1. Att se på TV

Det började med något väldigt vanligt, som i vanlig ordning ser väldigt konstigt och onormalt ut. Det här med ångest och depression, och allt som kommer med det. Och det slutade med att jag sitter här och känner ett behov av att skriva om en massa saker som jag sett på TV under åren som följde. Jag vill inte skriva om hopplösheten och tubulensen på psykiatriska avdelningar, utredningar och behandlingar. Jag vill skriva om hur TV räddade mitt liv, för det är så jag upplevde det. TV som en form av retreat. Det förlösande TV-tittandet. TV-tittandets stumhet inför min person, mina eventuella diagnoser och orsaker, min egen existens över huvud taget. I ren lycka och tacksamhet vill jag skriva något om dom glimtar av människor som mötte mig på TV-skärmen. 

På dom där psykiatriska avdelningarna där nästan ingenting blev bättre var det enda som alltid var sig likt, förutom mattider och gemensamma promenader, just TV-skärmen med tillhörande soffa. Minst en personal stationerad, och patienter som gick omkring slog sig ner en stund för att senare tröttna och resa sig igen utan ett ord. Av det som erbjöds var TVn den klart populäraste aktiviteten. Kanske för att aktiviteten att fylla i mandala-bilder med färgade fine-liners inte passade alla, och att sitta och stirra framför sig inte alltid är det bästa, och att prata med en annan människa inte alltid fungerar. Eller kanske för att TV har egenskapen att kunna hjälpa mot rastlösheten som ställs på sin spets på en psykiatrisk avdelning. När jag sedan till slut var hemma och själv igen, åter i min egen lägenhet, och min botten inte bara var nådd utan passerad, började jag kolla mer än någonsin på TV. Rastlösheten hade nått sin kulmen. Jag fick bild och ljud att hänga samman. Jag stod inte bara ut, jag älskade det. Saker i mitt liv föll sakta på plats och jag fick någon slags fungerande tillbaka, åtminstone en riktning eller ett spår. 

Jag tittade på Reality för att det var tillgängligt i många olika format på samtliga gratis-streamingtjänster. Det var under den perioden som Gift vid första ögonkastet gick sina första säsonger. Att höra att SVT matchar främlingar till att gifta sig med varandra och leva ihop i ett minimum av fem veckor kändes märkligt och lite galet men programmet hade ingen stor tittarskara ännu. Och det gick inte att förutse att det skulle bli början på en ny våg av reality som ägnar sig åt personlig utveckling och ständigt lanserar nya koncept för att tilltala tittarna på djupet. Program som i jämförelse med 90-talets klassiska tävlingssåpor som Robinson eller klassiska dejtingprogram som Bachelor är snällare och vardagligare men också mer intima. Där lyxhotell och exotisk vildmark ger plats åt vardagsrum, sovrum och terapisoffor.

Det var en tid i mitt liv då jag själv upplevde kontrollförlust på flera områden. Jag hade nyligen lyckats gå ut gymnasiet, varvat med sjukskrivningar och deltidsjobb, och sedan kommit in på Biskops Arnös författarskola där jag på något sätt lyckats hålla mig kvar året ut trots att jag mådde för dåligt för att kunna få ut så mycket av det. Jag var trött på fiktion, trött på det som kommer med ett namn och ett budskap, som passerat kulturvärldens nyckelhål, funnit finansiering och acceptans. Jag tilltalades av kontrollösheten som finns i just reality-TV. Den erbjöd mig ett slags råmaterial, ett pågående som saknar auktoritet och på sätt och vis avsändare.

