”När jag inte simmar tänker jag på att simma” förklarade författaren Monika Fagerholm en gång. För mig är det precis likadant. Min längtan efter havet är kroppslig. Att bada är nästan som vilket annat fysiskt behov som helst. Hunger, törst, trötthet, hav.
Jag samlar på berättelser om havet som påminner om min egen. I filmen Det stora blå från 1988 blir huvudpersonen sjuk av att vara ifrån havet. I låten Terrible Love sjunger The Nationals Matt Berninger ”it takes an ocean not to break”. Havet utgör ofta en metafor för allt möjligt: det förgängliga, det oövervinnerliga, det okända. Kanske betyder havet i textraden inte det faktiska havet men jag väljer att tolka det bokstavligt. För varje gång jag sänker mitt huvud under ytan slås jag av sanningen i Berningers ord: utan det här hade jag nog gått sönder.
Ibland är jag rädd för att låta galen när jag pratar om havet. I Det stora blå säger huvudpersonens flickvän att hans sätt att se på havet skrämmer henne. Monika Fagerholm och Martin Johnsson nämner också den filmen i deras essäsamling om havet: ”Vad jag minns är flickan; hans flickvän som satt på stranden och babblade medan han förberedde sig. Babblade och babblade: jag tänkte att undan hennes babbel vill jag också. Till tystnaden, det blå, det skimrande. Dit.” Jag kanske är galen, men jag är åtminstone inte ensam. För i alla berättelser som jag samlat på mig hittar jag något jag känner igen hos mig själv, och ibland när jag simmar möter mina ögon andra ögon precis över ytan, och de säger mig att det finns fler som också alltid tänker på att simma.
I mitt föräldrahem hör jag ljudet av vågorna från mitt sovrum, åtminstone när det blåser. Mina föräldrar uppfostrade mig och mina syskon i sträng strand-etikett på somrarna. Regel nummer ett är att stranden är det enda stället det går att vara på när det är varmt. Sjöar talar vi inte om, de räknas inte. Regel nummer två är att man stannar hela dagen. Baden är långa och många. Vi håller inte för näsan när vi doppar oss. Det är okej att umgås med badkrukor, men varför skulle man? Risken är att de kommer i vägen för det egna badandet.
Jag minns barndomsvänner som tyckte det var roligare att leka med vattenspridaren hemma i trädgården på sommarloven. Jag har vänner nu som vill ses på lunch inne i stan trots att det är över tjugofem grader varmt. Tur att jag kan skylla på dålig täckning i sanddynerna så att jag inte ens behöver svara på deras sms. Mina bästa vänner är de som också kan bada; de som liksom jag känner sandbottnens räfflade yta som om det vore mammas gata. Vi pratar om vad som händer med oss när vi simmar. Vi säger: någonting läggs tillrätta inom oss.
Man släpper allting och tar sats och bara dyker. Man känner tångruskorna utmed benen, de är bruna och vattnet är klart, ljusare uppåt, och bubblor. Man glider. Man håller andan och glider och vänder sig och stiger uppåt, låter sig stiga och andas ut. Och sen flyter man. Bara flyter.
Och hela tiden med öppna ögon, sade Sophia.
Naturligtvis. Ingen människa dyker utan att öppna ögonen.
Tove Jansson, hon visste också. Det är kroppens kontakt med vattnet som spelar roll. Det är ljuset under ytan, hur färgerna skiftar. Ögonen måste vara öppna. ”Man släpper allting.” Det är romantiskt. Havet blir magiskt: helande, befriande, renande. Som skogen och landsbygden i den svenska nationalromantiken. Folkdräkt/baddräkt. Naturen har inte bett om allt vi låter den symbolisera. Den har aldrig kallat sig vacker, svensk eller tidlös. Havet vill mig ingenting, varken gott eller ont. Strömmen kan ta tag i mina ben, en våg kan överrumpla och pressa ner mig under ytan. Det salta vattnet smakar illa när jag hostar upp det i en kallsup. Brännmaneterna gör lika ont på mig som på de semestrande stockholmarna, trots att de knappt kan skilja de vanliga öronmaneterna (som också kan vara lite röda!) från de som bränns. Jag vet ju det. Havet vill mig ingenting. Men lika mycket vet jag att havet vill mig allting. Eller i alla fall att det inte spelar någon roll att havets effekter på mig kommer från mig och inte från havet självt.
