Späckhuggarna attackerar!
Rädslan och kärleken

De senaste åren har späckhuggare utanför den iberiska kusten betett sig underligt. De har rammat in i båtars skrov, brutit sönder roder, sänkt och vält båtar. Valarna attackerar inte de människor som hamnar i vattnet men seglare och andra båtförare är med rätta bestörta och rädda. När ett stort djur närmar sig underifrån med enorm kraft finns inte mycket att göra för att skydda sig. Flera attacker har ägt rum på natten. Havet är mörkt och djuren är starka, synkroniserade, snabba.

Även forskare förvånas och på sociala medier florerar teorier om vad som ligger bakom beteendet. Somliga har kallat det hämnd – att en traumatisk händelse skulle ha inspirerat en viss flock att ge sig på båtar. Andra menar att späckhuggare är oförmögna till sådana känslor.¹ Med det sagt är det ingen som ifrågasätter deras intellekt eller slutledningsförmåga, alla är på det klara med att späckhuggare minns och kalkylerar – att de planerar och utför attackerna med förkrossande beslutsamhet. Snarare låter det som om förespråkare av sistnämnda teori antar att späckhuggare är moraliskt överlägsna behovet av vedergällning – hur många båtar som än skadat dem eller hur stressande det än var när vattnet började bullra igen efter pandemins tillfälliga och relativa tystnad.

Experter menar att båtförstörelsen troligen är en del av en ny lek. Vilket egentligen är mer komplext än hämndkänslor – lek är svårt, konstigt och invecklat. Det är även känt sedan tidigare att späckhuggare följer trender och gillar att göra saker tillsammans. När en späckhuggare utanför nordvästra USA 1987 dök upp med en död lax på huvudet syntes kort därpå fler späckhuggare i samma stass.² Det blev ett mode. På liknande sätt verkar båtsänkning nu ha blivit ett trivsamt nöje för hela familjen. 

Det vill säga: antagligen. Ingen vet med säkerhet. 

Jag har följt rapporteringen och som många andra fascinerats, sökt svar. För mig är det en del av mitt ständiga sökande efter valar. Jag letar efter dem överallt: i verkligheten, i fantasin, i forskningen, på TikTok. Valar har ett sällsamt grepp om mig. Jag är på samma gång förtrollad och rädd. Det har funnits tillfällen då jag varit som besatt. Det har också funnits tillfällen då jag inte orkat tänka på dem. 

***

Det började i ett mörkt rum. Jag och min familj var i Nordnorge, vi skulle på valsafari. Båten låg förankrad i hamnen men innan vi gick ombord besökte vi ett museum. Där inne fanns ett mörkt rum. Midnattssolen stängdes ute. Det började med ljuden där; den underliga musiken. Kaskeloternas röster, späckhuggarnas röster, vitvalarnas. Som om de var omkring oss, bakom väggarna, innanför. Som om deras tallriksstora ögon betraktade oss genom mörkret.

Jag var tio år, ljudet förstorades i mig, resonerade. Det kändes som att jag hade svalt en sten. 

Det började i ett mörkt rum,  med ljudet där. Jag har inte mycket konkret att säga om det. Bara att ljudet öppnade dörren till något okänt, något som undgick all konceptualisering. Kaskeloternas kallelser. Jag stod på gränsen där, lutade mig framåt. Deras värld, min värld. En långsam insikt om att de kunde vara en och samma.

Under en tid efteråt var jag rädd för valar. Underligt nog var rädslan som starkast i simhallen, inte i havet. Titt som tätt var jag tvungen att simma till kanten på bassängen för att kontrollera att de mörka kakelplattorna som utgjorde mittlinjen på botten inte hade omvandlats till en blåval som långsamt närmade sig i syfte att sluka mig och föra med mig till ett svart och bottenlöst djup. Omöjligheten i scenariot spelade ingen roll. Rädslan kunde inte motiveras med ett konkret orsak–verkan-samband. Den härrörde ur något abstrakt och svindlande, något som övergick alla enkla förklaringar. 

En vanlig beskrivning av fobier är att de är oförnuftiga, att rädslan inte står i proportion till ett reellt hot. Den fobiska vet att djuret/ bacillerna/det trånga utrymmet/det öppna rummet inte är direkt farligt. Ändå är man rädd. Skräcken verkar ren och överrumplande. Idag har jag liknande känslor inför ormar. Trots att jag vet att jag är ett större hot för dem än vice versa och att inte ens huggormarna i svenska skogar är speciellt farliga för en vuxen människa – så ilar det i fotsulorna när jag möter en på stigen. Rädslan handlar inte om den faktiska gifthalten i djurets käftar. Det handlar om dess själva existens. Bara det faktum att ormen finns, hur den rör sig – att den rör sig – skapar ett oförklarligt obehag. Ett plötsligt behov av att befinna sig i luften.

