När jag läser allt detta så ser jag det tydligt, försvarsmekanismerna jag använder för att avskärma mig från en samtid som sakta nöter på min kropp. Hela denna essän är skadad av mitt liv. Jag lever på många sätt inom en självpåtagen amerikansk kulturhegemoni. De böcker jag läser, de skivor jag lyssnar på, de filmer jag ser. Den första delen av Southern Bastards, Kebabträume är ett bra exempel på detta. Och det är ett medvetet val, inte bara ett liv som Heidegger kastat in i den amerikanska kulturindustrin som tog över efter att Europa låg i ruiner. Samtidigt är mitt intellektuella arbete fastnaglat i en europeisk tradition. Jag rör mig i Marx, Freuds och Arendts skuggor. Men jag vet ärligen inte hur stor roll det intellektuella arbetet spelar. Ofta känns det som om allt det andra är det viktiga. Skräpkulturen. Det är alla de saker som utgör tyngdpunkten i mitt symboliska universum, det är den luft jag andas. Ytterst handlar det kanske om mitt förakt mot Europa och Sverige. Både historiskt och det samhälle vi utgör nu. Det är svårt att förklara min såriga relation till den vardag jag lever mitt i. Jag kan bara ge enskilda exempel, som var för sig inte säger så mycket, men som sammantaget bildar en delvis förklaring. Vi kan se på det skikt av människor som utgör vår självbild. Den svenska medelklassen. Det finns något sorgligt över dem. De bär så ofta på en rädsla som till slut utgör stommen i deras liv. En osäkerhet som tar över dem. Jag kan se det i deras rädsla för mig som författare. När vi pratar med varandra så säger vi alla att vi högaktar litteraturen, författarna, det intellektuella arbetet som kräver tid och dedikation. Konst är något som vi allihopa delar. Det är vad vi måste säga för att upprätthålla bilden av vårt samhälle som något annat än bara baserat på makt. Men bortom allt detta, när lovsångerna har tystnat, så finns det bara en rädsla bland dem som har allt att förlora på att vi är ärliga. Jag vet inte hur många gånger jag sett förvåningen när jag under en arbetsintervju berättar att jag är författare. Som statligt anställd måste du redovisa din sidoverksamhet. De få gångerna som det setts som något positivt är när den intervjuande chefen tittat på min akademiska bakgrund och inom sig positionerat mig som medelklass. Alla andra gånger, då de tittat på vad jag arbetat med, min plats inom klassamhället, så har det bara blivit tyst. Plötsligt finns inte vördnaden och nyfikenheten där längre. Någon från arbetarklassen som skriver böcker är något annat, något som inte bara kan accepteras på rak arm. Jag ser vad de tänker, rädslan bland mellanskiktets chefer att jag ska skriva ner vad som händer, att de faktiskt ska hållas ansvariga. På ett sätt förstår jag dem, för det är exakt vad jag gör. Jag vill söndra deras liv, det finns inget tvivel om det. Fast till skillnad från dem så förstår jag klassamhällets rigiditet och konstens impotens. Det kvittar vad jag skriver. Sanningen är att vi inte har någon offentlighet längre, medelklassen läser inte, det är ingen som bryr sig. De är säkra. Min situation är att jag till stora delar varit bortvald från arbetsmarknaden. Jag har pendlat mellan olika tidsbegränsade anställningar, frilansande och arbetslöshet. Min första fasta anställning fick jag vid 39 års ålder. Den utbildning som för mina föräldrars generation var viktig för hur deras liv gestaltades, är nu på många sätt ointressant, ibland är den en belastning. För medelklassens jobb är klass viktigare än utbildning. Det är viktigare att ta in människor som är lojala än att ta in de som faktiskt är mest lämpade. För arbetarklassens jobb är utbildning ibland anledningen till varför chefen väljer någon annan som de ser som mindre hotande. Tidvis har jag varit klämd mellan en destruktiv arbetsmiljö och en sjukförsäkring som enbart är intresserad av att folk ska börja jobba trots att det är sjuka. Det finns ingen förändring, bara makt, våld och utslitna kroppar. Makten centraliseras i vårt land men ansvaret skjuts bort till de som lider. Även nu, nästan ett halvår efter att det hände, har jag svårt att släppa overklighetskänslan. Tänk dig att du sitter inne på en läkares kontor. Till slut har du fått acceptera inför dig själv att situationen är ohållbar, att det inte går längre. Du har öppnat upp dig själv, gjort dig sårbar, du har inte längre något val. Det är så här det måste vara. Men när du berättar om ditt arbete, om stressen, om likgiltigheten, så inser du att det finns ett gap du inte kan överbrygga. Fysiskt sett sitter läkaren bara på andra sidan skrivbordet, men hon hade