När jag satte igång förstärkaren i fritidsgårdens replokal och tuggade och rev på strängarna flöt skräcken ur kroppen, ut genom fingrarna. Alla dämda ord rann ur mig. Seriemördarna på teve tar orden ut min mun: blod, extas, frihet. Musiken måste vara våldsam för att vara värd att spelas.
Vi fiolbyggare är vårdare. Vi passar upp på konstnärer och förser dem med så goda förutsättningar som möjligt för att utföra sin uppgift. Vi ger dem kroppar att sjunga med.
Familjens patriarker säger att vi är sjuka och söta i våra klänningar. Mitt utseende filtreras genom flera lager av patriarkal estetik. När jag blir tonåring gör jag detta uttryck till mitt eget. Gör mig till en del av en hyperfemininitet som utger sig för att förakta det feminina, rosa, glittrande.
Kentauren har två alternativ: (A) Om han väljer att bestiga en häst kan han få sexuell stimulans. Denna är relativt kortvarig. (B) Om han väljer att söka kontakt med människor (och lyckas med detta) kan han få intellektuell stimulans. Denna kan vara såväl kortvarig som långvarig till sin natur.