När jag hörde valarnas sång var jag rädd. När vi lämnade det mörka rummet var jag rädd, när jag stod vid relingen på båten och såg de svarta ryggarna vilandes vid ytan var jag rädd. Flera år efter det var jag rädd, när jag simmade i bassänger var jag rädd. Man kan se det som att mitt förnuft blev lurat av mina känslor. Filosofen René Descartes har beskrivit fenomenet: våra passioner förser oss med fel information, förstorar objekten och får oss att agera irrationellt. I viss mån har han rätt, det var onödigt att avbryta simningen för att kontrollera att kaklet på botten fortfarande var kakel. Ändå har jag ingen önskan om att förminska världens största djur. Det kanske är lätt att säga nu när jag inte är direkt rädd längre. Men sant är också att rädslan aldrig bara var rädsla, att den alltid var något mer. Jag vet inte exakt när det vände men jag vet att en fascination grundades i den initiala skräcken, tog avstamp i den och förhöjdes till en obeveklig kärlek. Klart jag var rädd. Min värld, deras värld. Insikten, blicken mot det svarta vattnet. Det finns inget större. Jag var sjösjuk, är fortfarande sjösjuk. 

***

Rädslan var heller aldrig helt och hållet oförnuftig. Det är tydligt nu. Förnuft och känsla kan inte separeras – inte när det kommer till rädsla och särskilt inte när det kommer till kärlek. Allt jag vet om späckhuggarna utanför iberiska kusten, kaskeloterna i Nordnorge eller den förrymda spionvalen Hvaldimir lagras och fyller i känslobilden, men det går inte att säga vilka nyanser som härrör ur den så kallade rationella kunskapen eller ur den så kallade subjektiva känslan. I Därför gör kärlek ont menar Eva Illouz att kärlek övergår enkla rationaliseringar, att till exempel valet av partner inte baseras på information, utan på tysta föraningar, en sorts intuition. Illouz menar till och med att ett rationellt tänkande, där personer bedömer potentiella kärleksintressen likt hur en konsument bedömer sina alternativ på shoppingrundan, dämpar känslor av omvälvande kärlek och minskar möjligheten att handlöst falla för en annan människa.³ Kärlek kräver något outtalat, något bortom förnuftet. Jag vill påstå att detsamma gäller för kärleken mellan människa och djur. Det finns en magisk variabel, en abstrakt laddning, som undgår all konceptualisering.

Det finns gott om så kallade rationella skäl till att tycka om valar. De behövs i ekosystemen. De är smarta djur. De har lätt för att lära sig nya saker. De har intrikata sätt att kommunicera, både med artfränder och med andra djur. Olika späckhuggarflockar har till exempel egna dialekter men kan anpassa sina läten för att utomstående ska förstå dem. De är lekfulla, kärleksfulla, lojala. De har rika känsloliv och starka anknytningar till varandra. De sörjer sina döda. De har sociala strukturer, kulturer. De uppvisar många mänskliga dygder, vi kan känna igen oss i dem, spegla oss i dem.

Men för mig handlar det inte om det. Att bedöma ett djur för dess nytta är inte kärlek, kärlek är något annat. 

Om rädslan för ormar grundar sig i ett obehag inför djurets blotta uppenbarelse (och om den för valar också gjorde det på något sätt när jag var barn) är min kärlek till valar nu en direkt inverterad upplevelse. Jag älskar valar för att de finns. Tanken på deras enorma kroppar i vattnet, eller strax ovanför, i hoppen, och vetskapen om att de existerar, att de är, är nog för att skaka mig i grunden. Jag är på många sätt kvar i det mörka rummet, omgiven av ljuden. Rädslan och kärleken fogas samman. Trots allt jag lärt mig om valar sedan dess är jag ännu i konstant förundran. Jag står kvar på gränsen till det där okända, magiska, hisnande. En krok fastnade i mig då, den är kvar. Sjösjukan. Kaskeloterna kallar, jag lyssnar. Vad är en val? Vad är deras ljud? Hur ska jag förstå deras storhet, deras ögon, krökta ryggar? Jag vet fortfarande inte det. Jag vet fortfarande inte hur jag ska ta in att de finns. 