Jag märkte också att jag fick ett annorlunda sätt att se på programmen, mot folk omkring mig. När det pratas om reality-TV verkar det som att man förväntas antingen cyniskt ta avstånd från det som händer på skärmen, eller gladeligen konsumera det som den verklighet som det utger sig för att vara. Man kan, som traditionellt, tänka på det som billig underhållning, att produktionsbolagens jakt på nytt blod är exploaterande, och avfärda deltagarna som människor som inte vet sitt eget bästa. Eller så kan man ta emot den nya sortens reality som nyttig populärvetenskap, en pedagogisk resurs, förvänta sig något lärorikt av experter som delar med sig av råd till både deltagare och tittare. Förvänta sig att programmen genom experternas ledning ska göra något konstruktivt och erbjuda en fredad zon inom dejtingvärlden. Med det kommer diskussionerna som pågår i både social och traditionell media, där aktuella deltagare analyseras och deras beteenden utvärderas i detalj för att göra politiska poänger eller för att påminna om sin egen position inom dejtande. Man konsumerar med förväntningar, eller man konsumerar utan intresse. Då föredrar jag ett tredje sätt, ett sätt att fullkomligt både konsumera och ta till sig av det som fångas på bild, utan att nödvändigtvis dela experternas perspektiv och den ordning eller hierarki som produktionen själv ställer upp.

Min blick är vidöppen, subjektiv och idisslande. Det händer att jag ser ett avsnitt mer än en gång, och ännu oftare att jag spolar tillbaka eller pausar flera gånger bara för att njuta mer. Förlora mig bland klipp på klipp med lager på lager av förställningar och framställningar och förklaringar i ett limbo som jag trivs att vara i. Jag vänder på begrepp som yta och djup. Jag frågar mig vad äkthet egentligen är för något. Låt vara att TV är det mest förväntade som går att tänka sig, att det är händelser ägda och sammanfogade av produktionsbolagen som kablas ut till miljoner hushåll. För det finns likväl ögonblick som berör mig utan att jag bett om det, som överrumplar mig snarare än tvärtom. Ögonblick som växer till en samling. Som noggrant avfotograferat ogräs. 

2. Kontrollen

Det första som skiljer ut reality från annat som går att se på TV är själva kontraktet och kontrollen över händelseförloppet som delas mellan dess två parter, produktionen och deltagarna. För att göra det tydligt kan jag ge exempel på hur en spelfilm och en episod i en realityserie som båda behandlar ett och samma ämne, kan te sig och utvecklas, ställda mot varandra.

Ämnet är parterapi, eller snarare det amerikanska begreppet ”couples retreat”, som går ut på att åka iväg på en weekend för att komma bort från vardagen och ge relationen en chans att blomma. Spelfilmen är The one I love där Elisabeth Moss och Mark Duplass gestaltar ett par som skickas iväg på en retreat av sin parterapeut efter att terapin gått i stå. Att jämföra med amerikanska Gift vid första ögonkastet där dom av experter ihopmatchade och nygifta paren bjuds ut till en gemensam retreat för att fördjupa sina relationer. 

I The one I love infinner sig lugnet så fort paret anländer till markerna. I huset med sin lantliga charm går dom på upptäcksfärd och slappnar av med en flaska vin. Det är nästan för bra för att vara sant, och snart anar dom också att något inte står riktigt rätt till. Dom finner sig invecklade i ett slags lömskt AI–projekt i psykologisk sci-fi-anda, med en magisk spell som dom själva inte har allt för mycket lust att bryta, nu när dom väl fått chansen att umgås med sin partner i förbättrad version, då huset utrustats med en förfinad robotkopia av dom båda. Och det hela kommer med ett pris, som det brukar vara i spelfilmer. 

Realitydeltagarna som just lämnat Washington är däremot hela tiden medvetna om sitt upplägg. Dom filmas under den flera timmar långa bilresan där den ofta dåliga stämningen och eventuella gräl klipps ihop till en sekvens på några minuter. Dom anländer stingsliga till det stora huset och slår upp dörr efter dörr till vitmålade sovrum för att paxa rum i överflödet som produktionen har bekostat med sin rejält tilltagna budget. Dom lagar mat ihop och skålar för en helg ”free from everything they throw at us” och syftar på det hårda relationsarbetet lett av experterna i vilket retreaten ska tillåta en konstruktiv vila.

Spelfilmen bygger på ett manus som på förhand bestämt hur filmen ska sluta. Just här handlar berättelsen om att paret ska lyckas lämna huset hand i hand genom att aktivt välja sin verkliga partner framför kopian. Det är ett manus som dessutom skriver in vissa spelregler i ett kontrakt med tittarna. På nördiga filmforum och i långa trådar på Reddit diskuteras konsekvensen och trovärdigheten i händelseförloppet. Parets ånger och kampen att ta sig ut ur det kraftfält som verkar omgärda huset som en mur. Ut och hem, och tiden är knapp.