lika väl kunnat vara någon helt annanstans, det hade inte spelat någon roll. Instinktivt blir du arg, med rätta, men snabbt inser du att du inte kan göra nåt åt att läkaren bara pliktskyldigt lyssnar på dig. Ni två som sitter i det lilla rummet är inte bara läkare och patient. Hon är kvinna och akademiker, du är manlig arbetarklass. Det är de rollerna som ni tilldelats. Om du höjer rösten, om du protesterar; kräver att få det bemötande som alla sägs ha rätt till, så går du över gränsen. Du är dömd på förhand. Du spelar inte någon roll. Genom att ta ut semester så lyckas du förlänga sjukskrivningen till sammanlagt fem veckor. Men sedan måste du tillbaka på deltid. Som läkaren sa till dig efter att du berättat att du inte var återställd, att du var tillbaka på ruta ett sedan hon två veckor tidigare berättat att hon inte skulle bevilja fortsatt heltidssjukskrivning: “Man kan inte sjukskriva sig från sitt jobb bara. Det är viktigt att man inte tappar kontakten med arbetslivet.“ Med det så påminns du om varför du för länge sedan slutat be folk om hjälp. Vi gör bara så som vi lärt oss. Om vi tillräckligt många gånger inte fått hjälp så kommer vi sluta att be om den. Allt detta slutar i att du säger upp dig. Det finns inget annat reellt val. När du kommer tillbaka så är arbetssituationen ännu värre. Du ser hur de nyanställda har knäckts på två månader, de har redan den där tröttheten och uppgivenheten i blicken. En har hunnit säga upp sig. Din chef är fullständigt likgiltig inför att du blev sjukskriven. Under veckorna du var borta så ringde hon aldrig upp för att stämma av trots att det ingick i hennes roll. Nu efteråt så finns det ingen diskussion om ansvar eller reell rehabilitering. Du anvisas bara ett produktionsmål som är ännu högre än tidigare. Med det så tar du valet att säga upp dig. Vad annat kan du göra? Om du stannar kvar så är det bara en tidsfråga innan du knäcks igen. Denna gången hårdare. Att prata med facket är helt meningslöst, de vet allt. Men de har klättrat, även de är intresserade av att behålla den maktbalans som förtär dig. Så allt fortsätter, men du måste bryta dig loss. Men att bryta sig loss innebär även att man fastnar på nytt. Nu när jag är arbetslös så kan jag inte skriva. Att jag tillsammans med andra driver ett förlag, i formen av en ekonomisk förening, där jag arbetar två timmar i veckan ideellt, gör att arbetslöshetskassan ser mig som näringsidkare. Därmed får jag ingen arbetslöshetsersättning alls. Den gamla borgerliga arbetslinjen ligger kvar. Du får inte lov att ägna dig åt offentligt konstnärligt arbete, inte för att du då får inkomst när du har a-kassa, för det får du inte av konstnärligt skrivande längre, utan för att du då inte anses stå till arbetsmarknadens förfogande, oavsett om du kan bevisa att du är aktivt jobbsökande eller ej. Som arbetslös är ditt liv satt på undantag. Du existerar bara som en arbetsmarknadsreserv. Som en buffert för att hålla lönerna nere, som ett avskräckande exempel, både för de som mals sönder och de som administrerar klassamhället. Även om jag mot all förmodan får rätt genom överklagan till Förvaltningsrätten så kommer jag istället mötas av 45 dagars karens eftersom jag sade upp mig själv. Hade jag kunnat visa på att jag blev diskriminerad i lagens mening så hade jag ansetts ha giltiga skäl och därmed sluppit den extra karensen. Men nu hade jag ett arbetarklassjobb, att det sedan innebar omständigheter som ingen av de bedömande själva klarat av är irrelevant. Samtidigt är jag tacksam. Jag är fortfarande i en situation där jag har en grundläggande autonomi kvar. Jag har tack och lov pengar sparade och är inte helt fastlåst. Jag överlever. Och min situation var och är inte unik, många har det mycket värre. Sydsvenska Dagbladets artikel om rumänska arbetare i Skåne, fick mycket uppmärksamhet, men jag var inte förvånad. Jag har sett liknande själv, det är så här det ser ut. En mosaik av sönderslagna fragment. Arbetarklassmänniskor med söndertrasade kroppar. Underordning. Människor som bor i tält på en åker. Lägenheter med eftersatt underhåll. Privata hyresvärdar som profiterar på bostadsbristen. Arbetsgivare som är allt mer hänsynslösa. Kvinnor som hänvisas till underbetalda jobb. Invandrare som skuffas undan. Vi ser ett helt spektrum, från de av oss som lever välordnade liv, med en familj vi älskar och barn som vi önskar något bättre för, till de som lever helt bortglömda i förfallna hus på landsbygden, omgivna av rostande bilvrak. Det som är viktigt att komma ihåg är att det inte finns något lyckligt slut. De flesta av oss