Dissonans

Jag har drabbats av en form av stumhet. Den yttrar sig så att ju mer jag vet, desto mindre förmår jag att tala om det. Det kom över mig förra våren. När dagarna blev längre, blev jag allt tystare. Jag vet att det fanns en tid när jag talade och att jag senare saknade förmågan. Jag vet att det skedde på våren eftersom jag då låg en tid på sjukhus och när jag kom ut därifrån kunde jag inte längre tala.

Det finns en parallell mellan sjukhusvistelsen och stumheten.

Jag drabbades av hög feber och en läkare konstaterade influensa. Febern gick inte över, jag blev bara tröttare. Jag träffade en ny läkare. Jag tänker köra alla tester jag har tills jag vet vad som är fel, meddelade hon. Jag fick känslan att min oförklarliga feber var en förolämpning för henne. När proverna kom tillbaka konstaterade hon körtelfeber, berättade att det var en långdragen sjukdom men att jag bara skulle vila och låta kroppen återhämta sig. Det sista hon sade var att om jag skulle få smärtor i magen var jag tvungen att genast söka vård, men det är extremt ovanligt, jag har aldrig varit med om det i mitt yrkesliv. Hon var en bit över femtio och uttalade sig med sitt yrkes fulla auktoritet. Jag kände ingen särskild oro.

Morgonen efter vaknade jag tidigt med dova smärtor i magen. Inte på något vis outhärdliga – men påtagliga. Ändå tvekade jag, trots instruktionen jag fått. Jag ville inte sitta i väntrummet på en akutmottagning och känna hur timmarna släpade sig förbi. Jag gjorde frukost åt mina barn och tänkte att jag skulle gå bort till vårdcentralen när den öppnade istället. Kanske ökade smärtan, eller kanske kom det ett ögonblick av stillhet då jag kunde tänka klart. Jag vet inte längre exakt vad som fick mig att plocka upp telefonen.

Jag kände mig tvungen att be om ursäkt för att jag störde. Sjuksköterskan i telefonen sade åt mig att inte vara dum. De körde mig i ambulans till akuten. Jag minns att jag var förlägen över att ta upp plats på sjukhuset, som om jag bluffat mig in där. Det var självklart för mig att jag efter några timmars väntan skulle bli undersökt och sedan hemskickad. Jag hade ont men inte så att det dominerade min upplevelse av världen.

Att bli föremål för akutsjukvård är att se en väldigt effektiv maskin inifrån. Jag vet att det finns många människor med helt andra erfarenheter av svensk sjukvård och jag har också upplevt den långsamma, utdragna vården: det ovissa väntandet, de tomma beskeden. Men det som hände den här morgonen var något helt annat.

Jag blev inte placerad i ett väntrum utan på en bår. Sjuksköterskorna rullade mig förbi människor som jag tyckte såg ut att behöva vård omgående, som såg ut att kunna dö i snart vilket ögonblick som helst. De tog blodprover, gjorde ett ultraljud, skickade mig vidare till en skiktröntgen. Det var ett lugnt, effektivt flöde.

Nu, efteråt, reflekterar jag över att jag borde ha känt mer oro. Jag borde ha förstått att något var fel. Jag borde ha tagit intryck av aktiviteten hos vårdapparaten, men hur ska man känna när sjukvården reagerar häftigare än vad ens egen upplevelse ger stöd för? Min tolkning av situationen var grundad i den konkreta upplevelsen av hur det kändes att vara jag, av min situation. Min kroppsliga erfarenhet trumfade all information som nådde fram till mig från omvärlden.

Jag iakttog med vantro, och kanske ett visst mått av nyfikenhet.

Någon timme senare förklarade en kirurg att jag inte skulle oroa mig, att det absolut inte var någon fara men att jag skulle bli tvungen att stanna på sjukhuset. Hur länge? Tills jag kunde åka hem igen. Och när kunde det bli? När de bedömde att jag kunde åka hem.

Att få två motsatta budskap på samma gång ger upphov till en alldeles särskild form av kognitiv utmaning. Det finns ingen anledning att oroa sig, allt är bra – men du kan inte lämna sjukhuset.