I Married at first sight är det inte heller tänkt att paren ska lämna. Men i verkligheten däremot, kan man alltid lämna. I just denna episod river en av makarna under ett bråk av sig den fasttejpade mikrofonen han har innanför skjortan medan kamerateamet påminner honom om att den inte är hans ägodel utan deras och att han därför saknar befogenhet att avlägsna den, vilket får honom att dansa framför dom med manicken i handen och kalla dom a dick head och a piece of shit, säga att han är färdig med att bli filmad och att han ska in till stan och jobba. En annan av makarna får på ett mer vältaligt sätt tv-teamet att lova honom skjuts in till stan med anledning av en släktings begravning, och den första mannen lyckas låsa in sig i tv-teamets bil tills att dom erbjuder omedelbar avfärd. And off they go, in till stan och till baren där han jobbar, och (ska det visa sig) missar den andra mannens ärende på begravningsbyrån som han senare erkänner var en sorts vit lögn för att komma ifrån helgens festligheter.

Fruarna som blir lämnade av sina män åker iväg till en seans och får tala med spöken i ett hemsökt hus och ställa frågor om framtiden för sina äktenskap. Paret som blir ensamma kvar på gården åker runt runt i en golfbil som mannen stulit nyckeln till för att erbjuda sin maka något som hon uttryckligen önskar av sin partner, nämligen att han hjälper henne att återuppväcka barnet i henne som fått växa upp alldeles för tidigt. Dom åker runt i markerna, skrattande, över dom gräsklädda kullarna och golfbanan… Enade i en sansad galenskap. 

Den uppfuckade kontrollen kan komma från flera håll. Den kan komma nerifrån eller uppifrån eller från sidan. Den gemensamma nämnaren är egentligen bara att den är oplanerad. I Vi eller aldrig som SVT började producera år 2021 samlas kämpande par på en naturskön retreat för att ta del av parterapi och får hjälp och stöd på vägen för att slutligen fatta ett beslut om huruvida dom ska fortsätta tillsammans eller om det är dags att göra slut. Dom lämnar vistelsen antingen hand i hand eller som nyblivna singlar. I den första säsongen finns ett par som verkar allmänt hopplöst, som både tittare och experter dömt ut för länge sedan, när parterapeuten under en session under dom sista dagarna tappar tålamodet. Hon använder en hårdare ton än vanligt och frågar rätt ut varför dom egentligen är tillsammans, för det hon ser kan inte ens kallas för en relation. Det är då som paret samlar ihop sig och för första gången visar upp en enad front, enade inför parterapeuten. Så fick dom en gång synas så för världen, och avsluta vistelsen med att i samförstånd meddela att dom ämnar fortsätta vara tillsammans.

I 2023 års säsong av svenska Gift vid första ögonkastet har deltagarna nått en ny nivå av kändisskap. Ändå är det just det stabilaste och mest nöjda paret, alltså dom relationsmässigt mest framgångsrika, som går lite under radarn och aldrig fångas i allmänhetens och medias blick. Dom är där, tydliga i sina konturer, och ändå är det något som liksom aldrig riktigt sker. En förväntan på något som liksom aldrig riktigt kommer upp till ytan. Kanske en sådan där nedtryckt badboll som varenda kbt-terapeut vet kommer tvinga sig upp till ytan med full kraft för dom som envisas med att trycka ner den. Men i det här fallet sker inte heller det.

Paret skiljer ut sig gentemot dom andra paren och från övriga säsonger eller rättare sagt: dom sticker ut genom att inte sticka ut. Kanske det första paret någonsin där produktionen inte lyckas få fatt på en verklig och tillräckligt intressant konflikt att servera tittarna. Paret ger intrycket av att vara två ganska vanliga personer. Stabila, lugna, vänliga personligheter med mycket lagom i sig och inte särskilt konfliktbenägna. Dom finner varandra ganska direkt, men utan att göra mycket väsen av sig. Efter bröllopet börjar dom lära känna varandra, och tycker att allt känns rätt. Dom är nöjda. 