Filosofen Jonna Bornemark diskuterar splittringen mellan känsla och förnuft i Det omätbaras renässans och beskriver det som utmärkande för tänkandet under moderniteten.⁴

Vi excellerar i cartesiansk självkontroll, förmågan att distansera sig från de passioner och begär som antas lura förnuftet. Med hjälp av renässansfilosofen Nicholas Cusanus presenterar Bornemark en annan möjlig väg framåt, ett annat sätt att förstå jaget, känslan, kunskapen och världen. Cusanus förstod inte förnuftet som känslans motsats, utan snarare de två som intrikat sammanvävda komponenter, lika delaktiga och viktiga i vår erfarenhetsvärld. Enligt honom består förnuftet av två delar: ett kalkylerande ratio (som Bornemark menar har hög status i vårt pedantiska samhälle) och intellectus, en reflekterande del som står i kontakt till vad han kallade icke-vetande. Känslor är en del av detta intellectus, vilket gör dem centrala för förnuftet och för all kunskapsproduktion. Känslan ger oss en riktning, en uppfattning om vad som är viktigt. Subjektivitet är inte ett hinder för kunskap, utan en förutsättning för den. 

Cusanus menade att allt vetande är omgivet av horisonter av icke-vetande; att relationen till omvärlden präglas av att allt inte kan omvandlas till kunskap på ett komplett sätt. Icke-vetandet är inte något okänt som väntar på att avtäckas och kodifieras av det kategoriserande ratiot. Att vara i relation till ett icke-vetande är att ställas inför någonting nytt och att relatera till det utan att paketera det i en färdig kategori, utan att tvinga in det i en subjekt-objekts-struktur. Det är att vara kvar i en känsla av förundran, uppmärksamhet, nyfikenhet. Att vara öppen för världens mångfald, liv, rörlighet. I likhet med Illouz menar Bornemark att detta icke-vetande är en förutsättning för kärlek: ”För att älska måste man acceptera överflödande horisonter”.⁵ Man måste acceptera att allt inte går att veta, att ett rationellt och beräknande vetande aldrig kan fylla hela bilden. Ett mekaniskt tänkande utan förundran, utan intellectus, gör världen tom, livlös, stum. Fri från kärlek. 

***

Det var de överflödande horisonterna jag stod inför som tioåring, i det mörka rummet omgiven av valarnas sång. Det var de överflödande horisonterna jag blickade ut mot från båten. Det är de överflödande horisonterna vi måste acceptera och vidga för att älska och lära. Vi delar värld med valarna men de är inte helt tillgängliga för oss. Vi vet inte varför de attackerar båtar, vi vet inte vad de säger till varandra, om de drivs av hämndbegär eller lust. Vi vet inte ens om sådana kategorier finns i deras medvetande, vi kanske måste tänka om, tänka oss helt andra känslor och kategorier. Vi måste lyssna, låta oss vaggas med i världens ständiga rörlighet. Bornemark menar ungefär: vi som lever i moderniteten måste lära oss att vi inte kan lära oss allt, att vi måste bemästra förmågan att inte bemästra allt, kontrollera det, reducera, äga. Det kräver en rörlighet mellan intellectus och ratio, ett allvar, en nyfikenhet. 

Bornemark menar att ratiotänkandet har skapat förödande förutsättningar för att utarma planeten. Filosofen Bruno Latour argumenterar liknande: han beskriver moderniteten som karaktäriserad av en rad splittringar, inte bara mellan förnuft och känsla utan också mellan natur och kultur, vilket innefattar en separation mellan djur och människa. Det har gjort att naturen kunnat betraktas som objektiv och exploaterbar, och vi som separerade från den, oberoende av den, bemästrare av den.⁶

En hållbar framtid kräver inte mer förnuft, ett större ratio och ett undertryckande av intellectus. Det kräver en empatisk och ödmjuk relation mellan människor och icke-människor. En större förståelse för livet och mångfalden omkring oss. En solidarisk anknytning. Känslor är en bärande del av detta: känslor kan ge oss en riktning, en väg framåt, en handling. Melankoli och utopi är inte separerade, utan förenade. Ratio-förnuftet kan inte ta oss hela vägen, den kan inte skapa anknytningen, respekten, som krävs för att vi ska kunna samexistera med jordens mångfald.

***

Min kärlek till valar är svindlande. Känslan är ljus och öppen, men inte utan sorg. Den första val jag såg i verkligheten, kort efter mötet med deras ljud i det mörka rummet, var död. Gult skum bubblade ur dess mun. Ögonen stora som tallrikar. Stirrade upp mot den nordnorska himlen där solen inte skulle gå ner på flera veckor. När jag såg en val första gången var den död, jag var rädd. Tryckt mot relingen, tittade på skummet i mungipan, tittade bort. 