***
Precis som de berättelser jag hittar om havet i saltfläckade sidor ur diktsamlingar eller romaner och som de låtar jag sorterar i den blå spellistan, är havsbadens historia en viktig del av min samling. Jag fascineras av vilken funktion naturen har haft för människor. Historien om havsbaden är både en inblick i filosofisk naturromantik och i den medicinska vetenskapens för-bakteriologiska teorier och praktiker. För mig är det ytterligare ett sätt att förstå hur jag hamnade där jag är, varför jag, när jag inte simmar, tänker på att simma.
Människor har i alla tider projicerat känslor, rädslor och viljor på sin omgivning. Kusten har långtifrån alltid varit en eftertraktad plats att bo på, och än mindre har baden varit en självklar aktivitet om somrarna. Den halländska kusten, där jag har lärt mig allt jag vet om att simma, var precis som resten av västkusten länge bland det fulaste man kunde tänka sig. Naturen var karg och improduktiv. Havsbad var inte att tänka på. Inte ens fiskare kunde simma. I allmogesamhället rådde en natursyn präglad av magi och tro på övernaturliga väsen. Havsfruar kunde sabotera fisket om man inte respekterade de oskrivna reglerna mellan människa och natur. På samma sätt kunde naturens väsen vara till hjälp, som belöning för visad respekt. När urbaniseringen tog fart, sättet att bruka naturen förändrades och leden mellan naturens råvaror och den färdiga produkten blev längre och mer komplicerade vittrade det magiska landskapet bort. Samhällets värdesystem kring naturen förändrades och konsumtionslandskapet ersatte produktionslandskapet. Övernaturliga väsen försvann men under 1800-talet växte en naturromantik och naturmystik fram, nu inom den borgerliga kulturen. Detta, som ju också var en sorts magi, förde med sig nya begrepp om vilken natur som ansågs vacker och värdefull. Turister och naturälskare romantiserade en vild, exotisk och storslagen natur, ett icke-produktivt landskap. Berglandskap och fjäll blev populära, men havet och kustlandskapet sågs också plötsligt som både lockande och vackert. Den nya naturromantiken har förklarats på olika sätt, inte minst ses det som ett resultat av tidens föränderliga samhälle – att längtan efter naturen blev en reaktion mot ett borgerligt och konstlat stadsliv.
Många har beskrivit 1800-talets naturromantik och hur den yttrade sig i konst och litteratur, men det fanns också vetenskapliga övertygelser om naturens betydelse. Det verkar nämligen som att kusten blev vacker ungefär samtidigt som den medicinska vetenskapen började betrakta havet som hälsosamt. Övertygelsen om de salta havsbadens positiva hälsoeffekter spreds från England och över Europa. Kurorter byggdes längs den svenska kusten. Där stationerades så kallade badläkare som ordinerade besökarna olika typer av bad och naturbehandlingar. Baden ansågs kunna bota över 700 olika åkommor, däribland lamhet, reumatism och andningsproblem. Tilltron till havets läkande kraft var enorm. I en populärvetenskaplig skrift från 1858 beskriver Jakob Wallin hur förlamade patienter när de först anlände till badorten behövde bäras ner till vattnet. Efter bara ett fåtal bad kunde samma personer promenera omkring själva helt obehindrat.
Det var inte för att bli ren som man skulle bada. Den här tidens kroppsuppfattning innebar att kroppen sågs som öppen gentemot sin omgivning: vattnet skulle inte tvätta bort ytligt smuts utan tränga genom huden och påverka kroppens organ. Vattnet och luften påverkade människans hela organism. Baden var en seriös medicinsk angelägenhet och livet på kurorterna följde noga vissa rutiner, samtidigt som det fungerade som en paradisisk tillflyktsort för de alienerade stadsborna. Naturen längs kusten hade under mitten av 1800-talet vunnit status som både estetisk och medicinsk resurs.
Idéhistorikern Karin Johannisson beskrev hur naturen betraktades som helande för den moderna människan. Civilisationen hade splittrat oss, skilt oss från vårt ursprung och vår sanning. Endast tillbaka i naturen kunde splittringen lindras. En vild, orörd, sublim och kraftfull natur efterlängtades, någonting långt ifrån det trygga och ordnade. Stormen, åskan och det piskande havet utgjorde höjden av den sublima upplevelsen.
”Tillbaka till naturen”, tänker jag. Som om vi någonsin lämnat den. Lika mycket: som om vi någonsin varit där. Dikotomin kultur/natur lägger knut på sig själv. Igen: naturen tillskriver inte sig själv olika värden. Längtan efter en orörd natur är nog lika gällande idag, men det är en dröm som per automatik blir omöjlig att uppfylla. Vad vi uppfattar som vilt är ofta tillrättalagt för att inte störa bilden av en orörd natur. Just havet måste ha varit en perfekt yta för att projicera drömmen om det vilda och orörda: det är lätt att tänka på havet som omöjligt att manipulera och som avlägset civilisationens tänkta ordning och kontroll.
I skriften som nämndes ovan redogjorde Jakob Wallin för havets estetiska och medicinska förtjänster. Han beskrev olika badorter, däribland Halländska Varberg. Han rådde de som planerade att besöka orten att göra resan med båt från Göteborg. Från båten kunde man betrakta de vackra och obegränsade rymderna:
med njutning skola vi svalkas af hafvets friska vindar, och våra lungor känna vällusten af denna luft, som är idel lif och hälsa, och som ingenstädes bettås, utan uppå det evigt friska och rörliga hafvet.
Särskild tur kunde man ha om man reste under en storm, menade Wallin. Eventuell sjösjuka skulle bara vara nyttig, men framför allt kunde man då få bevittna det största och sublimaste skådespel naturen hade att erbjuda. Stormens våldsamhet och raseri beskrevs beundrande: de väldiga vågorna som kastade båten hit och dit och vindarna som tjöt likt vilda rovdjur. Wallin menade att man då kunde förnimma en känsla av vikingaliv och pröva sitt mod och sin kärlek till det stora och djärva livet.
I kontakt med den storslagna naturen närmade man sig alltså enligt Wallin ett historiskt förflutet. Både han och badläkaren Alfred Levertin, som för övrigt var stationerad i just Varberg, rekommenderade titt som tätt kurortsgäster att besöka närliggande lantegendomar. I Levertins redogörelse för olika badorter runt om i Sverige var det de längst ifrån en stad som ansågs bäst för hälsan. Marstrand hyllades eftersom det alltid blåste in ren havsluft oavsett vindriktning tack vare ortens insulära läge. En dikotomi mellan stad och land var oundviklig. Naturen stod för det äkta och friska, staden för något skadligt. Wallin skildrade det borgerliga vardagslivet som konstlat och skilt från människans sanna väsen. Han ställde sig också kritisk till nöjeslivet som många kurorter erbjöd sina besökare i form av dans, spel och baler. En kvälls dansande kunde förta effekten av en hel dags badande, menade han. Dessa nöjen hörde samman med livet i städerna, just det som kurortsgästerna behövde komma undan, och var oförenliga med en naturlig och hälsosam livsstil.
Hvilket dårskap, att föredraga den qvafa luften uti ett balrum för fläktarne från hafvet, och den falska violen eländiga toner för foglarnes sång i lunden! Herrar läkare borde strängt, med hela kraften af vetenskap och erfarenhet, upprätthålla det hälsans evangelium, som hånas i dansens yra hvirflar, men predikas i hvarje våg och hvarje träd i Guds natur.
Wallin ansåg också att vistelsen vid västkustens kurorter stärkte människans moral. Där fick folk möjligheten att undkomma själlöst pladder och meningslösa tidsfördriv för att komma till rätta med vad människan borde vara: vänlig, god och glad. Badorten blev en chans att undkomma vardagens egennyttiga bestyr och ”upptagenhet av pengar”, för att istället njuta av naturen. Hälsa, ursprung och sanning om människans inre fanns att finna i naturen. Havets vågor bar på en mystisk lösning på frågan om den moderna människans moraliska och friska kärna. Allt skulle ställas tillrätta i naturen.