Min erfarenhet av läkare är att de älskar livet, älskar det friska, är inriktade på läkandet. Däremot talar de mindre gärna om risker, om hur skört livet är. Av samma anledning är vissa läkare obenägna att avslöja varför de tar vissa prover, fattar vissa beslut, skriver ut vissa läkemedel. Att få veta orsaken till att jag inte kunde åka hem krävde en del arbete.

Det fanns en skugga och den skuggan kunde vara en bristning och den bristningen kunde i sin tur ge upphov till en inre blödning. Och om det började blöda så skulle det inte blöda lite, tvärtom. Om jag åkte hem och det sedan uppstod en blödning var det inte säkert att jag skulle hinna tillbaka i tid till sjukhuset. Allt detta förklarade kirurgen med viss irritation i rösten, som om detta att fullt ut informera mig var ett störningsmoment för vårdapparaten. Hon tryckte en sista gång på sitt huvudbudskap: Det fanns inte något att oroa sig över. Allt jag behövde göra var att ligga still i en sjukhussäng och om jag kände minsta förändring, minsta ökning av obehaget i magen, skulle jag trycka på larmknappen.

Vad skulle hända då? Samma irritation. Då skulle de operera mig. Blod var beställt. Nålarna och slangarna i mina armar satt där för att sjukvårdspersonalen snabbt skulle kunna söva mig. I princip var jag bara kött att lägga över på operationsbordet. Och förresten skulle jag inte äta och dricka något från och med nu, just för att kunna opereras omgående. Om jag blev väldigt törstig kunde jag få rulla en fuktig tops mot läpparna.

De flyttade mig till en akutvårdsavdelning, placerade mig i en säng, försåg mig med dropp. Demonstrerade hur larmknappen fungerade. Kopplade mig till en monitor för att övervaka min puls och blodets syresättning. Jag stirrade på kurvorna på skärmen. Vila, sade sjuksköterskorna. Oroa dig inte.

Så jag låg still, kunde inte annat eftersom jag i praktiken var fastkedjad vid sängen. De röntgade mig på nytt. Batteriet i min telefon laddade ur och det fanns ingen laddare på avdelningen som passade. Världen krympte ihop. Varje förmiddag kom en kirurg in och meddelade att jag skulle stanna ytterligare någon dag.

Till sist fick jag tillåtelse att sätta mig upp och sedan även tillåtelse att vandra omkring i rummet kopplad till min droppställning. Efter ännu någon dag tog de bort droppet och lät mig börja äta och dricka igen och till sist fick jag åka hem, utan att någonting hade hänt.

Sedan följde stumheten. Den grodde i det faktum att jag av sjukvården fått i uppgift att hantera två helt oförenliga beskrivningar av verkligheten: Du riskerar att dö om du åker hem. Det finns ingen anledning för dig att känna någon oro.

Den vetenskapliga termen för det tillstånd som uppstår när en person tvingas att hantera två oförenliga insikter är kognitiv dissonans. Det är ett sinnestillstånd som kännetecknas av förvåning, rädsla, skuldkänslor och ibland genans. Det är ingen trevlig position att befinna sig i. Vägen ut består ofta av att rationalisera bort en av insikterna, den obehagligare, att tränga undan den, eller projicera den på någon utomstående.

* * *

Miljöhistorikern Sverker Sörlin beskriver i boken Antropocen vår tid på följande vis: ”Det är på samma gång en framgångssaga och en sammanbrottsperiod.” Om du fick välja att födas i vilken tid som helst men inte välja var i världen eller i samhällspyramiden du skulle hamna vore 2018 ett bra val. Väldigt många människor har det idag bättre än någonsin förut (rent materiellt). Samtidigt befinner vi oss i en global ekologisk kris utan motstycke, en process som på kort tid förväntas göra stora delar av planeten obeboelig för människor.

Det låter så stort, så högtravande, så otroligt när det sägs rakt ut. Otroligt som i icke trovärdigt. Jag vill instinktivt mildra och nyansera vad jag skrivit. Det sliter i mig. När jag låg i sjukhussängen och kirurgen förklarade situationen för mig – jag upplevde igenkänning. Jag kände igen det från varje samtal jag fört om global uppvärmning, om biologisk mångfald, om den globala kvävecykeln.