Jag var sjösjuk då, sjösjuk nu. Skakad av det faktum att sådana djur finns, att de kan leva, att de kan dö. Jag är rädd nu också; rädd för en stundande separation från jordens mångfald. Att stå inför överflödande horisonter var skrämmande för ett barn, nu är jag rädd för att horisonterna ska tömmas. Att de ska bli raka och obrutna. Inte bara i havet, utan i trädgårdar, skogar och städer också. Även om min rädsla för ormar (ännu) inte utvecklats på samma sätt som den för valar är jag (förnuftigt, känslomässigt) övertygad om att de måste få finnas. Alternativet är läskigare.

Jag följde späckhuggaren Tokitae, en av de äldsta späckhuggarna i fångenskap. I mars annonserade akvariet i Miami att hon skulle få återvända till de vilda vatten där hon föddes, men innan det hann hända dog hon. I samma stund som hon drog sina sista andetag i den lilla poolen samlades tre späckhuggarklaner i hennes hemmavatten utanför British Columbia. Det har visserligen hänt förut, men detta var en ovanligt stor samling valar. Marinbiologen Emma Luck skriver på Instagram att möten av den magnituden brukar sammanfalla med stora händelser i flockarnas liv, till exempel födslar eller dödsfall. Det är en kulturell och social ritual, att mötas i glädje och sorg. I det här fallet vet ingen om något hade hänt, det vill säga: förutom att Tokitae dog över 400 mil därifrån. Luck skriver: ”I know the whales didn’t know.” Hon skriver:

As a scientist, I know the southern residents could not have possibly known she was dying. And yet, I still have to wonder. Stranger things have happened.⁷

Aktivisten Howard Garett ger luft åt liknande resonemang i The Guardian och förstår valarnas möte som ett sätt att välkomna Tokitae hem igen:

She is finally home, maybe not the way we wanted, but her family seems to know she is with them once again, in ways we may never comprehend.⁸

Utsagorna antyder en omöjlighet, något helt bortom alla rimliga förklaringar, något som skulle förutsätta en djurisk kommunikation eller intuition som vi aldrig kunnat tänka oss och kanske aldrig kommer kunna mäta. Varken Garett eller Luck menar att vi måste tro på det eller gå till botten med det. De bara undrar, antar (för Lucks del mot bättre vetande som forskare, under ratiots protester). De ger blott uttryck för en tro, en tröst. De glipar på gardinen mot en horisont, mot gränserna för vårt vetande. I dikten Strandad val skriver Aase Berg:

Man kan projicera mycket i valar. 

Men ändå: Det finns tillfällen

när det okända 

gråter på sitt eget sätt.⁹

Jag är kvar i ett mörkt rum med underlig musik och späckhuggarna, vitvalarna, kaskeloterna kallar på min uppmärksamhet nu, då. Kanske är musiken gråt så som vi aldrig har tänkt på gråt förut. Kanske ett välkomnande, en hälsning till någon som varit borta under lång tid. Jag undrar, jag antar: relingen är en gräns, hålen i skroven efter de iberiska späckhuggarnas attacker är en gräns. En öppen fråga om hur vi ska leva tillsammans, hur haven ska delas. Deras värld, vår.

SLUTNOTER

^{1. Hardach, S. (2023). Why are orcas suddenly ramming boats? BBC, 27 juni. ↩}

^{2. Whitehead, H. et al. (2004) Culture and conservation of non-humans with reference to whales and dolphins: review and new directions. Biological Conservation 120 (2004) s. 427–437. ↩}

^{3. Illouz, E. (2016) Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring. Göteborg: Daidalos. ↩}

^{4. Bornemark, J. (2018) Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Göteborg: Volante. ↩}

^{5. Ibid. s. 131. ↩}

^{6. Latour, B. (1991) We have never been modern. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. ↩}

^{7. Luck, E. [@northern.naturalist] (2023). Rest in Peace Sk’aliCh’elh-tenaut (Tokitae), [Instagraminlägg, 18 augusti]. Instagram. ↩}

^{8. Gammon, K. (2023). ’She is finally home’: activists mourn Toki’s death and find meaning in rare whale meetup. The Guardian, 20 augusti. ↩}

^{9. Ur diktsamlingen: Berg, A. (2023) Aases död. Stockholm: Albert Bonnier. ↩}