Vurmen för landsbygden var nostalgi, en fantasi om det förflutna. Fantasin behövde inte vara sann, lika lite som den orörda naturen verkligen behövde vara orörd. Sådana idéer formades och anpassades efter särskilda syften och togs sedan för sanning. Den var dock inte gällande för alla. Det skulle dröja innan arbetarklassen tog sig till stranden i rekreationssyfte. Och för fiskar- och lantbrukarbefolkningen var landskapet något annat än för de badande besökarna. Jag tänker mig att bönderna och kurortsgästerna möttes på stranden: den ena gruppen för att hämta tång att gödsla med och den andra i en ordinerad promenad för att andas in den salta luften. Samma horisont i bakgrunden, men andra blickar.
En grundläggande förutsättning för kurorternas uppkomst var övertygelsen om människans mottaglighet för sin omgivning. Känsligheten för miljöns utseende och kvalitéer motiverade behovet av en tillflyktsort. Samtidigt var den nya natursynen ett resultat av ett snabbt förändrande samhälle. När sättet att bruka naturen förändrades omvärderas också synen på den. Naturen ställdes på ena sidan av civilisationens mur, med människan på den andra. Naturen var inget man var en del av hela tiden, utan ett objekt utanför, något man kunde fly till. Muren upprätthölls av dikotomierna stad/land och natur/kultur, vilka hela tiden underblåstes i kurorternas propaganda. I samma andetag som man hävdade att människan behövde återförenas med naturen, utökades alltså det mentala avståndet till den.
***
Relationen till den omedelbara omgivningen handlar ytterst om människans plats i världen. När det ena omformuleras gör också det andra det. I ett kursmoment på universitetet om klimatförändringar och antropocen ingick det att alla kursdeltagare skulle presentera en positiv framtidsvision. Ett tappert försök till kollektivt lindrad klimatångest. En i klassen utmålade sin utopi som i kort gick ut på att mänskligheten skulle samlas i ett fåtal isolerade jättestäder. Utanför dem skulle naturen få härja vilt och ostört, människor skulle inte ha något där att göra. Muren mellan civilisationen och människan blev hög och ogenomtränglig. En annan i klassen storknade under redogörelsen. I hans vision hade alla samhällsfunktioner decentraliserats. Små lokalsamhällen försåg sig själva: egna jordbruk och egen energiförsörjning. På landsbygden skulle man dessutom bli lyckligare än i stora anonyma städer, menade han. Muren raserades.
De olika framtidsvisionerna implicerar helt olika saker för människan och hennes blick på naturen. Men klart är i alla fall att människans plats i världen omförhandlas och omformuleras i antropocen. Som nämnt tidigare är det ett vanligt argument att människans nya sätt att bruka naturen genererade ett nytt värdesystem kring den: att urbaniseringen födde romantiken. Det säger sig självt att nostalgin bara kan existera om det finns ett hot om att något håller på att försvinna. Är det något liknande som pågår nu? Det är skriande uppenbart för de allra flesta att människans resursförbrukning måste förändras. Vad får det för konsekvenser? Vilken natur blir vacker och nyttig? Vad händer med avstånden? På vilka sätt kommer naturen fortsätta att vara en resurs för oss?
Idag är det väl knappast någon som tror att havsbad botar förlamning, inte ens jag. Men kanske överlevde drömmen om en existentiellt helande natur. Är det inte lätt att klimatångesten frammanar nostalgi? En önskan om att allting går att lösa om vi bara rättar några historiska misstag och återgår till en enklare tid när det rådde harmoni mellan människa och natur. Längtan efter en orörd natur kan växa sig starkare när bevisen för exploateringens negativa effekter allt mer uppenbaras. Det får mig att tänka på ordet hierarthu, som är kymriska och betyder ungefär ”längtan efter ett hem som inte finns”. Jag tror att naturen, låt det vara skogen eller stranden, ofta utgör detta icke-existerande hem i vår fantasi, precis som den gjorde för Levertin och Wallin när de romantiserade en tillvaro på landsbygden. För naturen så som den framstår i våra fantasier har kanske aldrig funnits, det förflutna förenklas och förvrids tills det formas till en snuttefilt. I den nostalgiska berättelsen om naturen som helande blir naturen mänsklighetens spegel. I vågorna letar vi efter oss själva; en sanning om vårt ursprung och existens. Vi söker helhet, tillhörighet – ett hem. Paradoxalt nog tror jag dock att vi genom naturen lika mycket söker oss bort från oss själva. Att det finns en längtan, inte efter att spegla jaget, utan efter att upplösa jaget om så bara för några ögonblick, kanske bara så länge det går att hålla andan. Karin Boye skrev:
Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng,
men ingen människas tankar
är höga som havets sång.