Inspelningsteamet som är tränade i storytelling griper in och ber paret illustrera sin egen i personligheten rotade ordningsamhet genom att konstruera situationer där samma ordningssamhet utgör ett problem och leder till konflikt. Tjejen ska lämna sin mobilladdare i vägguttaget och han ska reagera på det. Det gör han, utan alltför stort engagemang men också utan att sucka eller visa sig direkt plågad inför det omständiga filmningsarbetet. Men det tar liksom aldrig riktigt fart, och dom här detaljerna blir mest en utfyllnad i första halvan av säsongen. Att det inte riktigt tar fart, börjar man då analysera, kanske har att göra med att dom är så pass lika varandra. Och det kan ju inte vara bra i längden, det blir väl till slut alltför bekvämt, och den personliga utvecklingen riskerar att utebli. Så produktionen väljer att plocka fram likheten som huvudkonflikt. För att det ska kunna bära genom serien så slutar det med att programmet dels visar väldigt mycket mindre material från det här paret än från dom övriga, samt att det enda material som kvalar in i rutan på bästa sändningstid är korta sekvenser som på ett tydligt sätt illustrerar just hur lika dom är: sittande på ett restaurangbord med händerna i knäet där deras kropsspråk speglar varandra medan dom i lugn och ro får in sin mat, eller när dom sitter på den välordnade balkongen smuttande på samma drink. Korsklippt med experternas förebrående analyser om riskerna med relationer där parterna är alltför lika varandra och hur man kan arbeta med det problemet.

Och det kunde kanske ha slutat där men det gör det inte, för produktionen tycks fast besluten om att få fram en djupare konflikt. Dom bestämmer sig för att testa dynamiken ”stark tjej svag kille” som dom kallar det, som paret uppger i en intervju långt senare. Filmade var för sig försöker man få dom båda att prata om saker dom stör sig på hos den andre, och uttrycker i efterhand att de vid det här tillfället får ord lagda i munnen på sig till den grad att dom meddelade att dom ämnade hoppa av inspelningen. Men inte heller där slutar det, för dom låter sig övertalas till att i vanlig ordning spela in finalavsnittet, ”beslutsdagen” som tittarna väntat på där dom får frågan om huruvida dom kommer fortsätta som ett par eller begära skilsmässa.

Svaret blir ja, varken mer eller mindre, och hädanefter får dom äntligen vara ifred, och jag kan njuta av allt jag missar. Det som kanske inte går att fixera med kamera, en rörelse som är för långsam för att fånga på bild. Två gestalter som inte ger mer än dom själva önskar, på väg bort, tillsammans, eller aldrig fullt i bild.

3. Verkligheten överträffar dikten

När amerikanska Married at first sight-teamet talar inför en fullsatt skollokal på kvällstid påminner det om ett väckelsemöte men med ett annat innehåll. Utdragna stolar i rader fyller upp rummet som på dagtid används som klassrum eller skolidrottshall. ”We have so much information and we use every bit of that to find people that we think are gonna be compatible lifelong happy partners. And hopefully you will reach the award of being in love for a long long time.” Så säger doktor Viviana, och kameran sveper över publikens entusiastiska ansikten. Hennes kollega, Pastor Cal, fyller i: ”If you are looking for rainbows and bunny rabbits and unicorns, this is not it. We are not here to give you the woman or the man of your dreams. We’re here to give you a real life man or woman who you can build a real life marriage with.” Till den här säsongen har dom bland annat valt ut en mytoman. Alltså en man med ett mönster av tvångsmässigt ljugande.

Jag tänker (utan att veta såklart) att dom troligtvis inte hade kännedom om det vid uttagningen och matchningen. Och jag vet inte riktigt vad en som lider av mytomani brukar ljuga om, men jag har någon sorts förväntan om att det ska vara sensationella saker. Osannolika händelser, fantasifullt och livligt. Men den här mannen ljuger tvångsmässigt och rutinerat om ganska vardagliga saker. Bra och välbetalt jobb, att träna sex dagar i veckan, om kvällsjobb som yogalärare, och teaterintresse som hobby. Många små saker som får honom att verka framgångsrik, intressant och kanske lite för upptagen för att ha hunnit investera i sitt eget dejtande.

I det tionde avsnittet ser vi hur hans otåliga och lika skamlöst ambitiösa tjej river hans förfalskade jobbkontrakt i bitar. Hur hon genom ett besök i yogastudion informeras om att hennes make inte heller är anställd som yogalärare utan enbart hjälper till som volontär med att hålla ordning i lokalerna. I det tolfte avsnittet är det alla hjärtans dag och experterna skickar några väl uttänkta utmaningar hem till respektive par. Till han som är för bra på att ljuga för sitt eget bästa kommer några förtryckta frågekort och en silkig ögonbindel. Med bindeln på ska han bland annat ge en sann version av specifikationerna kring sin anställning. Ett förtroende på ren bdsm-nivå, medan tjejens granskande blick fångas på film. 

Det är lätt att tänka att unicitet inte finns att finna i reality-tv, eftersom reality-tv till sin uppbyggnad är just ett fortplantande av stereotyper och välbekanta mönster. Att använda uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” i sammanhanget låter naivt. Ändå vill jag påstå just det. Jag söker en ny innebörd av uttrycket. Kanske att den bästa dikten står att finna i verkligheten. 

Och jag njuter av kollisionerna, den allmängiltiga mänsklighet som sipprar ut i kollisionen mellan produktion och deltagare, som någon slags sanning eller anklagelse som gäller mänskligheten och samhället i stort. Den bisarra längtan efter vad det än är som dom här programmen erbjuder, utöver den äktenskapsförmedlande tjänsten. Kanske en längtan efter kontroll, att nå en viss punkt av självinsikt, tillfredsställelse och bekräftelse. Blicken och bilderna som sammanfaller, den inre och yttre i harmoni.

4. Känslor

När det är ett frosseri som erbjuds, när det är fråga om att vältra sig i känslor och djup, sentimentalt och utstuderat, känslor lockas fram i ljuset, extraherade för att konsumeras – då tänker jag att ju mer konstlat, desto mänskligare blir det. Oberoende av ett utpräglat karaktärsbyggande som verkar komma från både produktion och deltagare, så är dom människor som syns på TV både verkliga och helt äkta. Dom är så äkta som en människa kan vara, för dom har hittat på sig själva. 

Ett program som verkligen uppmuntrar sina deltagare att gå upp i sina roller är Love is blind. I programmet får singlar som säger sig ha tröttnat på det ytliga dejtinglivet möjlighet att dejta utan att se varandra. Ett gäng tjejer och ett gäng killar får dyka in i en korridor med poddar, små rum med väggar som man kan prata igenom men inte se den andra som mer än en skugga om man trycker sin hand emot. För dom som vill fria någon gång under processen ordnas dessutom bröllop där väggen hissas upp under själva vigseln. Känslorna går på högvarv och tangerar både det konsumistiska och det performativa. Deltagarna, som ofta är känsliga, sökande personer, blir som pånyttfödda. Som att dom får gå in i sitt eget dejtande från ett annat håll, med bortfall av utseende och med hjälp av rösten får dom gå in i det från ett gestaltande och kreativt håll. Det är som att triggandet av sinnesbortfall gör att deltagarna ställs inför sina egna beslut om hur dom önskar att det hela ska gå till och utspela sig. Det är som en fetish, en sällsam form av njutning.

I den andra säsongen av Love is blind är Shayne den som villigt fyller upp årets douche-kvot. Han utger sig för att dejta två av tjejerna exklusivt på samma gång, och sitter i sin podd och väntar på sin dejt medan en av dessa tjejer kliver in i podden. Han frågar ”who’s there” och på svaret ”take a guess!” gissar han självsäkert på fel person, följt av ett förväntansfullt ”what are you wearing right now Nathalie?”. Hon som inte heter Nathalie sitter ensam i sin podd, chockad och sårad, själv med sin gråt. Medan han sitter i podden intill och frustar över situationen, arg och upprörd på allt utom sig själv. Korsklippt så att var och en kan spela upp sin roll fullt ut, början kulmen och slut. Dom vanliga kommentarerna, det vanliga utfallet. Man får intrycket av att dom båda känner igen sig.

Och realitytelevision fortsätter sin jakt på äkthet och djup, begrepp som är lika närvarande i tv-programmen som i vår föreställning om kärlek och vilja till förnyelse.

5. Fantasin

Jag fortsätter se på TV. Jag konsumerar förutsättningslöst samtidigt som jag närstuderar. Låter TV:n stå på. Går på toa eller pratar i telefon och spolar tillbaka om vartannat. Ibland behandlar jag det jag ser som en form av poesi, tittar överdrivet noga, möblerar om som om jag var både i och utanför det på samma gång, blinkar och tittar en gång till. Ett program som jag ofta ser på det sättet är Catfish: the TV show. Kanske som ett sätt att hantera programkonceptet som till stor del går ut på att filma deltagare som inte själva valt sitt deltagande. Programledaren Neve Schulman och hans team reser omkring i USA och hjälper folk som blir utsatta för catfishing (personer som dejtar med falsk identitet). Dom gör allt för att luska fram vem som gömmer sig bakom profilen och i slutet på programmet får personen ifråga träda fram och be om ursäkt och samtidigt berätta sin historia för tv-teamet.

I avsnitt 30 av den sjunde säsongen får vi följa paret Christina och Samantha, två tjejer i 20-årsåldern som bor ihop i St Ignace, förlovade sedan ett år tillbaka. Christina har under en svår period börjat chatta på ett forum med en annan tjej som hon sedan fortsatt ha kontakt med och utvecklat känslor för. Båda parter berättar om jobbiga erfarenheter och låg självkänsla, och nu har dom en tjej som heter Faith mellan sig, som båda förstår är en catfish men som Christina ändå inte säger sig kunna släppa. Hon är fast besluten att söka upp tjejen oavsett hur hon ser ut och vad hennes verkliga identitet är, för känslorna som hon investerat är trots allt äkta. ”She makes me feel something I have never felt before” förklarar hon för personerna bakom kameran och torkar tårar med baksidan av handen. Flickvännen Samantha är den lojala, den som stannar och vill allt det rätta när dom sitter samlade men måste lämna rummet, säger ”Sorry I just can’t …” och går ifrån för att samla sig. Men senare ska det visa sig att hon var så illa tvungen att lämna rummet, för hon är själv den som konstruerat Faith, den Faith som tagit över relationen likt ett monster. Från rummet intill sitter Samantha och manövrerar Faith likt en marionettdocka, en situationens ofrivilliga marionettkonstnär. Ett sammanbrott och en situation som är på samma gång både äkta och spelad.

Teamet kontaktar Faith via olika medier, ställer henne mot väggen och ber om att få träffa henne en gång för alla. Faith hänvisar till att hon bor på en ö som är svåråtkomling och vintertid då vattnet frusit periodvis helt oåtkomlig; hon är en av 500 året runt-boende på Macintac Island. Samantha, när hon dyker upp igen, är så lojal att hon bestämmer sig för att följa med på resan, hon vill vara ett stöd för sin flickvän. Även det någon form av blandad sanning.

Catfish-produktionen är vana vid mycket, har alla kostnader täckta och kan ta sig runt med alla tillgängliga medel, men just den här gången får dom kämpa. Dom blir strandsatta på ett resecentrum i väntan på att färjan ska börja köra efter ännu en infrysning. I väntan på nästa tur har de tagit in på ett vandrarhem när Samantha avslöjar att det är hon som skapat Faith. Att det i själva verket är henne som flickvännen haft kontakt med under dom senaste sju månaderna.

Undantaget möjligen Van Gogh (som gjorde sig känd för att skära av sig sitt ena öra och slå in i presentpapper att ge som gåva till kvinnan han var kär i) är det Samantha gör när hon skapar och håller liv i den hon kallar Faith det kanske mest självdestruktiva jag hört talas om. Hur gränslöst nära hon kommer sin egen fiende, byter plats, som genom en deal med gud, som Kate Bush sjunger i ”Running up that hill”: ”and I’ll get him to swap our places, if I only could”. Hur hon använder den hon älskar som redskap för att skada sig själv. Hur hon hittat ett sätt att komma sin partner nära och samtidigt så långt ifrån som det går att komma, hur hon under lång tid får uppleva otrohetsrelationen inifrån, vittne till den kärlek som hon själv önskar men inte längre får. Innesluten i själva hugget, insnärjd i sin egen ensamma verklighet, utan någonstans att ta vägen. En uppblandning av jaget och den andre. Ett upplåtande av sig själv, ett utplånande, dom upplösta gränserna. Den här episoden är vad Neve kallar en ”Catfish first” för att betona artrikedomen i programmets lögner och förlopp. Det är unikt i sammanhanget, trots att det känns typiskt och som någon slags kliché. Utöver sitt sammanhang på TV är den nästan som ett kaleidoskåp av olika sagor och myter. Ett bekant element, en berättelses tvist, ett dramaturgiskt medel: Hon är en som flyger för nära solen, hon är en som inte kan låta bli att öppna just den låda hon borde låta vara stängd, hon har genom ett ultimatum blivit stum och får inget säga till den hon älskar, måste bara vänta på att den ska vända om och välja henne, en väntan som är ren tortyr, med sitt eget kön och kropp otillgängligt. Och när berättelsens upplösning är där är det med en tvist som liknar dom sexuella rollspelens uppbyggnad, ”jag ville testa dig för att kunna lämna om det visade sig att du inte gick lita på, men återfick i stället gnistan”, alltså möjligheten att möta den man känner allra mest fast i en främling, i ny förpackning.

Men det som träffar mig när jag sitter och tittar på tv:n är något helt annat, det som slår mig mot slutet av avsnittet är Samanthas sätt att tala i dikt. När hon lägger fram sin berättelse formulerar hon sig i ett enda stycke trots sitt upprivna tillstånd: ”I told her not to come. I told her to choose me. She is not gonna find Faith. Faith has been standing in front of her this whole time. I’ve been Faith.” Sättet hon uttrycker sig på ger intrycket av ett manuskript. Det låter teatralt, nästan distanserat.

I suspected that she was cheating on me again. Or talking to someone behind my back again. So I noticed she was using IVMU, and I went for it. It was originally just to catch her in the act. But as time was going by that connection was there. And I didn’t wanna loose it. I enjoyed her opening up again but I wasn’t expecting it to go this far. I really didn’t know how to make Faith go away. I hate myself for this and seeing her pain and I’m the one who caused it.

Hon använder sig av konstpauser men talar utan uppehåll och utan att staka sig. Återigen upplevs hon som verkligen bara agerar sig själv som mer fiktiv än det mest klichéartat fiktiva. Verkligheten mer diktlik än dikten själv.

När jag spelar avsnittet från början än en gång inser jag dessutom att hon valde sina ord väl redan innan avslöjandet. Hon gör dom tvetydigt mättade, hårdkokta och möjliga att gå in i från olika håll. När programledaren frågar om hon verkligen vill följa med på resan för att hitta Faith så svarar hon bara ”I need answers just as much as she does” medan en välvillig programledare skakar på huvudet och rycker på axlarna. Som tittare skakar det om mig, jag tänker: varför, och till vem? Det är alltså poesi. Men det är också allt som poesi inte är. Det är kropp och det är malplacerat. Det liknar språk som tar sig en plats som ingen givit den (poesi) men är egentligen det omvända: språk som tvingats till en plats det inte bett om, som någon annan valt att lyfta fram i ljuset för att konsumeras. En ofrivillig gestaltning av vilka svindlande vägar den låga självkänslan kan ta. Lika delar uppvisning och gömställe, och i slutänden handlar det alltid om olika sätt att bära sin egen berättelse. 

Tillbaka till min lägenhet. När jag upplever mig själv sakna en egen berättelse kan jag åtminstone titta på TV, och ta del av det råa kaos som kallas Reality. Delade ögonblick som en slags andra andning när jag behövde det som mest.

Agnes Nycander (f. 1992)

Bor i Göteborg och är utbildad på Biskops Arnö Författarskola och Angereds Författarskola. Städar kontor och hotell för pengarnas skull och skriver essäistik utifrån sin egen vardag och med ämnen som blick och kroppslighet, skönhet och äckel.

Den här texten har tillkommit med stöd av Västra Götalandsregionens kulturnämnd.

Bildkälla
”Projection No. 3 (Eye in the Sky)” av Emil James Bisttram (1936). Hämtad 231226 från lacma.org.
Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift