva fördelar. Annars hamnar man i en ond spiral av negativitet som spiller över och kväver det positiva som oftast kommer med att dela med sig av sig själv och sina erfarenheter till andra.

†

Visst är jag tacksam över att jag kan leva som jag gör, och att det i slutändan blev bra. Men det finns också en sorg i mig som är svår att släcka – som ibland blir nattsvart och svår att förlika mig själv med. Jag är väldigt barnkär, fast jag vill egentligen inte ha några egna barn. Men sorgen, och i förlängningen skammen, över att inte kunna ge mina föräldrar barnbarn även om jag velat, har funnits i mig ända sedan jag insåg att det skulle bli en omöjlighet. Den sorgen är likt en kär vän som vandrat vid min sida i alla dessa år; en sorg som mitt i allt annat jag bär på griper tag och sliter djupa hål i mig. Rationellt vet jag att mina föräldrar aldrig skulle kräva barnbarn av mig, men i mig är deras sorg över detta lika djup, om inte djupare, än min egen. Det kan tyckas konstigt att sorgen rör något sådant och inte något som egentligen påverkar mig själv. Men det måste samtidigt ses ur frikyrkopojkens perspektiv av att växa upp i en kontext där många får barn ganska tidigt – där livets höjdpunkt många gånger är att gifta sig och skaffa barn. Därför gör det så ont, för det är en sorg som både binder mig tillbaka till en miljö jag i princip lämnat, och som också skapar en känsla av att mina föräldrar är besvikna på mig. För mig är deras besvikelse, som jag inte ens vet om den existerar, inte längre så starkt knuten till att jag inte lever ett enligt kyrkan rent liv. Den handlar istället om att jag inte kan nå upp till en av mig själv uppdiktad förväntan om att ge mina föräldrar barnbarn.

†

Även om sorgen att inte kunna ge mina föräldrar några barnbarn nog är en av de djupaste, finns många fler sorger som lever kvar i mig. De är för många för att räkna upp, men för att dela ytterligare en, så sörjer jag mycket över att min barndom, och framför allt min tonårstid, blev som den blev. Jag tänker ofta på hur det hade blivit om jag varit hetero och sluppit all ångest; all vånda, alla tårar. Jag har väldigt få lyckliga händelser från min barndom och min tonårstid som jag kommer ihåg, där de lyckliga tillfällena i tonåren idag nästan känns falska för att jag ser tillbaka och vet vad som rörde sig under den maskerade ytan. När jag tänker tillbaka så träder framför allt en fråga fram. Hur försonas man med en tonårstid där ångest och becksvart mörker är de mest framträdande dragen? Det skulle inte förvåna mig om det är den största existentiella frågan i mitt liv. För om jag inte nystar i den frågan, löser upp knuten, sorterar trasorna – väver en matta att lägga framför mina fötter och försonas med min barndom – är inte hela mitt nuvarande jag då uppbyggd av ångest och becksvart mörker? Vandrar jag inte då på en ostadig grund där avgrundens eviga hunger väntar vid minsta felsteg? 

†

Min uppväxts erfarenheter är långt ifrån unika – vi är många som delar liknande erfarenheter. Både av att komma ut i en frikyrklig kontext, och av att bli illa behandlade i religiösa eller dogmatiska sammanhang i allmänhet. Lika många finns det som, liksom jag, idag är osäkra på sin tro. Som innerst inne tror på någonting, som innerst inne fortfarande är frikyrkobarn, men som inte längre tydligt kan definiera vad tron består i. Min berättelse är därmed en av många, både synliga och osynliga. Och trots att vissa delar kring hur jag behandlats utelämnats för att inte skada någon enskild så här det är min berättelse – som fått växa i mig de senaste dryga 15 åren innan den nu äntligen fick berättas i en större helhet än vad jag trott var möjlig.