Poesi (lat. poe’sis ‘diktning’, ‘skaldekonst’, av likabetydande grek. poiésis, av poie’ō ‘göra’, ‘dikta’)
– Nationalencyklopedin
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
– Tomas Tranströmer, 1989
Arbetsbänken och golvet runt omkring fylls med spån stora som boklöv. Järnet skär tvärs igenom fibrernas längsgående vågor. Till att börja med bara för att ta bort materia, men allteftersom skären närmar sig den tänkta formen lägger de sig mer regelbundet i tvärgående kanaler över hela stycket masurlönn. Kanalerna liknar var för sig utdragna kedjebågar. Järnet blir varmt av alla skär och måste brynas regelbundet. Händerna får blåsor trots cykelhandskarna. Benen därunder ömmar mer och mer efter varje tag. Varje tag samma rörelse. Järnet går in i träet i svag lutning och med rörelsen framåt vrids det samtidigt i en liten kurva, motsvarande kurvan på järnet självt, för att det ska skära, inte hugga. Tusen gånger upprepas det. Tiotusen gånger. Kanalerna skärs ner en efter en tills de befinner sig strax över den färdiga formen. Järnet läggs åt sidan och med små handhyvlar korsas vallarna mellan kanalerna så att de smälter samman till en enda stor välvning.
Jag lever ett dubbelliv. Den nya verkstaden får lov att dela rum med biblioteket.
När en vän ber mig att skriva den här texten håller jag på att inrymma en ny verkstad i en liten stuga på Vikbolandet i Östergötland, vid sidan om den redan etablerade verkstaden i Glasgow. Flera år av tvivel och förvirring inför den västerländska filosofins bärkraft har passerat sedan jag lämnade Uppsala där jag och min vän lärt känna varandra. Tillsammans läste vi mycket Nietzsche, läsningar som påverkade mig djupt och som i längden fick mig att överge universitetsfilosofin. Det skedde under inflytande av Nietzsches lära om ”den eviga återkomsten” som först kom till uttryck i form av en fråga:
Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig: ’Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt, och allting i samma ordningsföljd – även denna spindel och detta månsken mellan träden och detta mitt besök. Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet.’
– Aforism 341, Den glada vetenskapen, 1882
För att uthärda tanken på alltings återkomst såg Nietzsche subjektet tvingas till en lekfullhet och ett mångfaldigande av sig själv. Han gav subjektet en rörelse av sällsamt kreativt potential. Det dynamiska subjekt Nietzsche besvarar utmaningen med i sina sena verk tycktes för mig rymma början till Sanningen.
Det blir omöjligt att fortsätta i Sverige som känns alltmer instängt. Jag vill tillbaka till mitt andra hemland Tyskland för att ge filosofin en chans till och fortsätter mina masterstudier vid Freie Universität zu Berlin. Där besöker jag så många föreläsningar och seminarier jag kan. Detta är precis vad jag letat efter alltsedan jag började studera: samtal där jag inte enbart känner mig som en missanpassad nörd och där jag inte blir stämplad som elitist så fort jag öppnar munnen. Kanske är det första gången jag känner någon typ av samhörighet. Ändå slutar jag att gå till universitetet överhuvudtaget. Teatern, musiken och konsten upptar snart all min tid; när jag inte tar del av utbudet av nya uppsättningar, konserter och vernissager bearbetar jag erfarenheterna därifrån på olika sätt. Jag förbereder en ansökan till Akademie der Künste.
Ett år senare befinner jag mig inte längre i Berlin utan i en engelsk småstad: Newark-on-Trent i East Midlands. Där finns, förutom nedlagda industrier och Brexits trognaste anhängare, en internationell skola som utbildat flera av världens idag mest efterfrågade fiolbyggare. Att jag flyttat dit kom sig av ett möte i en liten by i franska Pyrenéerna där jag hamnat av en slump på mina återkommande resor genom Europa. Denna gång på väg till Barcelona, men också detta bara en hållplats på väg till Portugal och Lissabon som jag lärt känna genom poeten Fernando Pessoa: en annan utforskare av det mångfaldiga subjektet. Jag får lift av en man jag träffat i byn tidigare samma dag.
Hantverkets upprepningar är konkreta. Den inspiration Nietzsche utövade på mig tidigare omfattar inte på samma sätt denna praktik. Hantverkets upprepningar har en annan inverkan på subjektet än de hypotetiska upprepningar Nietzsche ställer upp. Hur kan jag inte säga ännu. Jag känner mig fram och försöker förstå. Där Nietzsche pekar på den mångfaldiga subjektiviteten och lekfullheten som en utväg tycks de konkreta upprepningarna påkalla ytterligare ett steg – ett steg åt sidan från subjektet.
Jag såg mannen på en gräsplan tillsammans med en grupp människor stå samlade runt en cello. Luften var klar och de karga bergen lyssnade på andra sidan dalen. Lacket på cellon strålade; bakom deras axlar såg jag ett myller av rödbruna nyanser leka i solljuset. Linjerna på instrumentet påminde om musik, de rörde sig och kom samman i fantastisk harmoni, som en dans av Sasha Waltz, som ett adagio av Scarlatti! Som en återspegling av renässansens föreställningar om skapelsen och världen, här i dess mest ikoniska form. Mannen pekade på olika delar av instrumentet och kommenterade – linjerna är stela och fungerar inte tillsammans: se här, cirkeln är bruten! Och lacket är en sörja, stumt, det reflekterar inte ljuset och man ser knappt igenom. Jag frågar om detta när vi sitter i bilen. En av hans lärlingar har byggt cellon och den ska nu till en kund i Barcelona. Kritiken var välmenande säger han, som vore han redaktör för den här texten: det är ett bra instrument, men han måste lära sig att se, inte bara höra. Mannen visar sig också ha en bakgrund i filosofi. Han påminner om David Lynch med sin silvergrå kalufs och intensiva blick. Jag får veta att han är doktorand vid European Graduate School med säte i Schweiz och på Malta och forskar om logik från källor på sanskrit, ett språk han lärt sig av en kvinna i grannbyn, exilamerikan som han själv tillika pensionerad professor från Harvard, som också tycks ha invigt honom i någon typ av geometrisk mystik. Det är mitt första möte med en fiolbyggare och jag anar redan att jag har blivit förförd av en trollkarl.