Att utvecklingen går framåt, att saker blir bättre, är en berättelse som har sina rötter i tiden kring upplysningen, kring revolutionerna. Den vetenskapliga, den politiska, den industriella; de tre förstärker varandra. Här föds tanken att det går att veta och handla bättre, att kunskap är kumulativ. Att det går en linje från det förflutna och in i framtiden och att det är möjligt att extrapolera. Att framsteget föder sig självt. Det är en berättelse som svarar mot våra upplevelser, som gör historien begriplig, som tillhandahåller ett ramverk för hur vi bör agera, som gör det möjligt att förhålla sig till framtiden.

Mot framstegstanken står en nyfödd insikt om att vi urholkar grunden, att vi som art håller på att slå undan fundamentet för vår egen tillvaro. Det är vanligt att den som pekar på detta talar om framsteg som en tankekonstruktion; en berättelse eller en myt. Det är väldigt olyckligt. Begrepp som myt eller berättelse är inte bara intellektuella verktyg, de är också retorik och den retoriken säger att framsteg och utveckling är en felaktig beskrivning av världen vi lever i. Framsteg eller katastrof. Vi vill instinktivt förkasta en av dessa beskrivningar. Komplikationen är precis den som Sörlin formulerade: att vår tid kännetecknas av både en framgång och ett sammanbrott, inte att en av beskrivningarna är sann och den andra falsk.

Det är en fruktansvärd balansakt. Den som tar hotet på allvar är lika känslig för dissonans som den som tyr sig till framsteget. Ingen vill befinna sig i det obehag som dissonans ger upphov till.

Om det finns en i grunden annorlunda berättelse, ett annat ramverk än framsteget, så är det inte en undergångsberättelse så mycket som en redogörelse för vårt nära nog totala beroende av vår omgivning. Vi är en del av ett oerhört känsligt ekosystem och det finns inget sätt att ta sig ur detta komplexa beroendeförhållande. Framstegstanken har ända sedan Descartes varit nära förbunden med kontroll över kropp och natur, över materia och energi. Det här är två berättelser som inte verkar vara förenliga. Förnuftet säger att en av de här berättelserna borde vara falsk, att en av dem måste förkastas. Utmaningen ligger i att båda två kan vara sanna men att vårt medvetande inte utrustats för att hantera det. Just det här har ingen evolution förberett oss på.

När sjukvårdspersonalen fäste nålarna i mina armar, när de rullade mig på en bår till skiktröntgen, kände jag inte någon oro trots att mitt förnuft registrerade och bedömde vad som hände omkring mig. Trots att jag förstod vad som hände. Upplevelsen av min kropp, upplevelsen av min värld, min upplevelse av att vara jag, kom före alla förnuftsargument. Jag kände inte att jag var i fara. Jag upplevde inte en smärta som motiverade läkarnas åtgärder. Jag upplevde inget hot, trots att jag med mitt förnuft kunde dra slutsatsen att hotet fanns där, jag kände ingen oro. Det var min interna dissonans och jag känner igen den från så många samtal jag haft om klimathotet. Vid lunchmåltider, på pendeltåget, ja överallt. När det jag säger inte går att förena med det min samtalspartner upplever.

Människor jag talar med är inte idioter, tvärtom, de kan hålla två tankar i huvudet, är förmögna att se att två förlopp kan vara parallella, att det som skapar välstånd också får basen att erodera. Att tillstånd kan vara amfibiosa, växelvis symbiotiska och parasitiska. Ändå går det inte att tala om det här. Obehaget är för stort.

Det finns människor som väljer undergångsberättelsen därför att de upplever att den är en mer korrekt beskrivning av verkligheten. Priset de betalar är att i någon mån inte längre kunna delta i samhället. Det blir omöjligt att bekräfta omgivningens glädje över semesterresor eller konsumtion, det går inte längre att se ökad tillväxt som något önskvärt och naturligt. Det som är fundamenta i samspelet med andra upphör att fungera. Att spela med blir för dessa människor att förneka sig själva. Att säga ifrån gör dem så besvärliga att omgivningen inte står ut med dem. Det finns också många som helhjärtat lever i framstegsberättelsen, som avfärdar varje hotfull signal eller känner tillförsikt inför att varje hot kan besegras på samma sätt som allt annat som stått i vägen för framsteget. Men de flesta av oss lever med hukade huvuden och försöker hitta sätt att undvika obehaget.