stannar bara kvar. Våra liv är fastlåsta. En av de sällsynta klassresorna är ett misslyckande, för klassamhället fortsätter att mala sönder, skiktningen lämnas intakt. Det jag kan göra är att hålla fast vid skrivandet. Trots allt. Även om jag vet att det inte kommer spela någon roll. Detta är ingen vittneslitteratur, det är något annat. Vittneslitteratur kräver något som jag inte har inom mig. För att citera Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell: “Jag vill också än en gång påpeka att jag inte är uppriktig. Jag censurerar. Utelämnar. Förskjuter, förkortar, förtätar. Jag gör detta i uppriktighetens namn.” De senaste åren har mitt skrivande främst varit konstnärligt. Och det fortsätter att vara det. Jag förskjuter perspektiv hela tiden, försöker att bygga upp nya bilder. Lucien Freuds självporträtt lever inom mig. Mitt liv är sammansatt av andras bilder. Det finns ingen tvekan om det. Samtidigt är det vårt samhälle jag skriver om. Våra liv, om hur de är och hur de skulle kunna vara. Allt annat hade varit slöseri med tid. För mig som har skrivit denna text är det uppenbart till vilken grad jag har använt mig av litterära grepp. På ett sätt är det vad vi författare gör. Att ägna sig åt skrivande är att vara parasitär. Vi skriver in oss själva i världen genom att använda oss av andra. När jag skriver om saker jag sett så är det kollage som jag skapat. Inte så mycket för att skydda de som var där, utan för att jag försöker skapa en ny värld. Att jag säger detta handlar inte om feghet. Det handlar om att ta ansvar. Inte ens den dokumentära fotografin är rent avbildande. Även den skapar. Vi alla ljuger. Samtidigt är det så att allt jag någonsin har skrivit är tillbakahållet. Det är en brist hos mig som jag har svårt att förlika mig med. Jag går aldrig rakt på, istället rör jag mig runt omkring, försiktigt, som om det vore någonting jag är rädd för. Jag skulle vilja säga att det handlar om omsorg, att man måste vara prövande, att tvivel är viktigt. Men jag ser även de raka linjerna mellan detta och hur jag på samma sätt hållit tillbaka en vrede i hela mitt liv. Under allt för många år, de gånger då jag kunde vara fri, avslappnad, var när jag drack mig medvetslös. Jag är min mors son, på samma sätt som hon var sin mors dotter. Det är nu i början av maj. I morse svarade jag på en förfrågan om jag fortfarande var intresserad av ett vikariat jag sökt. Ännu ett arbetarklassjobb inom den statliga förvaltningen. En del av mig vill inte, det är ännu ett slitigt jobb med risk för våld. Detta är vad vi har arbetarklassen till. Samtidigt rör jag mig alltid tillbaka mot såren. Att leva med våld och sorg är det jag kan. Det är där jag känner mig trygg. Om ett halvår kommer vikariatet gå över till en timanställning. 43 år gammal är jag då daglönare som kan ringas in när som helst på dygnet oavsett veckodag. De senaste 20 åren har varit slitiga. Om 22 år kommer jag vara fattigpensionär med knappt hälften av min låga lön i pension. Inom några månader kommer de att höja pensionsåldern, när vi redan tvingas jobba bortom det våra kroppar orkar. Det finns inget jag kan göra. Frågan som intresserar mig är inte storskaliga förändringar utan hur vi ska leva våra liv nu. För att ta en paus från allt har jag kört ut på landsbygden. Det är som att träda in i arbetsdagarna igen. Det är kallt och blåsigt, det kommer regna idag. Jag sitter vid de gamla gravhögarna öster om Landskrona. Detta är ett magiskt landskap. Bakom mig står bilen parkerad så att jag lätt kan köra iväg. Bildörren står också öppen. Det var så jag brukade göra om det inte fanns några människor i närheten och jag bara skulle röra mig några meter. Allt för att förbereda sig, för att ha en väg bort. Det är svårt att ändra sina beteendemönster. De sitter i ryggmärgen. Jag brukar le när jag läser tidningsartiklar om hur man lätt ändrar sina vanor. Det är en sak att ändra vanor som egentligen inte spelar någon roll, det är en annan sak att förändra vanor som hjälpt en att överleva. Jag plockar upp en dansk rågmacka och börjar äta. En av de vanor jag faktiskt lyckats ändra på är att skjuta på min frukost. Finns ingen poäng i att äta för mycket. Så länge jag har kaffe och snus så överlever jag. Det är så här det är. Jag måste konfrontera världen igen.

Mattias Jeschko-Edberg

Född i Lund. Har publicerat fem böcker samt är förläggare på Sapeur förlag.
Bildkälla

Fotografi. Troligtvis taget av Mattias Jeschko-Edberg i Köpenhamn eller Lund, återfinns i boken Southern Bastards, Kebabträume.

Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift