En essätidskrift

Att återvända till Hägglund efter att ha läst Bornemark och Lao Zi är att se på boken med nya ögon. Kan det vara så att dess titel omfattar mer än det huvudsakliga innehållet? Hägglund menar att ändligheten är det som gör våra liv värda att leva. Att det eviga är omöjligt att engagera sig i.…

Det är lätt att tänka att unicitet inte finns att finna i reality-tv, eftersom reality-tv till sin uppbyggnad är just ett fortplantande av stereotyper och välbekanta mönster. Att använda uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” i sammanhanget låter naivt. Ändå vill jag påstå just det.

Med blicken på de forna jöklarna bestämde jag mig för att skapa mitt egna bibliotek av smältande texter. Texter att återkomma till för att förstå det obegripliga i att tusentals år av iskall historia smälter undan. Det finns något befriande i att ägna sig åt sparande när så mycket går förlorat.

För fem år sen publicerade Sveriges Radio ett reportage med rubriken ”Rasistiskt arkiv öppet för alla”. Fotona skulle visa samernas rasmässiga underlägsenhet och bilderna var tillgängliga för både allmänheten och forskare.

Nittioett år efter utgivningen av Ett eget rum stängdes världens familjer in i sina hem och tvingades dela rum, dygnet runt. Det skapande rummet försköts, försvann, fick inte ta plats, kunde inte ta plats under nedstängningen. En pandemi är inget krig, vi ska bara hålla oss hemma.

Det kan se ut som att jag är en lugn och strävsam typ. Men min känsla säger mig att skenet bedrar. Den säger mig att jag i själva verket är en annan: en fundamentalist.

Rättfärdigt kritiseras modet som ett ekologiskt, socialt och kulturellt problematiskt fenomen. Men det finns en potential hos modet som kultur- och kommunikationsform som ingen annan mänsklig företeelse besitter. Kärleken till mode har gett mig en unik inblick i mänskligt beteende

Vid sidan av sexakten och konstupplevelsen är tristessen det närmaste vi kan komma oss själva. Emellertid tenderar den existentiella svindeln att knappt hinna anas förrän tomheten, självföraktet och varat överskyls med ett banaliserat tristessbegrepp.

Tårarna rann längs mina kinder då Tusses kropp sänktes ned i jorden. Uppfylld av vördnad prydde jag hans grav med vårens första snödroppar. I döden anslöt han sig till en brokig skara av katter, hundar, undulater, kaniner och höns som ditintills hade hunnit leva med mig.

Du uppmanas att skriva omtentamen i känsla och rationalitet. Efter du har fyllt i formuläret kan du se vad andra har svarat och andra kan också se dina svar. Vi publicerar inte din mejladress men det namn som du anger blir synligt. Ifall du vill vara anonym, ange i sådana fall inte ditt riktiga namn.…

Än så länge är det bara vår egen art som har inkluderats i det retoriska samtalet, men låt oss göra ett tankeexperiment: Vad skulle hända om vi inkluderade även det icke-mänskliga?