* * *

Jag blev utskriven med förhållningsorder. Gör inget ansträngande. Undvik aktivitet med risk för fall eller slag mot bål. Lyft inte tungt. Som om det skulle kommit för mig. Jag klarade precis av att ta mig uppför trappan till sovrummet.

Hemma låg jag på soffan i vardagsrummet och hade en tanke om att den här insikten, den här kroppsliga, motstridiga upplevelsen, borde gå att använda. Jag kände till termen kognitiv dissonans sedan tidigare men jag saknade konkret förankring till begreppet. På sjukhuset fick jag just det: förankring.

Jag skriver det här ett år senare. Jag har anteckningar och stolpar jag gjort inför den här texten, fossil från tiden direkt efter sjukhusvistelsen. Med dem arbetar jag, de fungerar som en spegel där min kroppsliga erfarenhet möter min upplevelse av samhället jag lever i. Fungerar det? Jag vet inte. När jag började skriva den här essän var det vinter, en ovanligt sen, kall och snörik vinter som följde på en period av ovanligt mycket regn. När jag nu avslutar texten har en extrem värmebölja precis dragit förbi. Omkring mig talar människor med oro om hettan bara för att i nästa ögonblick diskutera sina semesterresor och renoveringsprojekt. Vi går in och ut ur de här två stora berättelserna men stannar aldrig på platsen där de möts. Vi stannar inte i dissonansen.

David Jonstad skrev för rätt många år sedan i sin bok Kollaps att många av de som genomlevde romarrikets sammanbrott aldrig upplevde att imperiet gick under. Det var en för utdragen process och den var uppbyggd av en sådan enorm mängd rörelser fram och tillbaka, som vågor som rör sig upp och ned för en strand. Men på en än mer grundläggande nivå stod upplevelsen av undergång också i konflikt med själva fundamentet för den romerska världsbilden: i Rom gick det helt enkelt inte att föreställa sig en värld som inte dominerades av Rom. Och är det så konstigt? Rom var en segermaskin, ett under av infrastruktur och militär dominans under mer än 700 år. Arvet efter upplysningen, vårt kulturella ramverk, är bara hälften så gammalt, men dominerar ändå vårt tänkande. Therese Uddenfeldt rör vid samma sak i sin bok Gratislunchen som har den geniala undertiteln Eller varför det är så svårt att förstå att allting har ett slut. Varför är det så svårt att ens föreställa sig att något kan vara på ett annat sätt än vi är vana vid?

Att vi flyr från dissonanser gör att vår upplevelse av världen blir stympad. Vi blir beskurna, bestulna på något väsentligt. Vi förlorar förmågan att tydligt se hur världen förändras omkring oss. Den som inte kan ta in båda rörelserna kan inte fullt ut uppleva nuet utan förvisas till ett före och ett efter. Istället för att se hur perspektiven är sammanflätade kastas vi mellan dem, fram och tillbaka. Och sedan, plötsligt, har ett av perspektiven krackelerat och det känns som om vi alltid levt i en och samma berättelse. Jag kan se det hos mig själv, vad jag upplever vara ett före och ett efter. Jag kan ana det i min omgivning, hur vi ovetande rör oss kring en sådan punkt, en punkt som vi kanske redan har passerat men ännu inte lyckats fixera i blickfånget.

Jag låg på sjukhus och över mig vakade ett system som växt fram ur just framstegstanken. Insatser som en gång skulle framstått som magi fanns tillgängliga för mig, redo att sättas in. Och samtidigt urholkade samma system mina livsbetingelser, urlakade dem som surt regn eller som ett stigande hav eroderar strandkanten.

Det har tagit ett år att föda fram den här texten, ett år då jag i princip inte talat om miljö, hållbarhet eller ekologi med någon. Ett år då obehaget jag upplevde var så starkt att jag blev förlamad, förstummad. Det här är ett försök att bryta ned stumheten.

* * *

Upplevelsen av dissonans väcker känslor av hjälplöshet och förlamning, men att skygga undan för det vi möter i dissonansen mellan framsteg och katastrof får oss att bli hjälplösa och förlamade. Vi förlorar förmågan att se och tänka klart. Som samhälle; som individer; i våra mest privata sfärer där vi är nakna och ensamma. I ögonblicket är skillnaden subtil, lätt att missa, men i själva verket är den enorm. Det är inte beskedet om sjukdomen som dödar dig. Det är inte beskedet om att du är utom fara som räddar dig.