Poros tidskrift
En essätidskrift
-
Trotzig om självdistans och ensamhet
Mellan springorna glimtar dubbelgångarens kusliga ansikte. Djuransikte, stenmask, insektsögon. Ensamhetens lås spricker upp. Du upplever ett främlingskap inför dig själv: ögat konfronteras av sin blinda fläck, vänds ut och in, det maniska leendet falnar. Vem tror du att du är?
-
HUR-VAD FÅR-MÅSTE JAG SKRIVA
Simone de Beauvoirs scen släpper inte taget. Det som fastnar i mig är känslan av skuld. Det förebrående leendet, det att en frihet måste betalas med en död. Det är som om Luxembourgträdgården vänder något, något går inte att komma bort ifrån.
-
Ur moderskapets mörker
Goda mödrar älskar sina barn, och glömmer sina egna namn. De gråter aldrig i kallt potatismos, och gör de det ser de saltet som en extra krydda. Goda mödrar med mjuka leenden möter barnens blickar. De läser aldrig böcker medan de ammar, och scrollar aldrig facebook.
-
Phoenix Rising
Bokslut över försöken att ta reda på vad det är med mig. Mötet på mottagningen som ett sista strå på vårdinrättningens rygg. Läkaren stående mitt emot mig i ett undersökningsrum och en febrig dröm om vad jag skulle ställa till med om jag åter hade tillgång till två friska händer.
-
Blæksprutter og dansekunst
Når jeg skriver om at være en blæksprutte, kunne jeg måske også sige, at jeg ‘besøger’ den. Meget mindre problematisk og mere tydeligt end det at være måske, men endnu mere en fiktion for mig i øjeblikket af praksis.
-
Dissonans
Det är en fruktansvärd balansakt. Den som tar hotet på allvar är lika känslig för dissonans som den som tyr sig till framsteget. Ingen vill befinna sig i det obehag som dissonans ger upphov till.
-
Det essäistiska ögonblicket
Kärleken och essäistiken. Att dröja i tillstånd av klarhet utan fullständighet. Att vandra i sällskap, in i varandra. Mina fjärilar har landat i en tillfällig formation. De kommer inte vara stilla länge, du ser dem slå med vingarna, vet att de flyttar sig så snart du griper efter dem.