Vi fiolbyggare är vårdare. Vi passar upp på konstnärer och förser dem med så goda förutsättningar som möjligt för att utföra sin uppgift. Vi ger dem kroppar att sjunga med.
En altviolinist besöker verkstaden i Glasgow med ett av mina instrument som hon haft på prov. Modellen är på gränsen till för stor men hon säger att det här instrumentet ger henne någonting hon saknat hela sitt verksamma liv som professionell musiker och nu måste ha. Vi försöker justera det som går för att underlätta spelandet så mycket som möjligt. Halsen tunnas ut, strängarna sätts närmare varandra och en aning lägre i förhållande till greppbrädan. Hon känner efter. Vi börjar om igen. Två veckor senare kommer hon tillbaka och säger att det fungerar, trots storleken fungerar det och hon är beredd att anpassa sig till det som inte går att ändra. Hon spelar tillsammans med Fitzwilliam Quartet och samma kväll ger de konsert.
Det är vår i Barcelona när jag kommer fram med fiolbyggaren efter vår resa genom Pyrenéerna med sina slumrande romanska kloster och förbi det märkliga massivet Pedraforca på andra sidan bergen. Vi träffas på uteserveringarna på kvällarna och samtalen fortsätter. Om dagarna går jag omkring ensam. Jakaranda, Körsbär, Akacia, Gaudi. Stillsamma kaféer. Han tar fram en frökapsel från ett för mig okänt träd. En någorlunda enkel geometrisk form – ”Här finns nyckeln till den klassiska fiolens form” säger han. ”Allt du behöver är en passare och en referenslängd.” Hantverkarens främsta och ibland enda mätredskap var länge passaren och den leder en till att mäta allting i proportion till annat, istället för i enskilda separata mått. Proportionerna fann man i naturen. Men passaren är övergiven och det proportionella tänkandet är till stor del bortglömd kunskap hos hantverkarna, ersatt med siffror och fasta mått som bättre möter kraven på massproduktion och avancerad aritmetik. När jag flera år senare läser om vår samtids besatthet vid det mätbara i Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans ekar samtalen i Barcelona i bakgrunden. Den klassiska fiolens form har blivit ett mysterium. Nyckeln kastades bort och har varit glömd i sekler, men här sitter denne man och leker med den mellan sina fingrar.
När välvningen av cellons botten är färdig vänder jag på den och arbetet börjar om. Den här gången från insidan. I parallella kanaler bildas valv efter valv. I den tiotusende upprepningen är subjektet ett annat. Kvar finns kroppens rörelse och dess kontakt med annan materia. Det liknar meditation.
Inför att de två senaste fiolerna ska lackeras besöker jag min vän i Oxford och passar på att gå till Ashmolean Museum för att studera ett instrument i deras samlingar: Messiah – den bäst bevarade fiolen från Stradivarius verkstad. En sjuttonhundratals-
encyklopedi beskriver lacket som ett försök att fånga effekten av en våt yta innan den torkar. Antonio Stradivarius tillsatte opaka pigment som lagt sig likt brinnande stenar under vattenytan. Lacket och randarbetet är nästan orört. Faserna på randarbetet liknar profilen av ett hönsägg, fram till hörnen då det dras ut en aning på höjden samtidigt som fasen smalnar på ovansidan vilket i sin tur samverkar med och ramar in inläggets möte i hörnen: varje fiolbyggares signum. Men den här fiolen ska tydligen inte fungera särskilt bra som instrument. Kanske beror det på den ovanligt låga välvningen, eller på hur plattorna är stämda med tjockleken i de olika delarna, eller ljudhålens utformning och placering, eller virkets egenskaper. Allting spelar roll. Men att Stradivarius instrument i några fall inte fungerar så bra har vanligtvis inte hindrat dem från att bli spelade och avgudade som kejsaren utan kläder. Det krävs naturligtvis mod att bortse från det överväldigande goda ryktet dessa instrument har och förutsättningslöst lita på sina egna sinnen; att som musiker medge att ens mytomspunna och svårförvärvade klenod inte fungerar lika bra som ett av många nytillverkade instrument.
De fyra musikerna i Fitzwilliam Quartet kommer in i den fullsatta konsertsalen tillsammans med altviolinisten. Lacket på hennes instrument skimrar av rött i det varma strålkastarljuset. De sätter sig ner, andas in och ser på varandra. Vibrationer utgår från stråkens kontakt med strängarna. De små vågorna fångas upp av stallet och möter locket som sätts i gungning och vågorna pulserar genom ljudpinnen och sargerna till botten som tar emot och stöter iväg. Ett rum fylls av ljud. En röst blir till, förvrids och förställs, tar luft – tränger ut genom ljudhålen, tar sig uttryck och fyller nästa rum och nästa. I slutändan är det kanske detta jag alltid sökt efter, i text såväl som i hantverk – vibrationer som blir musik.