Starkt, evigt och starkt
är vågornas väldiga tåg,
och stark av det eviga havet
var mjuk förgänglig våg.
Så ge ditt liv åt havet.
Det kräver blod av sin man,
men sist, djupt i det djupa,
får ingen en vila som han.
Här blir havet större än människan: ”ingen människas tankar är höga som havets sång”, och för att havet ska kunna ge oss det vi vill ha måste vi offra en del av oss själva. Är det däri friheten består, i en gränsöverskridning mellan subjekt och objekt? Om subjektet måste ge upp en del av sin subjektivitet för att tillgängliggöra sig objektet blir uppställningen plötsligt meningslös.
Vad är det då som får oss att fantisera om en tillflyktsort i naturen? Är det verkligen som Wallin menar de ytliga nöjena och den ”borgerliga tillvaron” som alieneras oss i städerna? Det har jag ganska svårt att föreställa mig. Det är nog snarare en rad andra saker: kanske den oupphörliga trafiken, de tillhörande avgaserna, en ständig ström av folk, stress, vardagsliv, arbete och snabba förändringar. Vi låter naturen erbjuda kontrast till allt det där. Där går det att låtsas som att tiden står stilla. Nutida forskning visar hur kontakt med naturen kan ge ökat välbefinnande, minskad depression, stress och ångest, sänkt blodtryck och stärkt immunförsvar. En del förutspår att så kallad skogsterapi kommer bli allt vanligare i framtiden. Olika ljud från naturen har bevisats ge en positiv effekt på människors välbefinnande. Fågelsång och ljudet av vågor sägs kunna minska stress. Ljud från bilar och flyg ökar däremot stress och i förlängningen risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Återigen är det naturen som kan göra oss friska och staden något vi behöver komma bort ifrån. Allt vi tillskriver naturen påverkar oss fysiskt. När något står för rekreation, vila och flykt är det ju knappast konstigt att känslor av stress dämpas på den platsen eller att den förknippas med frihet. Dikotomierna stad/land gör sig fortfarande gällande och påverkar fortfarande vår hälsa.
***
Berättelserna om havet lägger sig på hög framför mig. Till stor del är de också berättelser om sommaren. Sommaren har en särskilt viktig plats i den svenska naturromantiken, men som Westin och Levertins texter visar har det också funnits en dröm bortom det stilla, varma och ljusa sommarhavet. Havet skiftar karaktär nästan från minut till minut men också under årets månader. Vinterhavet möter andra behov hos människan än sommarhavet och magin tar sig olika uttryck. En strand på vintern står kanske mer för ensamhet, eftertanke och utsatthet än högsommarens avslappnade och sociala mötesplats. Men återigen är det inte havet som tillskrivit sig själv något av detta. Vågorna slår lika konstant mot stranden som någonsin och låter sig lugnt fylla de olika roller vi utkräver. Det är inget i havets essens som förändras på vintern som gör att det frammanar bilden av utsatthet och ensamhet snarare än lekplatsen stranden formas till på sommaren. Det är människans kultur som skapar naturen.
När jag var liten tyckte jag synd om alla sommargäster när de åkte hem i augusti. Deras tid med havet och stranden var så begränsad. De gick miste om så mycket, om de dånande höststormarna, om de tunna isflaken, om de kalla första baden tidigt på våren. Det händer att jag badar på vintern också men det är sällan. Närheten till havet är viktigt ändå. Ljudet (andetagen), färgerna, sanden, lukterna.
Jag minns också en vinter, en enda vinter, eller mer exakt en helg den där vintern, som det gick att åka skridskor på havet och hur jag gjorde det som besatt. Plötsligt tyckte jag, som alltid skolkat från friluftsdagarna till ishallen med skolan, att skridskor var något nästan ädelt. Några år senare upptäckte jag och min syster det fina i att promenera på stranden i vintermörkret Vi hoppade försiktigt över bäckarna utan att riktigt veta var vi satte fötterna, såg in i mörkret efter hundarna vi släppt lösa och hoppades att de var tillräckligt nära för att höra oss ropa dem tillbaka. Havet var där, mjukt och mörkt, nästan mörkare än vad man kan tro.
Nu för tiden tillbringar jag terminerna i en universitetsstad långt bort från havet, vilket föga förvånande inneburit ett lågintensivt lidande. Plötsligt är jag som en av sommargästerna jag alltid tyckt synd om (och känt mig något överlägsen). Eftersom distansförhållandet till havet som mitt val av studieort innebär är helt frivilligt känns det dock ganska ofint att klaga. Istället försöker jag se det lite som ett experiment, en studie i abstinens som intensifierar sökandet efter fler berättelser.
Havsvattnet tros inte längre tränga in genom huden och påverka kroppens organ, men någon sorts magi skymtas fortfarande i djupet. Vågornas vårdande historia är inte över. Havet är inte frihet eller helhet – men det blir det. Jag när magin, omfamnar den. Kanske mot bättre vetande. Samtidigt tänker jag att dubbelheten måste få finnas. Det är okej att fantisera, åtminstone så länge man vet att det är en fantasi.
Jag åkte till Varberg i jakt på material till min samling och gick förbi kallbadhuset. Det var längesedan den sista badläkaren var stationerad där. Nu badar vi i havet på helt andra sätt. Friare, enklare. Vi brer ut oss på stränderna varje sommar. Vi simmar, kanske planlöst, kanske i ett hemligt outgrundligt mönster, och jag skulle vilja ordinera bad. Inte för att jag tror på alternativmedicin eller på att naturen döljer hemligheter om en allmänmänsklig sanning, utan för att jag tror att klimatångest och människans alienation inför sin samtid förtjänar att tas på allvar. Det finns tröst och kanske lindring i havet, men den romantiska sagan om naturens helande är alldeles för enkel och otillräcklig. Som frilansande badläkare skulle jag vilja säga: dyk med ögonen öppna.
På piren i hamnen precis intill det gamla kallbadhuset har någon skrivit med stora gula bokstäver: ”Nu är havet färdigt. Stort, plaskigt och blått.” Jag gillar den barnsliga meningen. Den antyder att havet är något som skapats, vilket ju är exakt vad jag argumenterat för. Däremot tror jag inte att havet är färdigt. Människans plats på jorden, bland vågorna, är ständigt under förhandling. Blicken mot den stigande horisonten ser vad den behöver. Varje badare bär med sig något de låter falla ner mot djupen och havet förändras framför våra ögon: det blir natur, helhet, magi, frihet, lindring, tidlöshet. I en värld under drastiska och avgörande förändringar närmar vi oss naturen på de sätt vi kan. Vi kanske simmar, vi kanske tänker på att simma.
Källförteckning
Alfred Levertin (red.), Svenska brunnar och bad: en vägvisare (Stockholm, 1892).
Andrea Lundgren, ”Att visa skogen för barnet är att visa henne döden”, Dagens nyheter, 21 maj 2015. https://www.dn.se/arkiv/kultur/att-visa-skogen-for-barnet-ar-att-visa-henne-doden/
Anneli Drakman, När kroppen slöt sig och blev fast: varför åderlåtning, miasmateori och klimatmedicin övergavs vid 1800-talets mitt, (Uppsala, 2018).
Hans Arbman, ”Ny forskning: Fågelkvitter kan dämpa vår stress” Dagens nyheter, 12 september 2018. https://www.dn.se/insidan/ny-forskning-fagelsang-kan-dampa-var-stress/
Ingela Bendt, ”Skogsterapi på vårdcentral” Dagens nyheter, 20 maj 2018. https://www.dn.se/insidan/skogsterapi-pa-vardcentral/
Johan Wallin, Beskrivning öfver badorterna å Sveriges vestra kust (Göteborg, 1858)
Karin Boye, ”Havet”, ur Härdarna (Stockholm, 1927).
Karin Johannisson, ”Det sköna i det vilda: en aspekt på naturen som mänsklig resurs”, i Paradiset och vildmarken, Tore Frängsmyr (red.) (Stockholm 1984) .
Monika Fagerholm i Babel, 4 april 2012. SVT.
Monika Fagerholm och Martin Johnson, Havet: Fyra lyriska essäer (Stockholm, 2012)
Orvar Löfgren och Jonas Frykman, Den kultiverade människan (1979, Lund)
Tove Jansson, ”Sommarboken”, andra upplagan, (Helsingfors, 1972).